Tänd ett ljus ...

Tydligt kan jag höra min mamma säga, inför en annalkande födelsedag av jämn typ (eller var det före jul?):
-Måtte jag inte få en massa ljusstakar!

Hur man än ser på saken så är det lite enkelt att ta till något åt ljusstakshållet när man ska hitta en present till en person som egentligen redan har allt vederbörande behöver. Det finns ju en oändlig variation på ljusstakar, till formen, i materialet, anpassade till olika tjocka ljus, med plats för alltifrån ett enda litet stearinljus till en hel lång rad ... alltid något borde väl passa!

Tja, det borde det väl. Och det gör det säkert ofta. Men jag kan känna, precis som mamma gjorde, att mitt behov av ljusstakar är fyllt. Ändå kan jag spåra ett visst habegär inför en speciell design eller ett "nytt" sätt att reflektera den levande lågan.

Nu råkar det vara så att en helt ny ljusstake haft premiär på vårt köksbord. Efter en insats med skarp kniv fick jag ett julgransljus att passa i öppningen.
Fast någon ljusstake handlar det knappast om. Inte är den ny heller.

Tingesten som jag nu satt ljus i tror jag kan vara min farfars cigarrsnoppare. Han var ju sjökapten, så den där ratten verkar helt rätt. Vrider man på ratten snurrar en metallbit runt i öppningen där ljuset nu klämts ner.
Skulle du råka ha eller ha sett en likadan eller liknande tingest och vet alldeles säkert vad det är får du väldigt gärna höra av dig och berätta.

Om min mamma klarade sig eller trots allt fick något tillskott till ljushållarlagret på den där Dagen kommer jag faktiskt inte ihåg. Tills vidare sätter jag ljus i den här mässingsprylen. En cigarrsnoppare har jag ju ännu mindre användning av!

Copyright Klimakteriehäxan