Jag ska precis gå iväg till grovsoporna med den lilla kortlådan där alla mina kontakter från åren i Latinamerika finns sparade, sorterade efter land. Gatuadresser, telefonnummer, korta informationer om vem och varför. Naturligtvis förlegade uppgifter, alltihop. Från ett annat liv.
Så begår jag "misstaget", det där som så ofta händer när man står i begrepp att kasta saker ur det förflutna: jag tar upp något ur lådan, några små visitkort, och läser de tryckta orden. Det allra första står det "Juan Sisay" på, med titel "pintor artistico", "konstnärlig målare". Ja nog var han det alltid! Vilken målare, vilket livsöde!
Hans konstnärsbana ska ha börjat med att han såg en turist måla av kyrkan i byn. Turisten märkte att den unge mannen blev intresserad och skänkte honom sina färger när hans egen målning var klar. Juan skred till verket och hans första tavla sägs ha sålts för den då icke föraktliga summan en quetzal, landets valuta som var jämställd med den amerikanska dollarn.
Juan Sisay var en av Guatemalas mest kända konstnärer. Han målade så gott som undantagslöst vardagsbilder ur indianernas liv. Han bodde själv i byn Santiago vid den gudomligt vackra sjön Atitlan. Jag besökte honom där, i hans hem, och köpte en tavla i olja, en bild av en ung kvinna som väver på en "midjevävstol", en väldigt typisk vardagsscen. Målningen har hängt på min vägg alltsedan dess.
Någon riktigt stor internationell berömmelse tror jag aldrig att Sisay hann få medan han levde, även om hans storhet i hemlandet cementerades av att han fått träffa påven under ett besök i Rom. Född i en fattig familj stannade han hela sitt liv i Santiago Atitlan, gick alltid i traditionella kläder och var mycket aktiv inom katolska kyrkan.
Men hans liv och konst uppskattades inte av alla hans landsmän. Sisay fick upprepade hot mot sig, hot som han berättade om men som inte fick honom att söka skydd. Tavlorna han målade kunde ibland tolkas som kritiska mot myndigheternas behandling av urbefolkningen. Det fanns uppenbarligen också de som tyckte att konstnären hade för stort inflytande i sin by.
En aprildag 1989 sköts han till döds strax utanför sitt hem. Familjen hörde fem eller sex skott, rusade ut och fann Juan Sisay död på marken. Någon skyldig till dådet har aldrig kunnat pekas ut.
Den då 68-årige konstnären hade i alla fall inspirerat andra att gå i hans fotspår. Juan Francisco Sisay, som bara var tolv när farfadern mördades, målar nya tavlor i den stil som kallas "pintura popular", ungefär "folkligt måleri".
Och jag fortsätter att tycka om min målning, den som minner om ett annat liv i dubbel bemärkelse, minst. Tror kanske att jag måste spara det lilla visitkortet också ...
Copyright Klimakteriehäxan
Vilka minnen du har! Marie Kondo ger lite styrka i sådana här svåra uppdrag...
SvaraRaderaEtt och annat har jag förvisso hunnit med!
Raderadet där kan du ju spara som bokmärke
SvaraRaderaDet har du ju alldeles rätt i!
RaderaDet är något speciellt med kartotek! Och vilken berättelse som kom fram ur din röjning. Och Hanneles idé om bokmärket var ju jättebra!
SvaraRaderaMan hittar alltid saker när man ska rensa ... och då blir det svårt att slänga!
RaderaUnderbar tavla. Och vilken fantastisk historia. Jag vågar inte ens titta i mina gamla pärmar sen 20-30 år tillbaka - egentligen skulle man bara stoppa ner alla i en sopsäck direkt och åka till tippen med dem. Men det KAN ju vara något i dem som man vill spara...
SvaraRaderaIngrid
Ja visst är den fin, den vävande flickan! Jag har en hel del textilier som gjorts i sån vävstol också. Som jag också sparat, man kan undra till vad/vem ...
RaderaGooglade Juan Sisay, som jag aldrig hört talas om. Gillar hans tavlor skarpt. Å om jag vore dig skulle jag absolut spara hans visitkort Det kan ju "återvinnas" som bokmärke till exempel;-)
SvaraRaderaDu fick mest träffar på spanska va? Tror inte många svenskar hört talas om honom, så du är nog i gott sällskap. Jag skulle gärna återvända till Santiago Atitlan, gudomligt vackert landskap med vulkan och sjö. Och ja, bokmärkestanken är väckt!
RaderaSå intressant!
SvaraRaderaDu kanske kan sätta fast det lilla visitkortet på målningens baksida?
Hälsn. Elisabeth