En saknad sylta

Krogvärlden är lite speciell. Restauranger byter namn, ägare, inredning och meny stup i kvarten. Hungriga gäster chansar på något nytt eller letar febrilt efter något gammalt och invant. Ibland känner man saknad: krogen är ju borta, just den som jag ville gå på! Och hallå, låg den inte här bara för någon liten vecka sedan?

Man skulle kunna tro att den där känslan av att ha förlorat ett älskat vattenhål bara gäller ett etablissemang av "finare" sort.
Så är det inte.
Vet inte hur många gånger denna varma, soliga sommar, med fantastiska kvällar, som vi sagt att vi hade velat gå till "Det gamla uret".

Vad var då det? Jo en simpel sylta, helt utan finess, som serverade pizzor nästan enbart. Och vars publik delvis kom lockad av billig starköl. Enkla träbänkar och rejäla bord stod utomhus dygnet runt, oavsett väder. Tjusigare var det inte.

Jag gick dock gärna dit, inte för en bärs, inte för maten. Men för den fina skuggan under de stora träden, närheten till vatten, friden som rådde –ingen förbifart med annat än cyklar och gående. Ingen musik tvingades man lyssna till heller, ljudnivån var helt enkelt somrig. Själva pizzan var helt OK, åtminstone i relation till sitt pris.

Så en dag var alltihop borta: skylten med den gamla klockan, utemöblerna, de uppochnervända krukorna som tog hand om rökarnas fimpar. Dörren till den lilla trappan ner till disken där man beställde sin förtäring var stängd för gott.
Det måste vara två år sedan nu. Minst.

Sedan dess har ingenting hänt som jag kunnat upptäcka, inte förrän nu. Men vad resultatet av pågående arbete kan tänkas bli har jag inte en aning om.
De skuggande trädkronorna finns kvar, närheten till vatten också. Och bilarna kan fortfarande inte köra just här.

Skulle "Det gamla uret" återuppstå  – vilket jag starkt betvivlar  – vore det kul och underbart för vissa sommarkvällar. Fast då finge man väl räkna med en annan prislista ...
I krogvärlden är förändringen utan slut.

Copyright Klimakteriehäxan