En klassiker värd namnet

Vilken klassiker ska man absolut läsa?
Se där en helgfråga som inte är helt enkel att besvara. Det finns ju så otroligt mycket, så otroligt många böcker med klassiker-etikett, ibland ditklistrad av en enig värld, ibland av lite mer udda förståsigpåare. Rätt eller fel är naturligtvis en smaksak.

Svensk eller utländsk? Romantisk eller hårdkokt? Något man lär sig saker av, eller något som "bara" roar (det är verkligen inte "bara").
OK, jag hoppar rakt ut i bokhavet och kommer upp med "USA" av John Dos Passos. Tre delar, många sidor, både underhållande och lärorikt, eftersom man faktiskt får landets historia sig serverad i fantastisk förpackning.

Dos Passos var polare med Ernest Hemingway och de pimplade vin, charmade damer och visade musklerna (lite oklart vilka) tillsammans i Spanien och Frankrike på tidigt 1900-tal. Hemingway blev kändisen, Dos Passos inte lika berömd. Hur rättvist? Tja, här finns ju ingen rättvisa, förstås.

Dos Passos var från början en radikal vänsteraktivist men slutade sina dagar som trogen republikan. Han dog 1970 och hade då skrivit romaner, skådespel, poesi, gästspelat som journalist och målat tavlor. Trilogin är hans mest kända verk, med på listan som nummer 23 av de hundra bästa engelskspråkiga romanerna på 1900-talet. En klassiker värd namnet!

PS Det visar sig att jag är lite snett ute – detta var förra veckans helgfråga! Men när jag insåg det hade jag redan skrivit mitt svar ...

Copyright Klimakteriehäxan

En favorit från USA

Enligt O som på sin blogg ställer Veckans kulturfråga till oss andra har den här gången verkligen gjort det svårt, åtminstone för mig, eftersom frågan lyder: Vilken amerikansk författare är din favorit?

Ja men hur i all världen ska jag välja? Till en början bestämmer jag mig för att med "amerikansk" avses "från USA". Då går hela Latinamerika bort, liksom Kanada. Ändå finns hur många superskickliga skribenter som helst. Låt mig gissa att flera som svarar på sina bloggar i dag lyfter fram Joyce Carol Oates. Det skulle jag också kunna göra, i princip, men tänker att det är roligare att ta någon som blivit förbisedd, mindre känd. Därmed går Nobelpristagarna också bort.

Alltså drar jag än en gång en lans för John Dos Passos (1896-1970). Har skrivit om honom flera gånger tidigare. Han var en av Hemingways polare, men hamnade (oförtjänt) i skymundan, trots att hans romaner är imponerande. Dos Passos debuterade för drygt hundra år sedan, först som poet.

I trilogin "USA" bollar författaren obegripligt skickligt mellan fakta och fiktion. Genom de tre böckerna följer man påhittade figurer som man får en tät relation till, men här flikas också in porträtt av berömda "riktiga" personer (Isadora Duncan!) och i kapitel som kallas "Newsreel" återges tidstypiska tidningsrubriker och schlagertexter, bland annat. Man tröttnar aldrig!

Dos Passos har översatts till svenska men är nog inte enkel att hitta i bokhandeln i dag. Men kanske på bibliotek? Vid sidan av trilogidelarna finns också "Manhattan Transfer", om hur New York växte fram. Även den mycket läsvärd. Dessutom skrev han sina memoarer, och hans brevväxling med några kända kulturprofiler har också publicerats, men det är inget jag läst. En favorit hur som helst.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara en enda bok från och med nu ...

Hannele, bloggarkompis i Göteborg, har slängt över en fråga från sin egen bokblogg. Hon förväntar sig ett svar. Men det är faktiskt en väldigt svår fråga som jag grubblat en del på.
Den lyder: Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?

Först och främst får blotta tanken mig att rysa. En enda? Som ska ge mig något, låta mig upptäcka nya vändningar, andra betydelser, otänkta tankar? Det visar sig att andra bloggare som fått frågan först av allt tänker på Bibeln. Textmassan är åtminstone enorm och räcker därför länge, men den kan inte bli mitt val.

Fantastiskt vore ju att veta att en hittills oläst bok skulle kunna hålla för resten av livet. Men vem skulle våga chansa? Alltså måste det bli något jag redan läst och uppskattat till fullo. Inte för få sidor bör det vara heller – jag som annars ofta klagar på att moderna romaner är alldeles för omfångsrika!

Men så bestämmer jag mig. Och kanske är det fusk, men jag väljer en trilogi. Själv har jag den i tre delar, men den har faktiskt också publicerats i en samlingsolym ...
Jag väljer John Dos Passos böcker om USA: 42a breddgraden (The 42nd Parallell), 1919 och Stora pengar (The Big Money). Serien var komplett 1936, samlingsvolymen kom ut (på engelska) 1938. Då var författaren bara 42 år, men det han åstadkommit var en suverän genomgång av sitt lands historia, en klassiker.

