Mera krukdjur

Visst vet jag att tomtar börjat krypa upp ur vrårna i dessa dagar. Fast inte hos mig, de får vackert vänta ett tag. Jag fortsätter i stället glädjas åt ännu ett krukdjur. Ska det bli min nya vurm? Risken finns ...

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag i svart vecka

Vi är inne i slutet av årets "svarta vecka", fast det har inte med pandemin att göra, även om läget på den fronten är rätt dystert. Nej, detta är en vecka när alla butiker numera förväntas erbjuda extrapriser inför julen, locka kunder till inköp efter amerikansk modell (Thanksgiving handlar det om i USA förstås). I Sverige har Black Friday-idén fått fäste och det är gott om skyltar som ska fånga folks uppmärksamhet.

När man då stannar till utanför skyltfönstret hos modeikonen Filippa K måste man väl ändå få ställa frågan: hur tänkte vi här då? Noll procent? Låter inte som "an offer you cannot refuse", snarare låter det som inget erbjudande alls. 

Där ute faller den första snön. Vilket väl är i sin ordning, vi har ju kommit in i advent. Den här gången väntan på en jul som förmodligen inte blir lik någon av de vi tidigare firat. 

Fler skyltar som vanligt via BP, Skyltsöndagens beskyddare framför andra.

Det här verkar vara en skylt endast för de invigda. När jag googlar tyder det mesta på
att (det för mig dolda) budskapet kommer från en grupp som ägnat sig åt graffiti
genom åren, sedan lagt ner verksamheten – för att nu ha återuppstått. Eller?

Ovanligaste varningsskylten någonsin? Om du inte svänger krockar du med ett
utskjutande hustak ... Har snott bilden från nätet, medges. Vet dock inte var jag
 hittade den. Usch och förlåt!

 Copyright Klimakteriehäxan

Efterspelet efter Maradona

Få dödsfall har kommenterats flitigare, världen över. Men när Diego Armando Maradonas hjärta slutade slå började annat hända. Det är omöjligt att inte fascineras. Visste man det inte medan han levde, så står det helt klart nu: Maradona var störst! Och få människor hedras med tre dagars landssorg!

Hans livsbana saknar motstycke. Född i slummen i Buenos Aires utkant kom han som död att hamna på lit de parade i Argentinas presidentpalats Casa Rosada. Mängder av fans köade för att få ta ett sista farväl. Bråk uppstod i kön. Polis ingrep, några arresterades. Gummikulor avlossades. En tidning kallar det för kaos.

En som arbetade på den begravningsbyrå som anlitats passade på att ta en selfie tillsammans med det berömda liket. Det skulle han inte ha gjort. När nyheten om bilden spred sig blev han mordhotad, och han har bett om ursäkt. Möjligen slutar den historien där, men det är inte alldeles säkert – det handlar ju om ett nationalhelgon!

New York Post har gjort ännu fler fans superilskna, eftersom tidningen publicerade en bild på den döde i kistan. Ett par sjuksköterskor har intervjuats i argentinska medier, eftersom de kunnat berätta något om de sista stunderna i Maradonas liv. Ingen detalj är för liten för att rapporteras!

Det var också betecknande hur nyheten togs emot i en sändning i en stor sportkanal. Programledaren hör, mitt i de förberedda nyheterna, liksom tv-publiken en röst som i korthet säger: Diego orkade inte. (Diego no resistio.) Tv-studion blir helt tyst. "Spökrösten" (en inringande reporter) upprepar samma budskap. Kamerorna visar tydligt hur sorgen slår till, som en blixt. Jag har inte lyckats se hur de fortsatte sin direktsändning ...

Själva begravningen ägde rum snabbt och i kretsen av de närmaste. Men i England kräver nu en person att graven öppnas för att Maradonas DNA ska säkerställas. Det handlar om en ung man som hävdar att fotbollshjälten är hans pappa. Fler sådana krav kan tänkas dyka upp, Diego tyckte om kvinnor och de gillade honom.

Diegos italienska klubb Napoli höll en tyst minut på planen före match. Samtliga spelare hade den ljusblåa tröjan med nummer 10 och MARADONA på ryggen. "El Diez" – Tian – var ett av publikens smeknamn på stjärnan. Nu har man också beslutat att döpa om sin hemmaarena, från Sao Paolo- till Maradonastadion.

Därmed borde sagan om Diego Maradona vara slut. Men vi kan nog räkna med att fler kapitel dyker upp. Det är mer tveksamt om "det gröna fältets schack" någonsin kommer att se en spelare med samma lyskraft.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om pengar och puts

På lördagar är det dags att utse Veckans mening, på initiativ av Skriv-Robert. Det ska vara en mening som är värd att stanna till inför, något som får en att skratta kanske, eller förfäras, eller bara känna hur en talgdank går upp. Oftast hämtas den där meningen ur den bok man just läser, men i dag hamnar jag i en intervju med Leif GW Persson, publicerad i Expressen för flera dagar sedan, fast jag upptäckte den nyss. Egentligen är det nog ett gammalt ordspråk han tar till när han kommenterar att han numera tämligen frikostigt skänker pengar till välgörande ändamål, men jag tycker det är fyra tänkvärda ord:

Svepningen har inga fickor.

Sedan bar det sig inte bättre än att jag ramlade över en mening till, en med hög igenkänningsfaktor. Den dök upp i ett kåseri i Dagens Nyheter av Lotta Olsson, som novembervädret till trots gett sig på att putsa fönster, vilket jag också funderar på att göra i dag:

Varje gång tror jag att resultatet ska bli perfekt, och sen blir jag bitter och förgrämd dagen efter när jag ser alla fläckar.

Copyright Klimakteriehäxan

Hemma hos oss

Fredag förmiddag betyder fem frågor från Elisa Matilda, som denna gång vill utforska hur vi har det i vår absoluta näromgivning, det vill säga hemma.

1. Vad är nytt i ditt hem? Jag tenderar att dra hem lite av varje, men mest små prylar nu för tiden. Ny soffkudde blev det senast, en investering på en dryg hundralapp ...
2. Vad är äldst i ditt hem? Min man. Men kanske något arvegods också? Kommer dock inte på vad.
3. Vad skulle behöva bytas ut? Badrumsinredningen. Men det blir stambyte nästa år, och därmed nya badrum!
4. Vad fattas som egentligen ”ska” finnas i ett hem? Tycker att jag har det som behövs, bitvis med råge.
5. Vad önskar du fanns i ditt hem? En öppen spis (otänkbar i en lägenhet som vår) skulle vara fint så här års. Som man kunde mysa framför och sedan steka äpplen på glöden, som jag gjorde hos farmor när jag var liten. Så gott!

