Hur viktigt är det att man gillar huvudpersonen i en bok?
Visst spelar det roll och visst väcker de där fiktiva människorna känslor. Ofta är det kul om man kan identifiera sig med åtminstone en del av det liv som man läser om. Har man tur stöter man på huvudpersoner som man helst av allt skulle vilja bli vän med på riktigt, men det händer förstås inte ... Många författare lyckas i sitt uppsåt att skapa sympati för de mindre lyckligt lottade i "rollistan".
Men man kan också känna stark antipati mot romanfigurer. Jag slutade exempelvis läsa Joseph Hellers "Moment 22" för jag stod inte ut med Yossarian (som "alla andra" älskar).
Och för länge sedan förväntades man läsa "Selambs" av Sigfrid Siwertz – det måste ha varit i gymnasiet – men där förekom så mycket grymma elakheter att jag la ifrån mig boken och aldrig tog upp den igen.
Nu tror jag att min tröskel för våld och elände sänkts när det handlar om litteratur, men de där påhittade personligheterna kan fortfarande locka fram både bu och bä.
Det korta svaret på frågan är helt enkelt: Väldigt viktigt, både att gilla och att ogilla! Eller som det heter numera: tumme upp och tumme ner.
En bonusfråga finns dessutom: Gillar din familj och dina vänner också att läsa?
Vad beträffar vännerna så är läsintresset rätt så ojämnt fördelat. Det har det med åren blivit också i vår familj. Maken läser numera mest, jag läser en hel del och det gör tack och lov Dottern också, men Sonen har glesare mellan böckerna. Tidigare slukade bägge barnen böcker i högsta fart.
Copyright Klimakteriehäxan
elakhetr gillar jag inte... vem är Sigfrid Siwertz??
SvaraRaderaHan har varit död i 50 år. Satt i Sv Akademien. "Mälarpirater" är nog hans mest kända bok.
RaderaViktigt att känna något. Igenkänning är bäst.
SvaraRaderaJa en text man inte berörs alls av är ju inget att ha!
Raderalänge sedan jag läste Selambs. den är väl filmad också om jag minns rätt. men jag tyckte den var bra.
SvaraRaderaKanske skulle jag tycka det i dag om jag gav den en chans?
RaderaGilla och gilla huvudpersonen i en bok... Det har jag då aldrig funderat över, vilket kan bero på att jag som sagt nästan enbart läser deckare. Exempelvis kan man ju knappast gilla huvudpersonen och psykopaten Christopher Silfverbielke i Buthler & Öhrlunds böcker, men han gör ju att böckerna är så spännande och grymma som dom är.
SvaraRaderaPS. Catch 22 minns jag att jag läste 20 sidor av för minst 40 år sedan, men jag klarade inte resten. Ungefär som 1793 som jag inte heller mäktade med - fast böckerna är helt olika. DS.
Ha! Du är den enda jag stött på som i likhet med mig inte gillade Catch 22!
RaderaIbland klarar man bara inte att läsa vidare, kanske är det inte överkänsligt, kanske bara normalt. ;)
SvaraRaderaSom tur är får man bestämma själv över sin läsning!
RaderaMoment 22 har jag inte läst, men haft funderingar på att testa någon gång. Än har det inte blivit så, få se om det blir av eller inte.
SvaraRaderaDet jag störde mig på mest i Moment 22 var kvinnosynen. Läste den för några år sedan bara.
SvaraRaderaViktigt att man på något vis känner något för karaktärerna.
SvaraRaderaDet är väl så att läsning inte är för alla. Vissa hittar tillbaka andra inte.
SvaraRaderaJag har tänkt läsa Moment 22 någon gång, ska bli intressant.
SvaraRaderaSom tur är så läser nästan alla i min familj.
SvaraRadera