Det fenomenala med Dos Passos grepp över historien är hans sätt att blanda fakta och fiktion. Romanen befolkas av påhittade personer, men berättelserna om dem avbryts av avsnitt som ger autentiska tidsbilder: tidningsrubriker, schlagertexter, nyhetsnotiser. Dessutom bjuder han läsaren på porträtt av kända människor – när jag hade läst hans korta skildring av Isadora Duncans liv, fram till det att hon ströps av sin egen halsduk, kände jag att jag hade fått veta allt om henne som var värt att veta. Bländande skickligt, helt enkelt!

Nu ser jag verkligen inte fram emot att begränsa all min framtida läsning ens till Dos Passos mästerverk, men jag har i alla fall kommit fram till ett möjligt svar på frågan.
Vill du svara på samma fråga? Det vore kul, men glöm då inte att berätta det, förslagsvis i en kommentar här! Fler som svarat hittar man via "bokbloggsjerka".

Copyright Klimakteriehäxan

Något att läsa på Världsbokdagen

Lyran, hon med noblesserna, påpekar att det är Världsbokdagen idag. Och så skriver hon: och jag har precis påbörjat omläsning av en av världens allra bästa böcker så temat idag är väl rätt givet. Berätta om tre böcker ni själva vill kalla världsböcker!

Hoppsan, det där är ju långt ifrån enkelt! Hur definierar man en sådan? Det får bli tre verk som gjorde stort intryck rent generellt. Och då blir det tre romanserier som var för sig skildrar udragna skeenden.

1. Marianne Fredriksson var journalist men romandebuterade 1980 med "Evas bok". Det blev den första av fyra som berättade bibelns historia på ett nytt och fritt (och lättläst) sätt. Jag slukade "Kains bok", Noreas saga" och "Paradisets barn" i rask takt. Men sedan tappade jag intresset för Fredrikssons författarskap och det har inte återuppstått, trots den förtjusning jag kände då.

2. John Dos Passos har skrivit en romanserie i tre delar, "USA-trilogin", som inte liknar Fredriksson det allra minsta. Dos Passos, en Hemingway-polare som orättvist nog aldrig fick samma status, är en mästare som ingen lyckats efterlikna och får många Nobelpristagare att framstå som bleka. I de här böckerna gestaltar han samhällsutvecklingen under 1900-talets första 30 år.  

3. Vilhelm Mobergs småländska utvandrare har för alltid en plats i oändligt många svenska bokläsares hjärtan, så också i mitt. "Utvandrarna", "Invandrarna", "Nybyggarna" och "Sista brevet till Sverige".

Världsböcker? Ja kanske. Alla har i alla fall publicerats på många språk och i många länder världen över. Dos Passos och Moberg håller för omläsning, det vet jag. Lite osäker dock på Fredriksson, men de här böckerna tycker jag visar härlig skrivglädje och hon hade inte börjat intressera sig för mer ockulta saker som hon gjorde senare.

Inser att listan över potentiella "världsböcker" som jag nu valt bort egentligen är gruvligt lång. Kristin Lavransdotter. Nalle Puh. Den allvarsamma leken. Kriget vid världens ände. Blonde. Pippi Långstrump. Fåfängans fyrverkeri. Nästan vad som helst av Atwood. Och så vidare, i långa banor ... men det passar väl när vi högtidlighåller Världsbokdagen?

Copyright Klimakteriehäxan

Läsning för dig – och för en president

Lyran bjuder på en ny utmaning. Hon skriver så här:
Det är helt enkelt så att jag inte är jätteförtjust i tegelstenar. 230 sidor är perfekt för mig. Men, det finns ju undantag, det finns böcker som jag faktiskt inte vill ska ta slut. Berätta om den bästa tegelsten du läst! Begreppet tegelsten är lite flytande, men kanske passar det böcker som omfattar mer än ungefär 500 sidor.

Jag håller helt och fullt med: alldeles för många författare tillåts numera breda ut sig i all oändlighet på sida efter sida, trots att deras story verkligen inte tål det. Men det finns undantag, som sagt. Och en verklig favorit har jag: "USA" (The US Trilogy) av John Dos Passos (1896-1970), utgiven i en volym redan 1938. En riktig tjockis!

Dos Passos var en av "grabbarna" i gänget kring Hemingway men polaren Ernest kom att bli mer känd i breda kretsar. Vilket absolut inte betyder att han var bättre! Faktum är att jag rätt som det är tänker att "USA" är det bästa jag någonsin läst, över huvud taget.