Nytillkommen kudde i soffhörnet. För oss som har pippi på fåglar ...
Den här får nummer 88 i min samling.

Copyright Klimakteriehäxan

För hundrade gången

För fem år sedan startade News 55, en ny sajt som ville ha plats i mediebruset.  En av grundarna, Fredrik Lundberg, förklarar varför: "Vår tanke var att skapa ett nyhetsmedium helt och hållet dedikerat till den del av befolkningen som vi upplevde var både förbisedda och en outnyttjad resurs, nämligen 55-plussarna."

Olyckskorparna kraxade. Inte kunde väl det där gå bra? Tja, fem år är ändå en ganska lång tid. Och News 55 lever, i högsta grad. Sajten har gjort plats för nyheter av vitt skilda slag, här finns de stora och viktiga händelserna inom såväl politiken som sporten, trenderna, hälsonyheterna och coronadramatiken. Bland annat. Dessutom finns, under (den i mitt tycke något pompösa) vinjetten "Erfarna tankar" en stor skara krönikörer som skriver om stort och smått, högt och lågt.

Jag är en av dem. Min första krönika publicerades på News 55 i september 2015, och sedan har det rullat på. Allra senast var det mina reflektioner kring Argentinas just avlidne nationalhjälte Diego Maradona som bereddes plats. Vilket också blev min etthundrade krönika på sajten!

Nu har dock en sak hänt. News 55 har börjat ta betalt av sina läsare för det man kallar News 55 Premium. En del material är fortfarande gratis att ta del av, men artiklar som markeras med ett nyckelhål kräver prenumeration. De "erfarna tankarna" gör det. Tänkte att jag borde berätta det, eftersom jag brukar "puffa" för mina krönikor här på bloggen. Här är länken för dig som vill kunna läsa allt på News 55 – utan annonser!

Copyright Klimakteriehäxan

Pyntat eller inte?

Mia i bokhörnan har insett att det är mindre än en månad kvar till julafton. Därav denna veckas helgfråga: 
Har du pyntat klart?

Klart? Den 26 november?!? Nej verkligen inte! Ska se till att få upp adventsstjärnor på lördag eftersom det är första advent på söndag. Elljusstakarna brukar jag ta fram till Lucia. Men granen kommer in den 23 december och då i sällskap med lite tomtar och sånt. Jag skulle hinna tröttna annars, tappa julkänslan som jag gärna vill ha.

Annat är det ute på stan, där girlander och lampor i mängd är på plats sedan en tid, precis som att julmusten och lussekatterna säljs i matbutiken, där man också i veckor kunnat spana in såväl lutfisk som julskinka.

Det där med julprydnader är ett intressant kapitel. Har hört att en av mina bekanta är riktig julfanatiker, vilket jag inte hade en aning om. I den familjen har man oftast SEX julgranar! Vilket jobb, tänker jag, och vilka mängder med julprylar ... och hu för alla barren ... 

Mias bonusfråga gäller också graden av pyntning: Är det extra pyntat i bokhörnan? Nej. Julprylarna hamnar i köket och i vardagsrummet, läser gör jag ju lite var som helst.

Lysande renar på språng i Kungsträdgården.

Copyright Klimakteriehäxan

Krukkatt

Jag har ingen katt. Ingen riktig, alltså, inget mjukt och spinnande gosedjur som sprider trivsel omkring sig genom att bara vara. Ja, ni vet ju vad Ernst (Kirchsteiger, behöver jag lägga till det?) slagit fast: "När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte så mycket mer för en inredare att göra där."

Men nu har jag i alla fall skaffat katt. Han såg hemlös ut där han stod, ensam kisse på en hylla bland vad som föreföll vara överblivna saker i en heminredningsaffär av pop-up-typ. Och för säkerhets skull stod han på barnhyllan. Åldersgränser ska bara respekteras lite lagom, anser jag, och alltså blev krukkatten min på direkten. Tror att han trivs här bredvid min laptop, även om han vägrar spinna.

Visst blev det ett roligt ord förresten: krukkatt? Slår vad om att åtminstone någon hajade till inför rubriken, som är kort och koncis men ändå på pricken – eller hur? Mjau!

Min katt vänder aldrig ryggen till ... fast det vet man ju: katter har i allmänhet sin egen
starka vilja. Här min väninnas fyrbenta och fina sambo Sigrid.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 90

 MENSFATTIGDOM

-När en undersökning visat att en av tio unga flickor i Storbritannien inte har råd att skaffa ordentliga mensskydd och desutom skämts för sina menstruationer väcktes debatten. Nu har den fått resultat. Skottland är först ut. Hädanefter kommer det att finnas gratis mensskydd på alla offentliga toaletter. Toapapper är ju kostnadsfritt, att använda binda eller tampong är förstås lika naturligt! Den så kallade tampongskatten på 5 procent ska också försvinna 2021, ännu en seger för feminsmen. Det är Katrine Marcal som skriver om detta i Dagens Nyheter idag. Och förvisso kan utgiften för mensskydd kännas tung när man inte har särskilt mycket pengar att röra sig med. Minns min egen förundran när mamma berättade hur man i hennes ungdom virkade bindor av ljusvekegarn. Bindan sattes fast i underbyxorna med säkerhetsnål och skulle, självklart, tvättas och återanvändas.

En hjälte är död

Man behöver verkligen inte vara fotbollsfreak för att höja på ögonbrynen när nyheten kommer att Diego Maradona är död. Fast har man som jag tillbringat lite tid med argentinska fans kommer reaktionen alldeles naturligt. Det handlar om en av nationens verkligt stora hjältar.

Diego Maradona blev bara 60 år, men han har sedan länge sin plats i idrottshistorien. Han var Stjärnan som alla avgudade, den som trots sin ringa kroppslängd (165 cm) klarade av betydligt större och förmodligen starkare motståndare. Han vande sig vid att höra dånet från läktarna där man skanderade hans namn: Dieego! Dieego! Dieego!

