-Det har inträffat en katastrof, sa Maken.
Ni vet hur många tankar som hinner gå igenom den mänskliga hjärnan på ingen tid alls när man hört en sådan replik. Barnen! Mamma! Det brinner! Cancer! Lurad på varenda krona! Tragedierna ställer sig på kö.
Men den här katastrofen såg helt annorlunda ut och var naturligtvis, rent objektivt sett, en första klassens struntsak.
Vårt tangopar hade gått i bitar.
Det är förvisso rätt många år sedan nu, tio kanske? Jag minns det som om det hade varit igår.
Egentligen är det Makens dyrgrip, för han fick paret i 50-årspresent. Fast eftersom jag dels är den som introducerat den argentinska tangon i hans liv, dels är ett tangofan sedan många år har jag kommit att betrakta den lilla keramikfiguren som min i lika hög grad. Kärlek vet som bekant inte av särskilt många gränser.
På golvet låg nu fragmenten. Sorg! Bara damens rejält tilltagna rumpa (inspirerad av Botero?) hade klarat sig i kraschen. Jag "dammsög" med mina fingertoppar, plockade upp små små bitar, lade dem på en bricka. Skulle de två dansarna hamna i grovsoporna? Det vände sig i min mage vid blotta tanken. Ställde undan brickan med krosset.
Så blev det helg, med innesittarväder. Jag hämtade Karlssons klister och resterna av dansparet. Sedan satt jag där. Måttade, petade, klistrade. Byggde på nerifrån och upp. Det tog lång tid, faktiskt gick både lördag och söndag åt, varje klisterskarv skulle ju torka innan jag kunde klämma dit nästa bit, men på söndagskvällen var det bara huvudena kvar.
De fick inte plats i hålet i "axlarna".
Med hjälp av en nagelfil tog jag bort korn efter korn tills huvud och halsar kunde förenas med kropparna på nytt. En känsla av lycka genomfor mig: titta! De dansar igen!
Och de har fortsatt dansa på vår bokhylla, men måste vända ansiktena mot väggen, annars syns de klistrade skarvarna för tydligt, trots att jag målat i dem med nagellack.
En sak bevisar denna historia: det är inte penningvärdet som avgör hur mycket man uppskattar ett konstverk. Det är känslan betraktaren får i mötet. För den med Karlssons klister bemängda figuren är mig fortsatt lika kär som när den var hel och ny, direkt från Buenos Aires.
Carlos Gardel skulle ha förstått mig, det känner jag. Tangon lever!
Om du klickar upp de här bilderna i större storlek ser du skarvarna ...
Copyright Klimakteriehäxan
Vilket fantastiskt jobb du gjorde. Tangon är räddad! Alltid tråkigt när dessa olyckor händer, men denna slutade ju ändå bra.
SvaraRaderaHa det fint!
Inte klokt hur lessen man kan bli för något som i grund och botten är en skitsak! Men att jag fick ihop det där pusslet är jag stolt över.
Raderatråkigt, vissa saker ska stå bakom lås och bom... jag har glasdörrar för mina finaste påfåglar
SvaraRaderaJag har bokhyllor med glasdörrar, men inga vitrinskåp för prylar. Ibland går saker i kras, och de blir olika mycket saknade.
RaderaHär blir jag nästan tårögd faktiskt. För jag hade gjort precis som du. Saker med affektionsvärde får helt enkelt inte gå sönder, och om de gör det då fixar man det. Å du gjorde ett suveränt pille-pilljobb där.
SvaraRaderaÅ om du någonsin får sysselsättningsproblem kan du spackla skarvarna, ta fram nagelfilen en gång till, jämna ut ytorna, köpa passande färg hos Panduro och måla om tangoparet.
Nä nån Panduro-finish blir det nog aldrig... Faktum är att en vän i BA erbjöd sig att leta upp ett nytt par (de är nog gjorda i rätt många ex tror jag) men att jag tackade nej och ville leva vidare med mina hopklistrade dansare ...
RaderaNej, inte är det ett ekonomiskt värde som är det viktigaste. Nej, det finns annat som är mer värdefullt. Så fint att du kunde återställa tangoparet. Och en skön känsla att det har sin plats hemma hos dig.
SvaraRaderaVad gäller den argentinska tangon blev jag introducerad i den världen förra året när vi var i Argentina och kanske allra mest just också i Buenos Aires.
Jag tittar på dem vareviga dag, med glädje! Om du också fallit för argentinsk tango måste du leta upp långfilmen "Our last tango" som är en dokumentär skildring av landets förmodligen genom tiderna främsta danspar. Otroligt bra! https://klimakteriehaxan.blogspot.com/2016/03/passion-i-biosalongen.html
RaderaHärligt att läsa att man inte är ensam om att laga saker! Jag har ett lock till en skål som ligger och ska sättas ihop, det har bara inte blivit av.
SvaraRaderaParet är härligt mulligt!
Ja visst är de fina bägge två! Apropå lock - du skulle se ett jag har till en syltburk från Arabia. Innehåller mer klister än porslin. Men håller tätt!
RaderaEvigt tacksam!
SvaraRadera<3
Radera