Man får en historielektion. Man får lära känna verkliga personer, porträttet av Isadora Duncan är ett mästerverk på få sidor, ett av många. Dessutom bjuds läsaren på tidsmarkörer som schlagertexter och tidningsrubriker, äkta vara. Och så den fiktiva historien om ett antal huvudpersoner som kommer in i och går ut ur texten.

Helt fantastiskt är det att skiljas från en av dem på, låt oss säga, sidan 213 i del 1 för att samma person sedan dyker upp på sidan 29 i del 2 och man är helt med på noterna! 
Väl genom alla tre delarna har man fått en läsupplevelse som går utanpå det mesta. Fast det tar tid, det gör det.

Jag tror att det hade varit väldigt bra om Donald J. Trump hade läst den här tegelstenen. Det skulle ha varit direkt nyttigt för honom, som (ursäkta) förefaller mig tämligen historielös, även om han sedan i går har nummer 45 i raden av presidenter i USA. Undrar hur Dos Passos skulle ha skildrat honom?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Det här med tegelstenar tycker jag f ö är ett rent fysiskt problem också. De är både tunga och otympliga, t o m när de är i pocketformat.

Historiskt

Johanna i deckarhörnan vill ha förslag på bra historiska romaner denna vecka, eller som hon skriver "tips för den som vill resa tillbaka i tiden med hjälp av en bok".

"Manhattan" av den store men alldeles för lite beundrade John Dos Passos. Om rötterna till storstaden New York. (Se bilden nedan!)

"Barnbruden" som är den första i en serie om tre av Anna Laestadius Larsson. Spännande turer i och kring det svenska hovet med start på 1700-talet.

"Hilma" av samma författare, dock inte alls lika lättillgänglig. Men den skildrar en bit av den svenska kvinnokampen, med hjälp av konstnärinnan Hilma af Klint och hennes (rätt sorgliga) historia.

"Jerusalem" av Selma Lagerlöf. Ett dramatiskt epos om hur fattiga svenskar sökte frid och lycka långt hemifrån.

"Florence Stephens förlorade värld" av Lena Ebervall och Per E Samuelson. Författarduon researchar bättre än de flesta och här serveras läsaren, i romanform, ett stycke nutidshistoria från 1950-talet, som är både gripande och upprörande. Kanske den största rättsskandalen i Sverige någonsin?

Så här såg inte Manhattan ut på John Dos Passos tid. Här en olja av Jan Lindsgård
som fanns med i Liljevalchs vårsalong i år. Bilden är något beskuren.

Copyright Klimakteriehäxan

En enda bok på en öde ö

När nöden är som störst ... ja vad tar man då sig för? Mia i bokhörnan tänker att man kanske hugger en bok för att skingra tankarna och lindra plågorna. Hon har bestämt att jag ska hamna på en öde ö, och hennes helgfråga lyder denna gång så här: Om du får bara ta med dig EN bok, vilken väljer du då?

Låt mig allra först konstatera att detta är ett i princip helt omöjligt beslut att ta. Ändå har jag nu bestämt mig. Det blir "USA" av John Dos Passos. En tegelsten, eftersom det är tre delar hopslagna till en bok, men en tegelsten som bjuder på enorm variation. Det kan aldrig bli tråkigt eftersom Dos Passos delat upp sin berättelse i rena fiktionshistorier, faktabaserade miljö- och händelseskildringar och dessutom bjuder han sin läsare på fenomenalt skickliga personporträtt av forna "kändisar" –  avsnittet om Isadora Duncan är oförglömligt!

Visst har jag redan läst den, men jag är helt övertygad om att den där öde ön skulle bli "befolkad" av personerna i "USA". Kanske skulle jag avvisa eventuella räddningspatruller tills jag hunnit läsa klart, alla 1312 sidorna.

Copyright Klimakteriehäxan

Historier i och om städer

I stadsmiljö ska historierna utspela sig i denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan & Boken bestämt. Jag har en triss i ess att erbjuda, men är osäker på huruvida just de här titlarna finns översatta till svenska. Andra böcker av författarna finns i alla fall. Kanske har jag nämnt dem alla tre tidigare, men här är de:

"Manhattan Transfer" av John Dos Passos handlar om hur storstaden New York gror och växer. Dos Passos är alldeles för sällan ihågkommen, en fantastisk skribent. Var han inte rent av bättre än sin polare Hemingway?

I "The Red Mandarin Dress" förflyttar Qiu Xiaolong läsaren till Shanghai. Författaren övertygar mig om att han "kan" den här staden, man känner hur det luktar, man är med dem på en matbit i ett hål i väggen, man ser trafiken ... Det finns flera böcker om kriminalaren Chen Cao.