Ett av de mest oförglömliga ögonblicken i hans karriär – det finns en hel del – är förstås det mål han gjorde 1986 med hjälp av ingen mindre än Gud själv. Jo, han sa så, El Diego: det var "la mano de Dios", Guds hand, som såg till att bollen gick in i nätet i kvartsfinal mot England i VM. Argentina tog guldet den gången, mycket tack vare Maradona.

När tiden som spelare var över blev livet ganska besvärligt för den nyss så store Hjälten. Krångel i äktenskapet med ungdomskärleken Claudia, skilsmässa, flera damer, alkohol, droger. Han reste till Kuba för att få hjälp med sitt missbruk och påstod att det fungerade. Minst tre barn alstrade han i alla fall där, två döttrar hade han redan i Buenos Aires. Enligt argentinsk press kan fler arvingar nu väntas dyka upp.

Så småningom startade Diego på en ny bana, denna gång som fotbollstränare. På vägen har han också hunnit med att vara programledare i tv, hans liv har blivit långfilm och i tidningen Clarín har den underbara seriefiguren Clemente löpande kommenterat Diegos liv och leverne. Och naturligtvis har en rad böcker getts ut med Maradona som författare, även om knappast någon tror att han skrivit dem.

Meningarna om Maradona utanför fotbollsplanen har varit många. Inte sällan har han kallats både korkad och elak. Men hans klassresa var ändå imponerande. Den startade i Buenos Aires slum, tog vägen via landslaget i fotboll (som är en nationell angelägenhet av högsta grad), förde honom till Spanien och Italien och stora pengar, innan han sen vände hem igen. Då hade han också kallats "världens genom tiderna bästa fotbollsspelare". Möjligen får han behålla den titeln. 

Nu blir det tre sorgedagar i Argentina för att hedra Maradona, det har landets president beslutat. Ingen lär protestera. I samband med 60-årsdagen i oktober intervjuades han, för sista gången skulle det visa sig, och försäkrade då att han var glad och nöjd med sitt liv, att han fått ut mer än han någonsin hade kunnat drömma om. 

-Fotbollen har gett mig allt, ibland har jag undrat om jag skulle få behålla folkets kärlek, trots att jag varit borta så mycket, men det tycker jag att jag har fått, sa han till Claríns reporter. Han passade även på att uttrycka sin oro över den pågående pandemin, som också drabbat hans släkt.

Ett hjärtstopp satte punkt för Diego Armando Maradonas dramatiska liv, efter åtskilliga turer in och ut på sjukhus. Sällan passar väl orden "Vila i frid" bättre för en nyss avliden person vars hjältegloria hamnat lite på sned i livets stormar.

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker som får pris (och inte bara prislapp)

Veckans kulturfråga från den enligt egen uppgift bokberoende bloggaren Enligt O fokuserar på böcker som får pris inte bara på en prislapp i handeln utan i offentligheten, som en kvalitetsgaranti och ett försäljningsargument: Brukar du följa utdelningen av litterära priser? Vilket pris fokuserar du i så fall mest på?

Visst är det väl av intresse vad andra tycker om böcker. Utgivningen är enorm, man kan faktiskt behöva lite vägledning för att välja vad man ska läsa, och då är utdelade priser en möjlighet. Fast själva utdelningen känns inte så viktig, även om det varje gång det är den speciella torsdagen i oktober ter sig naturligt att följa direktsändningen klockan 13 när Nobelpriset förkunnas.

För mig är det ändå inte alls självklart att jag ska läsa Nobelpristagarens verk. I år blir det nog inte mer poesi av Louise Glück än den jag redan smakat på, i tidningar och radio. Men ser jag att en roman belönats med Booker- eller Pulitzerpriset blir jag ofelbart intresserad. August? Jo för all del, ibland i alla fall. Nordiska rådet? Blir nog mera sällan, faktiskt.

Svenska Årets bok ställer jag mig betydligt mera skeptisk till, eftersom jag då ofta hunnit mig skaffa en egen uppfattning om åtminstone några av kandidaterna. Fast i år blev det "Där kräftorna sjunger" (Where the Crawdads Sing) av Delia Owens, och den tänker jag snart ta tag i. Ser fram emot det/den!

Copyright Klimakteriehäxan

Känt och okänt men garanterat oläst

Ugglan & boken har förstås bestämt tisdagstemat sedan länge. Det lyder som följer: Lockande böcker från tre författare jag ännu inte läst.

Då blir jag osäker: Vad menar hon egentligen? Böcker av författare jag aldrig läst något av? Eller tre böcker jag inte läst, men skrivna av författare jag är "bekant" med?

Alternativ 1 kommer här: jag har tänkt kolla upp "En helt vanlig familj" av Mattias Edvardsson. Och har för avsikt att någon gång ta tag i något Louise Boije af Gennäs har skrivit. Kan tänka mig att sätta den purfärska Augustvinnaren "Samlade verk" av Lydia Sandgren på samma lista – härligt kaxig titel på en debut om vilken jag förstått att det råder väldigt delade meningar! Titta, det okända blev helsvenskt!

Alternativ 2 ser ut så här: "Gileads döttrar" (The Testaments), som är Margaret Atwoods uppföljare till "Tjänarinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale). Fredrik Backmans "Folk med ångest" är jag riktigt sugen på. Det gäller också för sprillans nya "Åren" (Les années) av Annie Ernaux.

Två av de tre som utgör mitt andra svarsalternativ finns redo om jag bara sträcker ut handen och drar ut dem ur hyllan. Törs inte lova när det händer.

Nu blir det intressant att se vilken av de två tolkningsmöjligheterna ni andra väljer till era svar. Och om en månad är det julafton ...

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 89

 CALCEOLOG

-Se där en expert jag inte var bekant med tidigare! Denna person, som uttalas kalkeolog, är expert på skor och deras historia. Detta har jag snappat upp i ännu ett avsnitt av det utmärkta radioprogrammet Stil i P1. Ledordet i den här timmen med Susanne Ljung är "kängor", och här finns många berömdheter med, både Ötzi, Charlie Chaplin och Pippi Långstrump exempelvis, alla kända för rejält tilltagna skodon. Det har, får lyssnaren veta, Meghan Markle också! Bakgrundshistorien till storsäljande och stilbildande Dr Martens får man också sig till livs. Som oftast när det handlar om Stil kul lyssning. Jag gillar redaktionens motto: Gräver djupt i det ytliga.

