att läsa är …
Så börjar meningen som Orsakullan satt upp för oss andra att fullborda. Det är dagens uppgift i hennes November-utmaning, med ett bloggämne för varje dag hela månaden.
Då väljer jag att lägga ut en repris av en text jag publicerade för första gången i våras. Böcker jag vill varna för stöter jag som tur är inte på särskilt ofta!
Att jag över huvud taget läste ut den här förundrar mig, men den var relativt kort. Jag blev verkligen illa berörd. Och ja, jag vet att boken hyllats av andra. Men jag förstår inte varför!
DEN BOKEN BORDE ALDRIG HA GETTS UT
Ett återkommande mantra jag har lyder så här:
Du har aldrig läst en bok i onödan.
Men säg mig den sanning som inte har sina undantag.
För nu har jag just läst en bok som jag hade klarat mig väldigt bra utan, jag hade rent av mått bättre av att ha den oläst.
För nu har jag just läst en bok som jag hade klarat mig väldigt bra utan, jag hade rent av mått bättre av att ha den oläst.
Visst väcktes min nyfikenhet när den kom ut och marknadsfördes, men jag tänkte ju som vanligt inte köpa den annat än, möjligen, i pocket. Nu stod den framför mig på biblioteket och fick följa med hem, alldeles gratis.
Det handlar om ”Få se om hundarna är snälla ikväll”, de dagboksanteckningar som Marie-Louise Ekman gjorde medan hennes man vårdades på sjukhus. Titeln anspelar på den sjukes hallucinationer, som gjorde hans nätter fyllda av fasa.
Skådespelaren, regissören m m Gösta Ekman var en man som vi beundrade, såg upp till, kanske rent av älskade (platonisk kärlek förstås). Efter hans död valde alltså hans hustru att publicera detaljer om hans sjukdom och vård, massor av detaljer om vad han upplevde. Och hon, förstås, som anhörig.
Jag tycker att hon borde ha låtit bli.
Varför ska vi andra, för Gösta vilt främmande människor, veta hur svårt han hade att bajsa? Varför ska hans rädslor exponeras? Varför fick han inte gråta sina tårar i fred? Varför ska vi få redovisat alla skedar sparrissoppa han matades med? Och varför ska jag, som bokläsare, ideligen få mig inpräntat att frun älskade sin man och offrade både arbete och själsfrid när han blev sjuk, är inte det lite formulär 1A ändå?
När jag läst ut boken, det gick i och för sig fort, korta texter, tryckt i stor stil, kände jag att jag varit inne och klampat på mark där jag inte hade någon rätt att vara. Respekt för Gösta Ekmans integritet borde ha satt stopp för den här boken.
Copyright Klimakteriehäxan
både Knausgård och James Joyce har beskrivit om toabesök i sina romaner, integritet... vi är alla nakna och bara de stora kan skriva stark litteratur
SvaraRaderaJag skiljer på fiktion och dokumentärt. I det här fallet är personen med problematisk peristaltik en högst verklig människa, välkänd för så många. En romanfigurs integritet skulle jag aldrig bry mig om på riktigt.
RaderaKommer inte ihåg vad jag skrev som kommentar till ditt inlägg 2017, men vad jag känner nu är att jag helt håller med dig. Privata och intima "saker" ska inte "målas upp" stort i bokform. Det är pietetslöst i mina ögon. Frågan är om hans fru var ute efter pengar när hon skrev boken, eller om hon bara ville bearbeta det hela och såg arvodet som bonus.
SvaraRaderaVet förstås inget heller om bakgrunden till utgivningen, men jag tycker att man också på förlaget borde ha haft viss tveksamhet. Fast där tog kanske vinstintresset över, det handlar ju trots allt om två superkändisar i den svenska kultureliten.
Raderafå författare förunnat bli rika...
RaderaMarieLouise kanske hade avsikten att avromantisera allmänhetens uppfattning om Gösta, eller att påvisa att han liksom alla andra bara blev en människospillra till slut. Syftet helgar medlen? Men jag hade förmodligen inte läst ut boken,..nån måtta får det vara!
SvaraRadera