"The Blue Knight" är historien om framför allt en polis som ingår i LAPD, Los Angeles Police Department. Han är inte världens bästa barn, han äter gärna gratis, tar gärna lite extra paus ... men polis är han. Joseph Wambaugh var själv anställd vid LAPD innan han sadlade om och blev framgångsrik deckarförfattare. Han vet helt enkelt vad han talar/skriver om.

Copyright Klimakteriehäxan

New York mellan pärmar

New York är en fantastisk stad som jag haft lyckan att besöka ett antal gånger, senast för ett år sedan. Så det är med glädje jag efterkommer Lyrans uppmaning i veckans tema-trio:
Berätta om tre romaner, filmer, TV-serier som utspelar sig i New York!
Och jag väljer böcker/romaner.

"Till Manhattan" (Manhattan Transfer) ger en bild av hur New York växte till en storstad. Skriven av John Dos Passos, en lysande författare som för evigt hamnat i sin polares, Ernest Hemingways, skugga. Han hör inte hemma i någon skugga alls! Dos Passos är briljant. Det var han redan 1931 när den här boken kom ut.

"Fåfängans fyrverkeri" (Bonfire of the Vanities) av Tom Wolfe är en riktig tegelsten. Det här är  hans romandebut och boken blev en succé på sena 80-talet. Den handlar om alla mänskliga brister: girighet, kriminalitet, rasism. Här finns också kärlekshistorier och det är riktigt fängslande läsning, trots sitt omfång.

Ed McBain har skrivit metervis med deckare som utspelar sig i New York, i det (fiktiva) 87e polisdistriktet. McBain är klart underhållande, men varning! flera svenska översättningar bör undvikas. Läs honom på engelska! Du kan välja i princip vilken titel som helst!
Välkommen till New York, The Big Apple!

Copyright Klimakteriehäxan

Bakom varje berömd man står ...

Julkalenderbloggstafetten har kommit till på initiativ av Sofies bokblogg. Andra bloggare som gärna skriver om böcker bjöds in att "fylla en lucka" på vägen mot jul. Jag var en av dem som tackade ja till det och nu har det blivit min tur. Hela listan över deltagare dag för dag hittar du här.
"Bäst i bokhyllan" är underrubriken, men ni vet hur det är: helt omöjligt att kora den vinnaren. Men BRA i bokhyllan, det finns och det kan kanske bli ett lästips? Nu öppnar jag min lucka!

Hur många spirande författare, reportrar och utrikeskorrespondenter runt om i världen har inte haft Ernest Hemingway som en förebild i något skede? Då har det handlat om att skriva korta, kärnfulla meningar, inte dra sig för att ta risker, se verklighetens grymmaste sidor och sedan rapportera om den i bakåtlutade ordalag, men ändå så att exempelvis krigets vidrigheter framstår i all sin tydlighet.

Dessutom levde han ju ett liv som fylldes inte bara av spännande händelser utan också av massor med alkohol och, ej att förglömma, sköna damer. Hur hans faiblesse för katter kom in i sammanhanget vet jag dock inte riktigt, men faktum är att han i sitt hem i Key West, längst ut på Floridas tipp, hade ett helt gäng jamande sambos. Det började med en vit kisse som hette Snowball. Alla som kom sen var (oavsett kön tror jag!) döpta efter kvinnliga skådespelare, som Greta Garbo och Rita Hemingway, och alla hade den fysiska egenheten att de hade sex tår. Ernest gillade sex.

En annan sak med Hemingway som lät förförisk och spännande var att han reste så mycket och dessutom föreföll ha vänner vartän han styrde kosan. Ofta var det kollegor, journalister med uppdrag som liknade Hemingways egna. En av vännerna var John Dos Passos, frivillig i spanska inbördeskriget, och han skrev liksom sin polare romaner. För Hemingways del resulterade det i ett Pulitzerpris 1953 och ett Nobelpris 1954, medan Dos Passos visserligen hyllats men inte överösts av priser, trots att han verkligen förtjänade det.

Att Hemingway visste att ta för sig av livets goda var ställt utom alla tvivel. God mat, gin, vodka, cigarrer var vardagsvaror. Kvinnorna föll som käglor för honom och det gick bra så länge de inte utgjorde någon utmaning. Illa gick det med relationen med Martha Gellhorn, resande reporter även hon. När hon just trodde sig ha fått sitt livs mest spännande uppdrag i Europa lyckades Hemingway tränga sig före sin egen hustru, som blev snuvad på både äventyret, erfarenheten och inkomsten.

Allt det där om Ernest Hemingway som den ultimate he-mannen har vi väl ändå hört i olika varianter genom åren (han dog 1961 i vad som förmodligen var ett avsiktligt självmord). Därför blev jag intresserad när jag upptäckte boken "Mrs Hemingway", för halva reapriset på senaste bokrean dessutom.

