Tågluff värd att hänga med på

Johan spelas av Lucas Gren. Bild ur filmen, som är fotograferad av Fredrik Lotto.

Såg nyss filmen "Not knowing who you are is a beautiful source of surprises."
Jaså, du har inte sett den? Inte ens hört talas om den?
OK. Även om du räknar dig till de ädlaste av cineaster behöver du inte skämmas, för man har inte haft så många chanser att se den över huvud taget, trots att den varit klar rätt länge.

Filmen med den långa engelska titeln är svensk, en produkt av jobb nedlagt av tre bröder, deras kompisar och välvilligt inställda människor som filmgänget sprang på under inspelningen. På elva (ja, 11!!!) dagar spelades allt material in till det som i färdigredigerat skick är en 90 minuters långfilm.

Primus motor i detta ambitiösa projekt är Kalle Sterner, som skrivit manus, regisserat och sedan tagit hand om alltihop i klippbordet. Hans bror Gustav har varit ljudtekniker, och bror Erik är en av rollinnehavarna. Amatörer är de allihop, även skådespelarna!

Historien som berättas handlar om Johan som blivit dumpad av sin tjej en månad före bröllopet, eftersom hon hittat en ny och mer lockande kärlek. I sök på tröst skickas Johan ut på tågluff i Europa av sin bäste kompis. Motvilligt åker han iväg. Det blir en bitvis riktigt spännande resa med många möten på olika språk, en "road movie" i ordets sanna bemärkelse.

Just det där med möten är något som fascinerar Kalle Sterner speciellt.
-Det uppstår någor särskilt när ögon möts, när nya kontakter uppstår. Tyvärr blir tillfällena alltmer sällsynta i vår tid, när alla oavbrutet stirrar ner i sina mobiler, säger han.

Men i filmen blir det alltså möten på olika nivåer och av skilda slag medan huvudpersonen färdas från Sverige via Danmark, Tyskland, Belgien, Holland, Frankrike och Spanien för att till sist hamna i Lissabon. Hela filmgänget åkte på interrail-kort, det gällde ju att hålla kostnaderna nere. Att finansiera en filmproduktion är inte enkelt, åtminstone inte om man kallas nybörjare!

Filmen har vid det här laget inkasserat en rad priser på festivaler för så kallad indiefilm: i Sydney, i Kalifornien, i Polen exempelvis. Svensk premiär hade den i Göteborg och jag såg den på Bio Rio vid den (hittills) enda visningen i Stockholm. Fullsatt! Nu skickas den runt till filmklubbar i landet och med tanke på kvaliteten betvivlar jag inte att den till slut sänds i tv.

För det här är en väldigt charmig historia, med både leenden och stänk av sorg. Den väcker tankar om vänskap och olika relationers betydelse. Och med vetskap om filmens tillblivelse kan man inte undgå att känna sig extra imponerad. Möjligen skulle den tjäna på att vara några minuter kortare, men det där med "kill your darlings" är svårt, det är vi många som kan intyga ...

Om du nu blev sugen och inte kan vänta på biotillfälle i din närhet går filmen också att streama här även om det aldrig blir riktigt samma känsla som på bio. Å andra sidan bestämmer du själv när det passar att se den. Men håll utkik, den kan dyka upp på en filmklubb när du minst anar det!

Sevärd är den hur som helst, även om man kan råka staka sig på titeln (det gör ju inget!). För det här är en tågluff värd att hänga med på, även för oss som aldrig lyckades skaffa ett eget interrail-kort. Den här gången går det bra med en biobiljett.

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot: Indiefilm, independentfilm, är ett begrepp som oftast syftar på en film som produceras av ett mindre bolag, utan konventionellt filmstöd. Oberoende som independent, alltså.