Den korgen är inte alls tom!

Det är utomhusväder. I allra högsta grad.
Då påminns jag om tider när den där korgen kom till användning.

Vi barn hade störtat iväg till sjön så fort benen, eller kanske cykeln, bar. Frukosten hade knappt hunnit landa i magen innan vi hade baddräkten på. Det där med att man inte skulle hoppa i vattnet direkt efter en måltid minns jag inte att vi höll på.

Doppen blev många och långa. Vissa dagar fick grannens hund följa med. Han hade den egenheten att han förvisso gärna badade, men det gick till så att han simmade ikapp oss barn för att sedan klänga sig fast på axlarna på någon och förvänta sig att bli bogserad in till land igen. Det var inte ens en liten hund ... men vi jobbade på, för att strax därefter få göra om resan. Annars hade väl den lata jycken dränkt oss!

På den här tiden hade inte svenska folket nåtts av budskapet att alltid bära på en vattenflaska. Så någon planerad vätsketillförsel hade vi inte. Det gick bra ändå.
Men det var då den där korgen dök upp.

För när vi farit upp och ner, i och ur sjön, i en halv evighet dök mamma upp i skogskanten ovanför udden där badberget låg. Hon kom med korgen. I den fanns saft, hembakade bullar, ofta sockerkaka, kanske också några Mariekex. Inte direkt någon stärkande fibertillförsel, snarare kolhydratchock, men oj så gott det var! Allt försvann i ett nafs.

Så när korgen plötsligt står där framför mig i Barndomslandet känner jag smaken av de där bakverken. Trots att det är årtionden sedan de transporterades i den gamla korgen av flätad rotting. Men uttrycket "att få korgen" hade vi inte hört talas om, det handlade enbart om något positivt!

Den gamla korgen ser kanske tom ut på min bild. Men i själva verket är den full, till brädden!
Av glada minnen!

Copyright Klimakteriehäxan