Fyra gånger hann han gifta sig, han gick ut ur ett äktenskap för att direkt ingå ett nytt. Han flirtade oavbrutet, att ha fruns bästa väninna som älskarinna var inget större problem. Och han verkade ständigt vara passionerat förälskad i någon, medan han njöt i fulla drag av sitt liv, fram till de sista åren när han blev alltmer instabil och uppenbart olycklig.

Naomi Wood heter författaren som skrivit "Mrs. Hemingway"och hon knyter ihop porträtten av de fyra hustrurna på ett väldigt lyckat sätt. Nu får man se Ernest med andra ögon, upptäcka vilken mansgris han stundtals var. Vilket inte hindrade den där kvartetten från att älska och beundra honom, för att till slut mista honom. Alla fyra kom på begravningen.

Naturligtvis blir Ernest Hemingway för evigt ihågkommen för sitt sätt att skriva, för sina berättelser. Den uppblåsta bilden av en machoman tonas nog ner. Men talesättet att "bakom varje framgångsrik man står en kvinna" leds än en gång i bevis. Fast bakom just denne man stod fyra kvinnor, minst. Och deras version av historien är väldigt läsvärd!

Copyright Klimakteriehäxan

Lucka nummer 17 – den i går alltså – fanns hos "A Room of My Own" och nummer 19 öppnas i morgon av My loved books som står på tur i stafetten.

Den skulle jag vilja ha oläst!

Mia i bokhörnan presenterar sin vana trogen en helgfråga:
Vilken bok skulle du vilja läsa om igen för första gången, och varför?

Jag söker i minnet efter en läsupplevelse som sitter kvar där. Finns förvisso många. Tror jag bestämmer mig för en, i själva verket en trilogi, skriven av den obegripligt skicklige berättaren John Dos Passos, jämnårig med och vän till Ernest Hemingway. Dos Passos hamnade i vännens skugga, vilket verkligen är synd. 

I "The USA Trilogy" som består av "The 42nd Parallel", "1919" och "The Big Money" får läsaren möta inte mindre än tolv huvudpersoner och ta del av deras historia, allt fiktion. Parallellt kommer avsnitt som kallas "Newsreel" och som är citat ur verkliga tidningsartiklar, slående rubriker och delar av tidens mest populära sångtexter.  Här finns också "The Camera Eye" som mest handlar om politiska händelser men också har självbiografiska inslag. Lägg till detta ett antal personporträtt av dåtida kändisar. Aldrig trodde man väl att Isadora Duncans öde skulle kunna skildras så kort och koncist – och ändå uppfattas som komplett!

Det blir många sidor att läsa, och jag tog paus mellan delarna, men upplevelsen är svårslagen. Mig veterligen har ingen annan författare tillnärmelsevis lyckats med det här sättet att skriva, i segment som skulle kunna leva för sig själva, men som ändå länkas ihop till en perfekt helhet. Att upptäcka det var fantastiskt! Skulle gärna upptäcka det igen, så därför skulle jag vilja ha den oläst!

Just denna torsdag finns också en bonusfråga: Har du kollat in bokrean? Lite grand, scrollade en katalog på nätet. Hittade inget jag absolut måste ha, ska försöka göra som jag brukar försöka: avstå. Även om jag lätt åker dit ibland, inte minst när det blivit halva reapriset.

Dessa kommer du tyvärr inte att hitta på bokrean, men jag tror att böckerna översatts
till svenska.

PS Om ni tycker att ni känner igen det här kan det bero på att jag bloggat om författaren och hans böcker ett antal gånger tidigare. Men jag tycker han är värd några repriser!

Copyright Klimakteriehäxan

En man i vitt som fastnat i hyllan

I tisdags fick vi veta att den suveräne Tom Wolfe dött, 88 år gammal. Han var elegant, både som person (alltid klädd i vit kostym) och som skribent. Han började som journalist men blev så småningom författare. Den skönlitterära debuten, "Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities) var en lysande tegelsten som jag slukade när den fortfarande var ny, den kom ut 1987.

Så när "En riktig man" (A Man in Full) publicerades drygt tio år senare köpte jag den så snart den var tillgänglig i pocket. Naturligtvis var jag övertygad om att jag skulle läsa den, men faktum är att den nu stått i snart tjugo år på min hylla. Det som skrämde var omfånget: 742 sidor satta i liten text ...

Boken har förvisso lika lite som jag blivit smalare med åren, och inte har bokstäverna växt heller. Men nu fick jag ändå en spark i ändan: jag ska ta mig an den här romanen!
Wolfe skrev sådant som inte var fiktion också, ägnade mycket tid åt research. Hans filmade rymdäventyr "Rätta virket" (The Right Stuff) som handlade om modiga amerikanska astronauter blev en biosuccé.

