Margaret Atwood är en av mina absoluta favoriter i bokhyllan, och om jag finge bestämma hade hon fått Nobel-priset i litteratur för länge sedan. Nu får hon det förmodligen aldrig, eftersom akademiledamöterna valde Alice Munro för ett par år sedan, och att två kvinnor från Kanada skulle äras i rask följd är inte särskilt troligt.
Atwood är nyss fyllda 80 men pigg som bara den, och fortsatt produktiv. Hon har skrivit en hel del poesi, men hennes riktiga berömmelse kom med romanerna. I samband med hennes 80-årsdag hyllades hon av kanadensiska televisionen med en 90 minuter lång dokumentär, som just sänts i SvT och ligger kvar på SvT Play i ett helt år. Den har underrubriken "Ord, efter ord, efter ord, det är makt".
I filmen möter man både den unga och den grånade Peggy, hennes två män och enda dotter medverkar, man får exempel på hennes slagfärdighet och inser snabbt att Jim Polk (hennes förste make) nog visste vad han talade om när han sa att "Peggy var den smartaste personen på hela Harvard". Make nummer två drabbades av demens. Atwood fortsatte att ta hand om honom fram till hans död i fjol, vilket ger ännu en bild av henne som människa. Hon är aktiv inom PEN och en viktig röst i jämställdhetsdebatten också.
Att "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale) blev en superb tv-serie har naturligtvis bidragit till hennes kändisskap, eftersom hon via serien mötte en ny publik. Det visar sig också att Atwood faktiskt finns med i egen hög person i en kort scen när hon ska ge Offred en örfil. Fast hade man inte blivit förvarnad skulle man inte hinna se att det var historiens skapare som klippte till ... efter flera omtagningar, eftersom hon slog för löst!
Tjugo år tidigare gjorde Volker Schlöndorff en långfilm av historien om Gilead. Då skrev Atwood själv manuset. Jag kände inte till filmens existens, men nu vill jag se den också!
Inspirerad till omläsning av flera Atwood-titlar blev jag dessutom. Som exempelvis "Den ätbara kvinnan" (The Edible Woman) som faktiskt var debuten, och som jag läste 1993 (den kom ut redan 1969).
Naturligtvis har jag glömt berättelsen, men feminist har Atwood alltid varit och det framgår nog redan här.
"Kattöga" (Cat´s Eye) grep mig starkt när jag läste den. Där finns mycket självupplevt från en barndom nära naturen och dessutom rader av exempel på hur elaka små flickor faktiskt kan vara mot varandra. "Oryx & Crake" är en grym framtidsbild som inte heller lämnar läsaren i brådrasket. "Alias Grace" är en ruskig historia om ett mord. Upptäcker nu att den finns i tv-version på Netflix, ska undersökas!
Ser till min milda förskräckelse att "The Handmaid´s Tale" inte står på sin plats i bokhyllan, men så minns jag att Dottern lånat den. Uppföljaren, "Gileads döttrar" (The Testaments) ska jag kasta mig över så snart den finns i pocketupplaga. Tror att ett par andra Atwood-böcker också fått fötter, faktiskt.
Men, gott folk, i brist på Nobelpris kan en dokumentär vara en tröst. Om du också hör till Margaret Atwoods fans: se den! Om du inte redan är med i "klubben" - se den ändå: kanske du blir det! Det är härligt, kul och inspirerande att "möta" smarta kvinnor!
Copyright Klimakteriehäxan
ska se dokumentären, hon finns i min bokhylla, Kattöga vill jag plocka fram, läste ju The Handmaids Tale och The Testaments, biblioteksböcker. Atwood är lite som Doris Lessing, skriver olika genrer.
SvaraRaderaJag är mycket mer bekant med Atwood faktiskt.
RaderaDoris Lessing är ju brittisk Nobelpristagare.
RaderaJo visst. Men jag har läst mycket mer av Atwood.
RaderaKänner till namnet, men tror inte jag läst någon bok av henne. Det får vi ändra på!
SvaraRaderaHa det bra!
Du har mycket härlig läsning att se fram emot! Hon har skrivit jättemånga böcker!
RaderaBeundrar din allmänbildning! Tur att även Lena i Wales står aningen frågande här. Har självklart sett The Handmaid´s Tale men inte läst en enda bok av henne.
SvaraRaderaAtt läsa Atwood (preferably in English men det gör ju du) är ett nöje. Jag har några av hennes titlar i bokyllan i Barndomslandet också.
RaderaJag började läsa Atwood 1980 , då med Lady Oracle. Sen dröjde det tio år innan jag på 90-talet läste många böcker, de jag gillade bäst var Alias Grace och Rövarbruden. Tjänarinnans berättelse läste jag 99 och den fick EN stjärna, tyckte den var urtöntig. Gissa om jag skrattat när jag sett tv-serien som fångat mig totalt...
SvaraRaderaJag har faktiskt inte läst henne på flera år nu, senaste var Oryx och Crake, ingen stor favorit, men tack för påminnelen om dokumentären, den vill jag gärna se
Jag har nog aldrig "satt EN stjärna" på någon av hennes böcker. Men "Under ytan" tyckte jag blev en aning tjatig ... Fast hon har ju skrivit så otroligt mycket, t o m barnbok! För dottern, på rim!!!
RaderaMargaret Atwood gillar jag också. Ska i helgen se filmen på Play.
SvaraRadera"Kattöga" minns jag fortfarande trots att dte var länge sedan jag läste den.
Kattöga är en bok man minns. Men det gäller fler av Atwoods! Uppskattade dokumentären, både nytt och gammalt material blandat.
Radera