Fotnot utan foto

Liktorn.
Kan det finnas ett obehagligare ord? Bilderna det framkallar i skallen visar övergrepp, yttersta grymhet, Förintelsen. Svartvita korniga journalfilmer från 40-talet, otroligt svåra för att inte säga omöjliga att titta på, passerar revy.

Men det finns förvisso en långt alldagligare version, en som ligger ljusår från nazisternas utrotningsläger. Fast det handlar ändå om utrotning, alldeles nödvändig i det här fallet. För min del är det akut, eftersom jag för andra gången i livet drabbats av denna otrevlighet, som faktiskt gör ont. Måste alltså avlägsnas.

Förra gången gick jag till husläkaren. Förklarade att jag av allt att döma klivit på en glasbit som satt sig fast i hälen och gjorde ont för varje steg jag tog. Inget syntes på fotens utsida. Doktorn trodde mig, satte in en bedövningsspruta (aj!) och tog fram kniven. Han letade efter den där glasbiten utan framgång. Gav upp. Kom med diagnosen: 
-Du har ingen glasbit i foten, du har en liktorn.

Det lät mer som en dom. Men jag fick gå till angrepp mot inkräktaren med fil, salicylsyra från apoteket och tålamod. Och jag avgick så småningom med segern. Sedan dess har jag inte tänkt mer på saken. Förrän för ett par dagar sedan, när en skärande känsla dök upp i höger häl. Oj, klev jag på något vasst? Nej, inget på golvet. 

Snart insåg jag vad klockan var slagen. Jag är drabbad igen. Ny tur till apoteket, hyllan för "Fötter", hem till fotbad, filande, filtring och utrotningsmedel. Som måste upprepas tills vinsten är säkrad och man kan promenera som vanligt igen.

Varför får man då de här obehagliga förhårdnaderna? Hittar ett svar på nätet som faktiskt inte stämmer på mig i alla fall. Men man slår fast att det är kvinnor som ofta drabbas och då är de sådana som gillar skor "som betonar designen högre än komforten". För all del, det gör jag stundtals, men "sittskorna" används inte särskilt ofta och när jag går gör jag det i väldigt "förståndiga" skor. Så skyll inte på dem!

Är det nu synd om mig? Ja, lite. VÄLDIGT lite. För man kan som bekant drabbas av betydligt värre åkommor. Dock kanske inte med ett lika motbjudande namn. 
Du kan betrakta detta som en fotnot, bara. Och glädja dig åt att du slipper bild.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag

När krogen senast bytte ägare, för vilken gång i ordningen vet jag inte, och skylten med det nya namnet kom upp hajade i alla fall jag till. Vad tycker ni om ordet propaganda? Positiv laddning? eller hamnar det på minussidan? Jag lutar åt det negativa hållet. 

Kollar hur wikipedia förklarar begreppet: "propaganda avser framför allt reklam och andra politiska kampanjer och budskap, och är ett meddelande eller en framställning som är avsedd att föra fram en agenda, ett visst budskap eller väcka positiva eller negativa känslor för något eller någon. Den som sänder budskapet är som regel part i målet."

Nu är det i alla fall så att den här asiatiska krogen på Magnus Ladulåsgatan, ett stenkast från Stockholms södra station, heter Propaganda och ingenting annat (jag kan förstås inte tyda det som står på kinesiska). Budskapet bör väl då rimligen vara att man vill väcka gästernas välvilja gentemot rätterna man serverar, och faktum är att maten är både god och prisvärd. Dessutom ingen som helst trängsel.

Men namnvalet förblir en gåta, fast det passar ju för en Skyltsöndag, ni vet att ni hittar fler skyltar via BP! Vilket jag härmed propagerar för att ni ska göra!

Vissa skyltar har VÄLDIGT tydliga budskap ... rent av övertydliga.

Flitiga fingrar har broderat en skylt med ett tänkvärt budskap ...
(Bilden "lånad" från nätet, förlåt!)

Varje Skyltsöndag kan dessa skyltar återanvändas, i nuvarande läge.
Tycker i alla fall jag.

Copyright Klimakteriehäxan

Man kan ju alltid prova kartongen ...

Det fanns en tid när vackra skor var oemotståndliga, höga klackar inget hinder. Grymma cowboyboots fick fart på salivavsöndringen. En visit i en av Roms alla skobutiker var en högtidsstund. Alla möjliga färger på fötterna, gärna matchat med väska eller kläder för övrigt. Formen på tån viktig. Minsta antydan om eventuell tantighet placerade snabbt en sandal tillbaka i hyllan. Skor ska faktiskt, för att vara riktigt trevliga, upplevas som – håll i er nu – sexiga!

Minns de röda italienska förföriska sandalerna jag hittade i en butik i USA. Minimal skinnremsa över tårna, riktigt hög och smal klack. En annan kvinna kom in samtidigt och bad att få prova samma modell. Expediten, en äldre man, kollade snabbt hennes fötter och sa, iskallt: Du ska nog titta på en annan sko, för man ska ha såna här fötter för att ha de här! Och så pekade han på mina ... Naturligtvis slog jag till. Med en rysning av sällhet bar jag lådan som en trofé på hemvägen.

Än i dag går jag gärna in i en av de allra lyxigaste skobutikerna. Inte för att handla, prislapparna är i det närmaste astronomiska, men jag betraktar det som en gratis konstutställning när jag tittar på vad stjärndesignern Jimmy Choo har att erbjuda sina potentiella (och uppenbarligen stenrika) kunder. De vackra skorna radar upp sig. Jag smeker dem med blicken. Nog för att mina fötter fortfarande fungerar, men så fina som de var för trettio år sedan är de inte, en hallux valgus-operation inräknad.

Passar inte skorna? Nähä, men vassego och prova kartongen, som en trött expedit lär ha sagt till en besvärlig kund i en skoaffär en gång. Och det är bara att konstatera: de här passar inte. 

Fast jag har rader av andra vackra, sexiga, underbara skodon som jag samlat ihop under årens gång, även om de röda italienska från Miami inte finns kvar (jag gav faktiskt bort dem). Tittar på hyllan där mina finskor står och är snygga, jättesnygga.
Så snör jag på mig de svarta gympadojorna och går ut.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om telefoner

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser, jag har hängt på Skriv-Roberts initiativ. Det ska vara en mening som fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, den kan vara allvarlig, eller överraskande på något annat sätt. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad ur "Jag vill sätta världen i rörelse", Anna-Karin Palms biografi över Selma Lagerlöf. Man får inte bara veta saker om Selma utan också om Sverige förr i världen. 

