Sånt man minns ...

Veckans utmaning hos Kulturkollo står Carolina för. Den handlar förstås om minnen eftersom vi pratar nostalgi den här veckan. Och nu vill jag att ni delar med er av era egna kulturella minnen. Välj ut vilka du vill svara på! 
Visst, så gärna! Tittade på Carolinas lista och så här blev resultatet:

Dina tre bästa låtar att gråta ut till efter att det tagit slut med pojk/flickvännen?
Francoise Hardy sjöng "Tous les garcons et les filles de mon age savez bien ce que c´est etre heureux" vilket betyder att alla mina jämngamla vet minsann hur det är att vara lycklig ... Jag kan fortfarande texten! Låten var också utmärkt att dammsuga till, med taktfasta drag! På senare år något av Carole King.  Och så "Anticipation" av och med Carly Simon, som kunde tolkas med bitterljuv saknad. 

Tidstypiska modeplagget/modedetaljen du verkligen minns att du hade och var stolt och glad över.

Glömmer aldrig de pepitarutiga, knälånga damaskerna jag köpte på NK under ett besök hos släkten i Stockholm. Så coola. Ingen annan i min närhet hade så häftiga "ben"! De värmde dessutom, bara en sån sak. Jag slet ut dem.

Den första ”riktiga” boken du läste själv (bestäm själv vad som är ”riktig”, om det innebär mer text eller svårare meningar, men alltså boken du kände att du verkligen var stolt över att ha klarat av).
Den första boken jag läste själv över huvud taget var Nalle Puh. Men än mer minnesvärd är nog Alistair MacLeans "Kanonerna på Navarone" (The Guns of Navarone), den första boken jag läste på engelska. Många ord begrep jag inte, men eftersom det var så spännande forsade jag fram till sista sidan. Och fattade galoppen!

Godnattsagan som lästes tusen gånger.
För mina barn läste vi Alfons Åberg oavbrutet, i olika versioner.  

Det här godiset minns jag!
Kokosbollarna så som de var förr i världen, med tunt kex i botten. 

Det här är den godaste GB-glassen genom tiderna. 
Päronpinne. Liten, billig och GOD.

Filmen ”alla” såg och vad du tyckte om den. 
"Sound of Music" med Julie Andrews hade svensk premiär i mitten av 60-talet. Den unga reportern som var jag fick uppdraget att recensera den i lokaltidningen. Ansåg den vara värd fem rader, riktigt dålig, helt enkelt. Jag var ju cineast, gubevars. Filmen har blivit en av världens mest sedda och älskade, tror jag.

Copyright Klimakteriehäxan