Som skrivande journalist var han också sin egen. Han brukar beskyllas eller berömmas, välj själv, för att man i pressen numera ofta skriver personporträtt i presens, efter att de annars alltid skrivits i imperfektum (eller preteritum som ungarna får lära sig att det heter idag). "Radical chic" är ett annat uttryck som han också anses ha myntat.

Jag kände att Wolfe var det sena 1900-talets John Dos Passos (en annan av mina skrivande idoler). Nu ser jag när jag googlar att han faktiskt också fått Dos Passos-priset. Så bra!
Hoppas och tror att han visste hur otroligt många beundrande läsare han hade vid sin död.
Nu SKA jag ge mig på "A Man in Full"!

Copyright Klimakteriehäxan

"Hett i hyllan" är ett initiativ speciellt för torsdagar från bloggen Bokföring enligt Monika. Så här försöker hon motivera oss andra i bloggvärlden att delta: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt bortglömda, böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Äntligen tisdag!

Besökte bloggkollegan Gubbsoda härom dagen och blev raskt inspirerad till en liten bloggdebatt. Gubben själv, liksom några av hans manliga läsare, förstår inte alls varför vi är så många som ivrigt ser fram emot tisdagskvällarna framför teven.
Kanske är det så att män har svårare för ”Desperate Housewives”, rent generellt.
För visst är det så att man som kvinna känner igen sig i en hel del – trots att det inte är ett skvatt vardag eller verklighetstroget.

Men skrikiga ungar, besvärliga grannar, knöliga tonåringar, pinsamma släktingar, trånande längtan, knepiga äkta eller oäkta män – allt detta finns ju omkring oss vareviga dag. Som tur är inte i samma frekvens som i serien, men ändå. Och så är det ju de mystiska dödsfallen också, icke att förglömma.

Det kan förstås också uttryckas som Eff gör i en kommentar på Gubbsoda:
”Mest skit. Typiskt stereotypiskt, om du så vill. En mörkhårig, en rödhårig, en blond och en mörkhårig till som ser lite latino ut. En är goody-two-shoes, en är mansslukerska, en är neurotisk perfektionist, etc. Det är lite knulla, lite ångest över barn, lite mordgåta, lite kärlek och allt vakuumförpackat i plast. Som vanligt med serier som försöker vara allt på samma gång blir det istället inget.”

Faktum är att jag för min enkla del tänker fortsätta att förtjust fnittrande titta på äventyren på och kring Wisteria Lane.
I min värld är detta helt fenomenalt historieberättande: tänk att lyckas hålla liv i alla dess parallella historier samtidigt! Som tittare har man inte alls svårt att hänga med. Det enda jämförelseobjekt som poppar upp i mitt minne är John Dos Passos unika, fantastiska USA-trilogi. Nu talar vi inte om att jämföra litterära kvaliteter, märk väl, men just detta att en utveckling, som avbryts av något helt annat (i Dos Passos fall i mängder av boksidor), är fullständigt naturlig att fortsätta med när den dyker upp på nytt. Mästerligt.
Och så blir man ofta överraskad. Men hallå!!! är han SÅN? ska hon VERKLIGEN? det där kan gå ILLA! Kul.

Alltså stannar jag tryggt kvar i det jag tror är majoriteten, d v s (tjej?)gänget som gillar redan ordentligt prisbelönta ”Desperate Housewives”.
Om man googlar ”Wisteria Lane” får man i dag hisnande 426 000 träffar... Det går att testa vilken av hemmafru-typerna man är mest lik själv. Kan bjuda på överraskningar, kanske?
Dock har jag aldrig förstått tanken bakom sponsorramsorna för mineralvatten. Inte dricker de Loka på Wisteria Lane!

Hur som helst: i dag är det tisdag.
Ikväll är det stor teve-kväll (fast Gubbsoda och grabbarna får väl göra något annat, städa lite kanske eller varför inte ta ett tag i tvättstugan?).
Kanal fem bjuder på DUBBELAVSNITT. Yippeeee!

Copyright Klimakteriehäxan

Nio frågor till en bokmal

Det här frågepaketet speciellt designat för bokvänner har jag kopierat från någon blogg. Det fåniga är att jag lyckats glömma vilken. Förlåt. Men jag svarar ändå!

1. Vilka är de senaste tre böcker du läst ut?
”Mellan köksfönstret och evigheten” av Karin Thunberg.
”The Sea” av John Banville.
“Kärleksbarnet” av Hillevi Wahl.
Det råkar vara tre böcker som alla innehåller en hel del sorg och elände, men det är ju något som livet bjuder på ibland vare sig man vill eller inte.