I mitten av 1880-talet var Stockholm faktiskt världens mest telefontäta stad.

Copyright Klimakteriehäxan

En mästares macka

Sugen på en liten fredagsmacka? Då kanske du vill pröva landets bästa? Den korades i går.

I fjol kom han trea. I år vann han guld i mack-SM med en lunchsmörgås bestående av linsfalafel på Gotlandslinser, hummus gjord på rostad sparris och lök, mjölksyrad romanesco, honungsbakade morötter och konfiterad lök – allt ovanpå ett stenugnsbakat korn- och svedjerågsbröd. 

Skapelsen har fått ett namn också: Södermalms Hembrännare, och mannen bakom verket är Gabriel Olsson, som kommer från Kristianstad men numera bor i Stockholm där han jobbar som frilansande bagare och konditor. 

-Det här är en macka jag skapade i pandemitider, jag öppnade skafferiet och utgick från vad jag redan hade hemma, så det är en riktig hembrännare, säger han.

Finalen i Mack-SM  hölls i år för första gången i tävlingens 18-åriga historia utan publik men sändes digitalt. Tävlingen, som arrangeras av branschorganisationen Sveriges bagare & konditorer, syftar till att utse Sveriges godaste, nyttigaste och trendigaste lunchmacka. 

Under tävlingsdagen fixade varje finalist, på endast 45 minuter, 20 likadana smörgåsar som därefter bedömdes av en jury utifrån bland annat smak, utseende och nytänkande.  

Då är bara frågan hur inspirerade vi i våra hemmakök blir av den här vegetariska skapelsen. För min del kommer jag aldrig att ens försöka närma mig detta. Visst har jag både lök och morötter på lager, fast det hjälper nog inte. Men mästarmackan är i alla fall vacker att titta på, och Gabriel Olsson vann förutom den åtråvärda titeln 10 000 kronor.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa Sveriges bagare och konditorer - Foto Sara Trus

Frågor en fredag

Efter vinterns första snöblandade regn och en stormig natt skiner solen på oss igen. Det är fredag! Och det verkar märkligt nog som om nästan alla har en och samma känsla: veckorna går jättefort, trots att vi knappt gör något alls som är skojigare än att stå i tvättstugan eller plocka ur diskmaskinen. 

Alltså har det på nytt blivit dags för de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda. Här är de, tillsammans med mina svar: 

1. Vilken var din senaste oväntade utgift? Kommer inte på någon. Förr skulle jag nog ha svarat p-böter. Parkerar sedan många år i princip enbart lagligt och betalar. Köper förvisso saker jag vill ha men inte behöver, men det är ju en annan sak.
2. Vad är en trevlig överraskning? Ett telefonsamtal från någon jag inte pratat med på länge. 
3. Vad är något du inte kan hitta? Letar ofta efter saker jag lagt "på ett säkert ställe". Det kan vara mobilen eller ett par glasögon eller nästan vad som helst ...  
4. Vad gömmer du dig från? Teknikproblem. Blir bara arg, vill att saker ska fungera utan tjafs.
5. Vad gör du vid oväntat besök? Säger: Hej, så kul, kom in, kan jag bjuda dig på något? (och petar kanske samtidigt lite halvdiskret undan ett par skor som råkar stå mitt i ytterdörren ...) Men i dessa tider tror jag ingen kommer.

Copyright Klimakteriehäxan

Julböcker?

Brukar du läsa julböcker? Det är Mia i bokhörnan som undrar, i denna veckas helgfråga. Och ja, den kommer snabbt närmare nu, julen. En helg som omges av många frågetecken: får vi ses? törs vi kramas? kan vi få det där vaccinet i julklapp? De där frågorna finns det tills vidare inga riktigt klara svar på, så vi får nöja oss med den om läsningen.

Jag brukar inte aktivt leta upp böcker där handlingen utspelar sig i julmiljö, men ifjol gjorde jag ett undantag och läste Agatha Christies "Hercule Poirots jul" (Hercule Poirot´s Christmas). Tror inte det är en av Agathas bästa. I grund och botten är jag nog lika skeptisk till "julböcker" som till alla de där cd-skivorna med julmusik. Några är självklart bra, men det känns som att det är väldigt mycket kundfiske bland folk som inte alls vet vad man kan ge bort i julklapp, till dem som redan har allt. 

Alltså kan jag inte ge något bra svar på Mias bonusfråga heller: Har du fler förslag på julböcker? Åtminstone inte om det ska vara något åt det spännande, eller romantiska, hållet. Men jag blir alltid lite glad av att bläddra i "Vinterns goda ting" av mor och dotter Bergenström. Anna och Fanny har gjort flera fina böcker ihop, den här har underrubriken "Maten, julen, blommorna".

En av mina ytterst få "julböcker". Här i sällskap med nyss inköpt julröd azalea, på en duk
som jag själv vävt tillsammans med min mamma! En nästan-julduk.

Copyright Klimakteriehäxan

När det är grått, blåsigt och regnigt där ute ...

... kan man slå till och göra citronmarmelad, för första gången i det vid det här laget rätt så långa livet. Innehåller citroner, clementiner och syltsocker. Väldigt gott!

Copyright Klimakteriehäxan

Bara en stilla undran

Var igår ute på en av de ideligen förekommande promenaderna. Det var ungefär tio plusgrader, nästan ingen blåst och absolut ingen nederbörd, till och med antydan om sol. Mötte folk vars klädsel jag bara inte kan låta bli att glo på och förundras över. 

Vi talar (knäppt) dunrock, stor yllehalsduk, rejäl mössa ner till ögonbrynen, över mössan en pälskantad huva. På fötterna tydligt vinterfodrade skor, lurvet sticker upp runt fotleden. Vantar av lovikka-typ.

Åsynen av sålunda utrustade flanörer får mig att stilla undra: VAD SKA DE TA PÅ SIG NÄR DET BLIR KALLT? För någon gång måste de väl gå ut också när det blivit vinter?

Copyright Klimakteriehäxan (som inte vågat ta någon bild på en enda av de "välklädda")

En favorit från USA

Enligt O som på sin blogg ställer Veckans kulturfråga till oss andra har den här gången verkligen gjort det svårt, åtminstone för mig, eftersom frågan lyder: Vilken amerikansk författare är din favorit?

