Nu är vi väldigt långt ifrån varandra. Efter att ha blivit vänner 1978 i Guatemala, där vi båda jobbade, har vi hållit kontakten, besökt varandra, skrivit och ringt. Senast vi sågs var för tre år sedan, när jag tog mig till hennes hem i Kentucky och fick uppleva mycket som varit betydelsefullt i Barbaras liv.
Men så hände något som inte skulle få hända. Barbara fick en diagnos alla fruktar: begynnande demens. Det betydde slut på resandet, svårt att läsa, ingen bilkörning, men många läkarbesök, stunder av hopp ("det är kanske inte så illa ändå") och förtvivlan ("jag måste fixa ett testamente, är det något du vill ha?").
Där är vi nu. Jag ringer för sällan, själv har hon glömt hur man använder tekniska saker och fixar inte What´s App. Måste bättra mig, vet ju hur mycket hon uppskattar att jag hör av mig. Våra samtal brukar börja med att jag hojtar: Hi, Barbie Doll! Och hon fnissar varje gång. Fortfarande.
Nästa gång ska jag fråga om hon kommer ihåg fåret hon gav mig, för ungefär fyrtio år sedan. Helt klart tänker jag på henne när jag tittar på det. Ett får som får mig att minnas.
Copyright Klimakteriehäxan
FÅR är veckans nyckelord i Gems Weekly Photo Challenge.
Så svårt när sådant händer vänner - man vänjer sig aldrig.
SvaraRaderaMinnena är ovärderliga.
Margaretha
Absolut. Ringde henne i går. Inget svar.
RaderaNär något sådant här händer är det mycket värt att ha trevliga minnen kvar och ditt keramikfår känns säkert extra värdefullt nu. Var rädd om det!
SvaraRaderaTack, det är jag!
RaderaDet är tungt när ens vänner får allvarliga sjukdomar. Man vill gärna att allt ska förbli som förut. Men det är skönt att ha minnen kvar också i form av sådana presenter som du har.
SvaraRaderaMinnena lever, det är väl tur!
RaderaSå tragiskt och sorgligt med din väninna! Just demens är ju de anhörigas och vännernas sjukdom. Hon kommer troligen minnas de lilla fåret du fick, vilket jag hoppas att hon gör om inte för hennes så för din skull.
SvaraRaderaVilket varmt, fint och personligt bidrag till temat.
Väldigt smärtsamt att uppleva demens - har förstås sett det på flera håll, alltid sorgligt. Och det kan drabba tidigare än man egentligen vill tänka på.
RaderaFörst och främst så är fåret så himla gulligt!
SvaraRaderaOch din väninna har ju glimten i ögat, perfekt att ge något som gör dig påmind om henne, som passar.
Förhoppningsvis minns hon fåret hon gav dig och på så vis kanske minns hon en del av sig själv.
Barbara har än så länge kvar sin humor, tack och lov!
RaderaVilket fint får och minne. Och minnen har ni ju många tillsammans som ni delar. En fin vänskap dessutom. Demens är ju så tragiskt men en del som drabbas minns ju det som hänt långt bakåt i tiden men inte det som händer nu.
SvaraRaderaLång vänskap är otroligt värdefull. Då kan ett litet keramikfår också bli det ...
RaderaDemens är den mest förnedrande sjukdom som finns. Jag är så glad att mamma gick bort innan hon helt gömde vem jag var. Hade hon själv fått bestämma hade det hänt tidigare. Hon hatade att bli som hon blev.
SvaraRaderaEn grym åkomma, en man skulle vilja se utrotad för gott. Men här finns inget hopp om vaccin.
RaderaHeisann, "får" et koselig minne, og vi får håpe at sykdommen ikke vil prege henne så altfor sterkt!
SvaraRaderaJa verkligen - hon blir i alla fall inte sämre jättefort.
RaderaVilket ledsamt öde för din vän och för er vänskap, kan inte låta bli att fälla en tår när jag läser ditt inlägg. Demens är så fruktansvärt och min mamma dog i fjol endast 73 år pga demenssjukdom. Det fina lilla fåret är ett minne du har kvar och som påminner om allt roligt du och Barbara upplevt tillsammans.
SvaraRaderaDet är verkligen en sjukdom som man kan gråta många tårar över. Men du har rätt: vi har haft väldigt mycket kul tillsammans, det är bra att ha med sig.
RaderaTråkigt, det är fruktansvärt när dom man känt länge bara tynar bort.
SvaraRaderaOch ingen bot finns det ... har sett flera andra på ganska nära håll. Grym sjukdom.
Radera