2. Vilken bok var den allra första du läste?
Som jag läste alldeles själv: ”Nalle Puh” av AA Milne.
Och den håller än, speciellt om Allan Edwall läser den för mig.

3. Har du en favoritbok som av någon anledning har betytt extra mycket för dig?
”The US Trilogy” av John Dos Passos.
Därför att den kombinerar en rad fenomenala sätt att berätta. Vilken bredd, vilket språk, vilka personer – både de som funnits i verkligheten och de fiktiva!

4. Vilken är din favoritgenre?
Enklare att säga vad jag lätt väljer bort: biografier, blodiga historier (har gjort slut med Henning Mankell), pretentiösa testosteronbomber (står inte ut med Björn Ranelid, Theodor Kallifatides), sci-fi.

5. När är din favoritlästid? (ex. morgon, middag, på tåget osv)
På kvällen, i sängen, innan jag ska sova. På bussen. Och på semestern, i solstolen eller på stranden. Och så förstås hörböcker i bilen på längre resor!

6. Har du någon favoritförfattare?
Ska jag välja bara en blir det nog Selma Lagerlöf. Men bland nu levande finns det många lysande! Som Margaret Atwood. Eller Mario Vargas Llosa. Eller någon annan…
Förresten: jag är inte stor konsument av lyrik. Men Gustaf Fröding och Ernesto Cardenal toppar den listan!

7. Vad läser du just nu?”
Natten innan de hängde Ruth Elliis” av Margareta Strömstedt.

8. Har du någon bok du längtar efter att läsa?
”Gregorius” av Bengt Ohlsson (fast jag måste nog läsa om Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” först) och ”I Heard The Owl Call My Name” av Margaret Craven.
Fick båda i present nyligen. Sedan har jag flera travar med oläst som jag bara inte fattar när jag ska hinna med, fast jag vill – och ofta köper fler som gör travarna ännu högre… Det är sådana som jag som gör att åtminstone somliga författare kan leva på sina böcker, jag köper i stället för att låna!

9. Varför läser du böcker?
För att lära känna mig själv och min omvärld, för att utveckla mitt språk och hålla det vid liv. Och som nöje och tidsfördriv, självklart.

Någon annan bokmal som plockar upp denna stafettpinne - eller som redan besvarat frågorna? Släng in en liten kommentar så att man hittar! Det är alltid spännande att få tips om böcker och författare man inte känner till!

Copyright Klimakteriehäxan

USA ur olika vinklar

Skildringar av USA ska det vara i veckans tisdagstrio, så har Skriv-Robert bestämt.
Svårt. Inte för att det råder brist på titlar, men så svårt att välja! Och alltför lätt att upprepa gamla tips. Vilket betyder att min idol John Dos Passos (The US Trilogy) inte kommer med, inte John Updike heller trots den fenomenala serien om "Haren" (The Rabbit). Samma öde drabbar LA-polisen och författaren Joseph Wambaugh fast jag verkligen gillat hans krimhistorier ... och Jennifer Clement, borde inte hon beredas plats? Nej det blir tre andra:

"Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie är sannolikt åtminstone delvis självupplevd, författarinnan som kommer från Nigeria är numera etablerad i USA. I den här romanen handlar det om integration, svart-vit kärlek och kulturkrockar och jag tycker det är en kanonbok!

"Kanonbok" kan man ju också kalla "Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities) om man vill försöka vara lite lustig och anspela på titeln. Men bra är den! Den utspelar sig i ett New York som upphovsmannen Tom Wolfe kände mycket väl. Här finns fattig och rik i samma gatubild, gott om konflikter och rasåtskillnaden är kännbar. När jag läste den tyckte jag att den kändes väldigt "äkta", trots att jag helt saknar erfarenhet av att umgås med de rikaste på Manhattan (som spelar stor roll i romanen).

"Niceville" (The Help) av Kathryn Stockett utspelar sig i Södern, i Mississippi närmare bestämt. En ung kvinnlig journalist solidariserar sig med tjänstefolket som jobbar under slavliknande förhållanden hos de välbeställda. Hon kartlägger deras verklighet och skildrar deras vardag och inte minst deras relationer till alla de vita barn de får ta hand om – och får kärlek av. Intervjuerna med de svarta hemhjälperna blir en avslöjande bok som får omvärlden att häpna. Romanen blev (förstås) film. 

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker Donald inte läst (och inte kommer att läsa)

Det blev absolut ingen valvaka hos oss i natt. Att Donald Trump skulle vinna över Kamala Harris framstod tyvärr som helt solklart, så varför sitta uppe och uggla bara för att konstatera att utgången av valet var den sämsta? 