Ja men hur i all världen ska jag välja? Till en början bestämmer jag mig för att med "amerikansk" avses "från USA". Då går hela Latinamerika bort, liksom Kanada. Ändå finns hur många superskickliga skribenter som helst. Låt mig gissa att flera som svarar på sina bloggar i dag lyfter fram Joyce Carol Oates. Det skulle jag också kunna göra, i princip, men tänker att det är roligare att ta någon som blivit förbisedd, mindre känd. Därmed går Nobelpristagarna också bort.

Alltså drar jag än en gång en lans för John Dos Passos (1896-1970). Har skrivit om honom flera gånger tidigare. Han var en av Hemingways polare, men hamnade (oförtjänt) i skymundan, trots att hans romaner är imponerande. Dos Passos debuterade för drygt hundra år sedan, först som poet.

I trilogin "USA" bollar författaren obegripligt skickligt mellan fakta och fiktion. Genom de tre böckerna följer man påhittade figurer som man får en tät relation till, men här flikas också in porträtt av berömda "riktiga" personer (Isadora Duncan!) och i kapitel som kallas "Newsreel" återges tidstypiska tidningsrubriker och schlagertexter, bland annat. Man tröttnar aldrig!

Dos Passos har översatts till svenska men är nog inte enkel att hitta i bokhandeln i dag. Men kanske på bibliotek? Vid sidan av trilogidelarna finns också "Manhattan Transfer", om hur New York växte fram. Även den mycket läsvärd. Dessutom skrev han sina memoarer, och hans brevväxling med några kända kulturprofiler har också publicerats, men det är inget jag läst. En favorit hur som helst.

Copyright Klimakteriehäxan

Mord och mysterier i olika tappning

När dagarna är som mörkast och kvällen kommer tidigt vill Ugglan att vi ska tänka på mord och mysterier, som tema för denna veckas tisdagstrio. Huvva!

"Gone Girl" av Gillian Flynn är både-och. Har du inte läst denna moderna bästsäljare så tycker jag att du ska göra det!

William Styron skrev "Nat Turners bekännelser" (The Confessions of Nat Turner). Nat T var slav och ledde på 1800-talet ett våldsamt uppror mot slavägarna, 200 svarta och 60 vita dog. Boken bygger på en sann historia om en verklig person. För den fick Styron Pulitzer-priset 1968. Välförtjänt. Den borde jag läsa igen!

"Köttets tid" av Lina Wolff är en väldigt originell berättelse. En svensk kvinna hamnar mer eller mindre motvilligt i Madrid, gör nya bekantskaper och hamnar i de märkligaste situationer med såväl andra svenskar som spanjorer. Klart överraskande vändningar i historien, en hel del mystik, väldigt underhållande läsning!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om turister som struntar i corona

"Det började redan i våras, då diverse resenärer upprördes över att Sverige inte fixade fram plan och flög hem dem, efter att de själva ignorerat de aviserade nedstängningarna av en rad länder. 

Och medan de sjuka blev allt fler, dödstalen steg och ekonomier krackelerade ljöd den svenske turistens klagan från ett hotell i Rhodos: Buffén var för mager. /.../

Inte nog med att man var tvungen att bära munskydd på Gran Canaria, dessutom låg nöjeskvarteren helt öde! /.../

De har alltså på eget bevåg trotsat allt förnuft och samtliga rekommendationer, och begett sig ut i världen medan en dödlig pandemi härjar – och sedan kräver de att någon gör något åt eländet de har hamnat i."

-Äntligen har någon satt ord på den ilska jag känt över hur egoismen fått styra så att vissa människor utan minsta tanke på eller hänsyn till andra prioriterat egna nöjen. Lisa Magnusson på ledarredaktionen på Dagens Nyheter har skrivit, och jag gjorde citatet ovanligt långt eftersom ni kanske inte kan läsa hela texten utan e-prenumeration? Vet inte hur det är med den saken, tar det säkra före det osäkra. 

Att skiljas är att dö en smula

Det måste bli skilsmässa. Jag såg ingen annan utväg.

Vi har levt ihop i snart fyrtio år. Vi möttes i USA, han följde med mig över havet till Sverige när jag flyttade hem igen. Men nu har vi faktiskt tröttnat på varandra. Lång och varaktig söndring brukar det väl heta?

Alltså har Benjamins och mina vägar definitivt skilts åt. Han har flyttat, med sin så kallade självvattnande kruka och alla sina blad och kvistar. Nog har jag tuktat honom när han blivit kaxig och nått ända upp i taket, även om all energi och livskraft bör bejakas. Dock har han varje år surnat till ordentligt i juletid. Det skulle kunna handla om ren svartsjuka. Han verkar inte ha tålt granen som dessutom hamnade på en mer central plats i vårt hem, försedd med prydnader som ingen fikus kan anses passa i.

Min relation med Benjamin är den absolut längsta hittills i mitt liv om man undantar min mamma och min syster. Fast även långa relationer tar med nödvändighet slut en dag, så är det ju. Att skiljas är att dö en smula, det var visst den franske författaren Victor Hugo som sa det först, någon gång på 1800-talet. 

Nu kan jag bara hoppas att min gröne vän finner sig till rätta i sitt nya hem. Han hamnade hos en barnfamilj lite längre upp på vår gata. Jag har bestämt mig för att inte sörja honom. Tycker inte ens att jag saknar honom över huvud taget. Ska nog heller inte söka hans ersättare, i alla fall inte än på ett tag. Avslutade kärleksaffärer kan behöva "landa", eller hur? Innan man satsar på något yngre och snyggare, som det definitivt skulle handla om i det här fallet.

Min mångåriga sambo Benjamin, inköpt i Miami tidigt 80-tal. Då kanske 30 cm hög.

Copyright Klimakteriehäxan

Välkommet

 Här kan man verkligen känna sig välkommen. Besökarna hälsas skyltledes på svenska, engelska, franska, tyska och spanska. Men det där första språket? Vad är det? Inget jag tidigare bekantat mig med. Fast någon gång ska ju alltid vara den första, och hädanefter vet jag hur man välkomnar gäster på lulesamiska. Tack Google, ny kunskap är ju också alltid välkommen!

