Vem ska man tro på?

Källkritik.
Vilket otroligt viktigt ord! Och så bortglömt det är på väg att bli! Vem ska man tro på? Vad är sant och vad är falskt, eller som det numera kommit att heta: fake news? När sociala medier växer i rasande fart sjunker medvetandegraden lika snabbt. Det är farligt.

Man kan faktiskt inte lita hundraprocentigt på Wikipedia heller. Inte på skvallersajter på nätet (inte tidningar heller för den delen) som lockar med rubriker av typen "Så dog NN" eller "Allt om X-skandalen". Inte på så kallade "influencers", eftersom deras budskap oftast är styrt av hopp om pengar. Lobbyister försörjer sig på att kontakta politiker och makthavare för att övertyga dem om en teori, en "bra satsning". Och rätt som det är, ja alldeles för ofta, avslöjas någon inflytelserik människa som är köpt, helt utan moral och samvete.

Det som i det sammanhanget är så överväldigande obegripligt, det är att de verkar agera i den fasta tron att de aldrig ska bli avslöjade ... Exemplen är tyvärr alldeles för många, både här hemma och utomlands. Ta ett i dagens tidning: FN-chefen som gjorde sin älskarinna till närmaste medarbetare och med henne sedan varit på tjänsteresor, flugit business class för säkerhets skull. När deras uppgift är att hjälpa palestinska flyktingar i nöd!

Kanske vill man tro att unga människor förhåller sig mer skeptiska till uppgifter som snurrar runt, som de vana nätsurfare de är, men det betvivlar jag. "Det står ju på nätet" är ett svar man kan få om man ifrågasätter ett påstående. Allmänbildning är en bra väg för den som vill ha öppet sinne och öppna ögon, men allmänbildning tar tid att skaffa. Och ingen blir någonsin klar med den, oavsett ålder.

I grunden gäller det väl ändå att ta in åsikter från olika håll, partsinlagor man sedan får försöka balansera mot varandra för att komma fram till vad man tycker verkar vara rimligast. Men glömmer man att ställa frågan: vad säger de andra? är det lätt att hamna snett. Den som själv skriver får inte glömma att nämna sina källor (även om inte alla kan röjas, förstås).

Nu undrar Kulturkollo om det finns böcker man kan rekommendera i ämnet. Det är verkligen inte enkelt. Men en gammal "bibel" heter "Hur man ljuger med statistik" och även om världen ser annorlunda ut nu jämfört med när boken kom ut så håller grundtankarna, fast nån särskilt skojig läsning är det inte.

"Vassa föremål" (Sharp Objects) heter en roman av Gillian Flynn som skildrar en reporter på knepigt uppdrag i sin gamla hemstad. Där finns konflikter kring sant och falskt, förvisso. Flynns "Gone Girl" rör sig också mellan sant och falskt på ett spännande sätt.

Och Tara Westovers självbiografiska "Allt jag fått lära mig" (Educated: A Memoir) visar hur en ung flicka växer upp i ett samhälle styrt av fanatisk religiositet, ett liv hon får kämpa för att ta sig ur. På vägen mot frihet och sanning finner hon många (livs)lögner.

Sedan är det ju också fascinerande hur bokläsare kan acceptera tydligt deklarerad fiktion som sanning. Som när besökare kommer till Astrid Lindgrens hem, numera museum, och undrar om Karlsson på taket också bodde på Dalagatan och om man kan hälsa på honom. Eller folk som går på stadsvandring i Lisbeth Salanders spår på Södermalm, eller far till Västergötland för att följa Arn Magnussons framfart.

Copyright Klimakteriehäxan