På resa med en man och hans hund

Ett collage av tidstypiska skyltar på bokens omslag.

Torsdag betyder Mias helgfråga som just nu är en upprepning på grund av semester. Den lyder helt enkelt: Vad läser du just nu? Jo, jag har just stängt en bok om en man och hans hund som jag hängt med på en resa.

Det var inget jag planerade, det råkade bara bli så att jag tog John Steinbecks "Resa med Charley" (Travel with Charley) ur hyllan och började bläddra. Vet inte om jag läst den för länge sedan, men tror kanske inte det, eftersom den fanns bland min mammas efterlämnade böcker.

Inte vet jag heller vad jag väntade mig av denna skildring av en rundtur i USA på 50-talet, i husbil, med en hund som enda sällskap. Men när jag nu slagit igen boken tänker jag att Steinbeck var en osedvanligt klok person, en som förutsåg vad som skulle kunna hända i framtiden. Och som iakttar dåtidens utveckling (boken kom 1960) på ett sätt som jag tänker att man enkelt kan applicera även på dagens samhälle.

Miljöhotet såg han tydligt, han skriver så här:
"Jag undrar om det kommer en tid då vi inte längre har råd med denna slösaktighet – kemiskt avfall i floderna, metallskrot överallt och atomavfall begravt djupt ner i jorden eller nersänkt i havet. När en indianby blev för överhopad av sitt eget avskräde flyttade invånarna. Och vi har ingenstans att ta vägen."

När Steinbeck kommer till sydstaterna blir de svartas kamp för medborgerliga rättigheter tydlig.  Visst, Steinbeck använder konsekvent ordet "ne*g*er" som man gjorde på den tiden, men han kommer lika konsekvent på kant med rasisterna, de som vill hålla på begreppet "en gång slav, alltid slav."

I New Orleans bevittnar han demonstrationer, känner stor olust och minns med kärlek sina svarta vänner från ungdomen, medan våldsamheterna eskalerar och han ser sig nödsakad att fly fältet. Han konstaterar:
"Jag har sett den här sortens människor skrika efter blod på en boxningsmatch, få orgasm när en man stångas ihjäl på tjurfäktningsarenan, stirra med ställföreträdande lystnad på en bilolycka, stå tålmodigt i kö för privilegiet att beskåda någon smärta eller vånda. Men var fanns de andra?"

I lyckligare stunder får läsaren en varm och charmig beskrivning av relationen mellan husse och hund, som lever så tätt ihop och förstår varandra så väl. Tror att många hundägare kan känna igen sig. Vi andra som saknar egen vovve kan i alla fall le roat, kanske med en gnutta avundsjuka dessutom!

Steinbeck var en produktiv herre som fick Nobels litteraturpris 1962. Hans "Möss och människor" gjorde ett enormt intryck på mig, och när jag kollar i min bokhylla upptäcker jag att där finns ytterligare ett tiotal av hans böcker. Eftersom jag blev så imponerad av den här ska jag kanske leta fram ytterligare någon eller några. Tror han var värd sitt Nobel-pris och förtjänar omläsning!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Har skrivit n-ordet med asterisker i hopp om att det försvårar saken för sökmotorerna.