Det är Kristinehamns konstmuseum som så vänligt möter sina besökare. Går man en trappa upp, ovanför själva utställningshallen, stöter man på nästa överraskande skylt. Fritt fram att låna en "konstväska", gå in i ett stort rum och slå sig ner för att skapa sitt eget konstverk med hjälp av innehållet i väskan. 

Fler söndagsskyltande bloggare hittar du om du tar vägen via BP. Kolla hennes högerspalt eller hennes lista över folk som brukar delta (men kanske inte alls alltid gör det).

Tillbaka i huvudstaden, med typisk profil om än inte riktigt riktig. Det är väl sånt som
kallas konstnärlig frihet?

 

Det blir ju inte så många krogbesök för närvarande. Men håll med om att restaurangen
på Österlånggatan 17 har en kul skylt, om än lite svårfotograferad! 

Alla uppmuntringsskyltar tas emot med tacksamhet denna mörka tid.

Copyright Klimakteriehäxan

Vår älskade Astrid

Idag skulle hon ha fyllt 113 år, vår mest älskade Astrid, sagotanten som ändå var så väldigt mycket mer. Det vet vi sedan länge, eftersom Astrid Lindgren deltog i samhällsdebatten, tog skinheads och finansministrar i kragen och var en stark röst för barnens rätt, för jämlikhet och mot våld och rasism. 

Vi som dessutom läst hennes "Krigsdagböcker" vet att hon redan som ung förvärvsarbetande tvåbarnsmamma lyckades hålla koll på världsläget och kommentera det löpande, på sitt alldeles egna och kloka vis. Så imponerande! 

Hade Astrid velat bli firad på sin födelsedag? Det har jag förstås inte en aning om. Nog har hon redan hyllats på oräkneliga sätt. Bland annat är hon en av de författare som finns med i serien citatskyltar för "Det litterära Stockholm". De är (alternativt ska vara när alla är i fullgott skick) 78 till antalet, utförda i emalj eller, i modern tappning, hårdplast, med ett kort textavsnitt ur en speciell bok, och de finns utplacerade på platser i huvudstaden där ett verks handling utspelas.  

Alltså finner man Astrid Lindgren-skylten i Tegnérlunden, där Mio sitter ensam och ledsen på en parkbänk när "Mio min Mio" tar sin början. Här finns också en staty av författarinnan, "Poesi och förtrollning", en figur i brons av Majalisa Alexanderson som kom på plats 1996.

Den här dagen kan också vara en bra dag för film. Åtminstone för den som inte sett långfilmen "Unga Astrid" tidigare, med Alba August i huvudrollen som Astrid, till en början med efternamnet Eriksson men sedan, som gift, Lindgren.

Familjen lär inte ha uppskattat den där skildringen av hennes liv särskilt mycket, men jag tyckte den var riktigt bra. Fast jag är ju bara en av de många miljoner läsare och beundrare som inte vet hennes innersta hemligheter som kanske familjemedlemmar gör.

Filmen fanns nyss gratis tillgänglig på TV4 Play, men när jag nu kollar har den försvunnit. Om man betalar en slant (49 kr) finns den dock på ViaPlay.

Om du blir nyfiken på fler författarskyltar är det bara att gå på upptäcktsfärd. Flest skyltar finns på Södermalm. Alla de uppmärksammade författarna utom en är svensk. Det är Graham Greene som är undantaget.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om Selma

På initiativ från Robert med bloggen Mina skrivna ord pekar jag numera varje lördag på en mening som är värd att begrunda lite extra, med ett budskap som man kanske skrattar åt eller förfäras över eller helt enkelt blir fångad av. Meningen ska hämtas ur det man läst den gångna veckan. Jag har äntligen kommit igång med Anna-Karin Palms biografi "Jag vill sätta världen i rörelse", om Selma Lagerlöf. Tidigt i boken slår Palm föga överraskande fast att kvinnor var de viktigaste i den stora författarinnans liv, men att relationerna inte går att direkt "översätta" till 2000-talets tänkande. För egen del tänker jag dock ganska ofta på några karlar som Selma hade någon sorts förhållande till, men det är förstås en annan historia ...

Det är slående hur få män som över huvud taget spelade någon roll i Selma Lagerlöfs liv.

Copyright Klimakteriehäxan

Inställt

En kort stund såg allt lite ljusare ut. Pandemin verkade inte lika hotande. Vissa restriktioner lättade. Vi kunde rent av göra upp lite planer. Gå på krogen! Så kul! Träffa folk vi inte mött på en halv evighet! Härligt! Gott käk har vi väl i och för sig ätit hemma, men på tu man hand vid köksbordet saknas "den sociala biten". Ni vet.

Goda och matglada vänner hade hittat ett lovande ställe en bit utanför stan. Vi bokade bord, såg fram mot den där utflykten. Alla skulle åka egen bil, det var inte tal om att nyttja kommunal transport. Och restaurangen garanterade rejält avstånd både mellan oss och till andra gäster.

Parallellt planerade jag en födelsedagslunch med en väninna.Vi har inte setts på jättelänge, hon har bott ute i skärgården sedan i mars, på sin höjd varit in till Norrtälje (och en gång till tandläkaren inne i City).

Ett annat så kallat tjejgäng (jaja, tanter då) som brukar äta buffé och titta på (och för all del köpa) blommor i Ulriksdals slottsträdgård bestämde också, äntligen, nytt datum för en träff. En glad deltagare brukar komma ända från Falun bara för detta, vi tycker om varandra i det här gänget och uppskattar våra möten!

Nu är de avbokade allihop, de här evenemangen, i tur och ordning. Visst hade vi väl kunnat dra iväg, vara noga med avstånd och handsprit och absolut inte ha minsta snuva. Men nej, det kändes inte bra. 

Dessutom är mina träningspass ett minne blott, bara folk födda efter 2003 är välkomna till idrottshallarna ... och hur ungdomlig jag än försöker vara är det en gräns jag inte klarar.

Till råga på allt verkar det inte särskilt troligt att Dottern ska kunna komma hem och fira jul med oss, som covidsiffrorna nu ser ut. Erna Solberg kommer att vilja hålla henne kvar i Oslo, utom räckhåll för svenska smittkällor.

Inställt, det är vad så otroligt mycket i livet är just nu. Stundtals är det lite svårt att tro på den här skylten ni ser här nedan. Men visst måste det väl bli bra igen, nån gång?

Copyright Klimakteriehäxan

Hjälp!

