Fyrtal i damer (som egentligen är ess)

Judi Dench.
Maggie Smith.
Såna tanter är det inte gott om! Men i den brittiska skådespelarnoblessen finns det, ska det visa sig, åtminstone två till: Joan Plowright och Eileen Atkins. En kvartett rik på år, framgångar, rynkor och minnen. Och humor!

Roger Mitchell, regissören som gjorde "Notting Hill", fick idén att sammanföra de fyra inför kamerorna. Försiktigt lotsar han damerna, alla koordinerat klädda i blått på ett eller annat sätt, genom en katalog av samtalsämnen. Hur började karriären? Hur rädd är man för att gå in på scenen? Har de planerat sin begravning? Hur är det att spela mot sin egen äkta man?

Joan Plowright var gift med ingen mindre än Laurence Olivier, vilket tydligen inte var alldeles enkelt vare sig på eller bredvid scenen. De andra damerna har minnen såväl av honom som av egna skådespelande män, välkända på sin tid men inga som åtminstone jag känner till – i sanningens namn skulle jag aldrig ha kunnat peka ut Atkins eller Plowright heller.

Resultatet har blivit en dokumentär av långfilmsformat, jag såg den i helgen. Lockades av annonsen där det stod att detta tantmöte var en enda skrattfest. En recensent skrev: "Något av det roligaste, mest stimulerande jag sett på länge". Så hejdlöst mycket skrattade jag inte, men det var skoj att se och för den som behöver stärka sin lust att jobba vidare, stå på sig och ha kul en bra bit efter åttio blir det förstås rena inspirationen.

Adlad till Dame blir förvisso inte alla men de här fyra har blivit det och därmed gett filmen namnet "Nothing Like a Dame". Och det där med att inte tala om damers ålder, det kan man väl i sammanhanget lämna därhän. Plowright fyller 90 nästa år, de övriga tre är 84.  Och både Dench och Smith fortsätter att få fina roller, så dem kan vi nog räkna med att se igen. Järnladies! Applåder och visslingar!

Copyright Klimakteriehäxan