Det där med att ensam är stark, det stämmer verkligen inte alltid. Ingen kan väl allting själv, inte ens de som verkligen försöker ge sken av att hantera varje sak på egen hand – och (nästan) lyckas med det. I dag tar Elisa Matilda de fem fredagsfrågorna till att inventera vårt behov av hjälp, och också vår hjälpsamhet.

1. När behövde du senast hjälp med något? Nu när jag fått ny mobil. Får naturligtvis inte igång allt.
2. Inom vilket område är du den som hjälper andra? Med språk och texter ofta.
3. Vad skulle gå bättre om du inte gjorde det själv? Här blev jag tvungen att konsultera Maken, men ingen av oss kommer på ett bra svar ... :-D Fast det är klart, matlagning och bak finns det de som är otroligt mycket bättre på. Städning också. Sedan är it-nischen rätt lik ett svart hål i mitt liv, men då försöker jag knappast ens. Och ja visst ja: såga! Jag är urusel på att hantera en såg!
4. Brukar du ta hjälp av dina grannar? Ja då. Vi vattnar varandras blommor när det behövs, exempelvis. Kan låna sådant som plötsligt tagit slut o s v. Byter böcker.
5. Vad hjälpte du oftast till med hemma som liten? Jobbade alla lov bakom disken i vår lanthandel, vilket jag gillade. Rensa rabatter och klippa gräs förväntades jag också göra. Tyckte jag inte särskilt mycket om. Mitt intresse för trädgård går ut på att se och njuta, vill slippa arbeta med ogräset!

Resultatet av andras trädgårdsarbete uppskattar jag mycket!

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker och godis

Det är läsväder. Och ibland (alltför ofta) vill man gärna tro att det är godisväder också, en sån fin kombination! Tror att det är så Mia har det i sin bokhörna. Därifrån kommer som vanligt veckans helgfråga: Vad gillar du att läsa för genre när du vill fly undan denna värld?

Julgran på g. Godis utan kalorier.

Vet inte riktigt om det är genren det hänger på för min del. Men definitivt ingen fackbok, gärna nåt åt det romantiska hållet. Jag är absolut inte främmande för lite chicklitt emellanåt, bara det är välskrivet och någorlunda trovärdigt. Storyn får inte heller kännas som den sjunde i samma spår. Deckare funkar också, om den inte är för grym och blodig.

Och så var det det där med godiset. Mia låter det bli bonusfrågan: När jag läser tycker jag det är gott att smaska på något, vilket är ditt favoritsnask att ha till bokläsningen? Tja, tyvärr är mitt svar lika svävande på den här punkten, vilket tyvärr måste tydas så att jag kan mosa i mig nästan vad för snask som helst om det finns inom räckhåll. Mot bättre vetande är jag en godisråtta: älskar choklad, sega saker, gelehallon, lakrits  – säg något och jag tackar snabbt ja. Alltför snabbt. Och så, vips, lika fort, är det roliga slut ...

Copyright Klimakteriehäxan

Strömförande

Jag har aldrig någonsin kunnat göra en volt. Var en sorglig syn på gympalektionerna, fastnade på bockar och plintar man skulle hoppa över, orkade aldrig hänga länge i ribbstolen, klarade inte ens att stå på händer. Ja, ni fattar, det var aldrig tal om någon volt, inte ens en halv!

Så när nu VOLT är ett av de homonyma nyckelord som Sanna valt för Gems Weekly Photo Challenge får jag söka mig till en annan betydelse, i det elektriska fältet ... och jag tror att det finns rätt mycket laddning i det där fascinerande trasslet på min bild! Kan man kanske prata om högspänning, eller om hög spänning?

Tordes förstås inte peta på vad som först fick mig att tänka på en konstinstallation. Måste vara  strömförande. Man får glädja sig åt att det finns energi även i annan form än den som leds i sladdar!

Copyright Klimakteriehäxan

Kvarsittning

Ännu en grå dag, av den där sorten novemberhatarna brukar peka på. Jag har kommit fram till en sak: om man bara sitter kvar i soffhörnet eller fåtöljen och håller ett krampaktigt tag om den bok man håller på att läsa blir det så småningom alldeles för mörkt för den där promenaden man egentligen hade tänkt ta ... Så blev det i dag.

Copyright Klimakteriehäxan

Perfekt att läsa högt

Visste ni att den här veckan är Barnboksveckan? Det hade gått mig förbi, men Enligt O har bättre reda på sig och har tagit fasta på det i veckans kulturfråga som lyder så här: Vilka favoriter har du bland gamla och nya barnböcker?

Barnböcker ligger mitt hjärta nära. Både de jag själv bekantade mig med som liten och de jag läst för och med mina egna barn. Så det här är en fråga jag mer än gärna besvarar! Och jag satsar på tre suveränt bra högläsningsböcker, alla på svenska som originalspråk:

"Festen i Hulabo" av Britt G Hallqvist läste jag med repliker på hemgjord skånska och ungarna älskade både den och det. Hela berättelsen är på rimmad vers:

"Det var en gång en gammal ko som gick på fest i Hulabo. 

I Hulabo hos bonden Jöns. 

På trappan stod tre svarta höns. 

De sade: Se god afton, ko! 

Vet du om vi får TÅRTA, tro?"

Mina eventuella skådespelartalanger tog jag också i bruk när det kom till Tove Janssons "Vem ska trösta Knyttet?" Den historien läste jag för en pojke som kom att stå mitt hjärta nära, hans mamma var och är en mycket god vän. Min finlandssvenska gick hem till hundra procent och det här blev grabbens älsklingsbok. Men när en annan person skulle läsa den högt för honom gjorde han snabbt slut på föreställningen, med konstaterandet "Den där kan du visst inte läsa, det är det nog bara Aina som kan".

Stor framgång hade jag också den sommaren vi for på solresa till grekiska Lefkas. I bagaget som alltid många böcker. Den här gången var en av dem Barbro Lindgrens "Loranga, Masarin och Dartanjang" och den var vår "poolbok". Jag lockade med den för att hålla ungarna uppe ur vattnet och i skuggan en stund. Det funkade utmärkt och mer än det! Ryktet om "sagostunden" spred sig vid poolsajd och när det var dags kom folk rusande, både stora och små, för att vara med. Så kul! Och en jätterolig bok som verkligen alla åldrar kan njuta av!

Copyright Klimakteriehäxan