Nu får USA en helt opålitlig, osammanhängande och oetisk president för fyra långa år framåt. Hur kan amerikanerna lägga sin röst på en person med så många egenskaper som börjar på o-, det är helt obegripligt. Att trösta sig med att han inte får kandidera en gång till räcker inte särskilt långt. För han ska väl ändå inte lyckas ändra konstitutionen till sin egen fördel? Trump skyr inga medel för att få sin vilja igenom, det vet vi redan. 

Innan valvakorna hunnit börja fastnade vi i stället i en långfilm, men en som ändå inte fick mig att glömma Trump. Vi såg "Diktatorn", Charlie Chaplins första ljudfilm från 1940. Han spelar båda huvudrollerna själv, både den galne diktatorn och den judiske barberaren som hotas av statens trupper, på jakt efter just judar som ska rensas ut.

Chaplin i "Diktatorn"

Jag inser att jag faktiskt aldrig förr sett hela filmen, bara några klassiska scener som exempelvis dansen med jordklotet i ballongform. Nu förundras jag dels över hur skickligt den är gjord, dels över att den över huvud taget kunde visas då den kom. Parallellerna till Hitler och Mussolini är på inget vis undangömda, tvärtom. Filmen förbjöds dock i Tyskland och i Sverige visades den inte förrän efter världskrigets slut.

Kan just undra om Donald och Melania haft någon liten biokväll på Mar-al-Lago och kurat i soffan tillsammans med Charlie Chaplin och Paulette Goddard. För kanske kan den fiktive statsmannen ha gett USA:s näste president en och annan idé? Att Chaplins film är en satir skulle de förmodligen inte lagt märke till.

Enligt O ställer som vanligt på onsdagar en kulturfråga, och med den stannar vi kvar i det vi brukar kalla det stora landet i väster, det där som ska bli "great again": Vilka kulturella verk representerar USA för dig?

Då måste jag återvända till en favorit jag skrivit om ett otal gånger: "USA-trilogin" av John dos Passos:  "42a breddgraden" (The 42nd Parallell), "1919" och "Stora pengar" (The Big Money) heter delarna. Mästerlig är bara förnamnet, och att författaren hamnade i skuggan av sin polare Ernest Hemingway kan man bara djupt beklaga. Texten ligger långt över Donalds intellektuella nivå, dock.

Ett helt annat Amerika hamnar man i om man läser Chimamanda Ngozi Adichies "Americanah". Om svart-vita relationer, om integration som inte fungerar, om rasism som vägrar dö ut. Har aldrig legat på Donalds läshylla.

Lägger till en roman, en helt fantastisk, som bygger på väldigt mycket som händer ideligen i verkligheten: "Amerikansk jord" (American Dirt) av Jeanine Cummins. Om desperat flykt undan knarkmaffia, fattigdom och elände i Centralamerika, företeelser som får så många att söka lyckan hos den rike grannen i norr. Illegala invandrare blir de, nu ska de spåras upp och skickas tillbaka över gränsen, enligt republikanskt vallöfte. Jag vågar garantera att ingen i familjen Trump läst boken. Men gör det du, den är jättebra! 

Tror att jag skulle kunna räkna upp många fler författare som med sina verk betytt mycket för min bild av USA: Maya Angelou, Harper Lee, Tom Wolfe, Tom Robbins, Irving Wallace, John Steinbeck, Joyce Carol Oates ... en riktig katalogaria kan det bli! Då har jag ändå bara valt böcker som svar på kulturfrågan, här hade man ju kunnat minnas filmer (Gudfadern) och tv-serier (Vita Huset/West Wing)  också.

Copyright Klimakteriehäxan

New York, New York!

Idag reser veckans topplista till New York – temat är böcker som utspelar sig i eller på annat sätt har anknytning till staden. Så skriver Johanna i deckarhörnan denna tisdag.

Det Stora Äpplet är en härlig stad, kanske inte att leva ett helt liv i, men definitivt att besöka. Jag har gjort det ett antal gånger och vill väldigt gärna göra det igen!

"Manhattan Transfer" av min store idol John Dos Passos berättar historien om hur folk kom farande över havet för att skaffa sig nya och bättre liv. Boken kom redan 1925. Som han skrev, den mannen!

Ed Mc Bains deckarserie om 87:e polisdistriktet i fiktiva Isola, en upphittad stadsdel i New York, har jättemånga delar. Jag har aldrig blivit besviken, men förstås inte läst dem alla.

"Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities) blev Tom Wolfes stora skönlitterära genombrott. Här tar han med sin läsare till väldigt olika miljöer i New York, några helt främmande, andra klart igenkännbara.

"Kvinnan på tåget" (The Girl on the Train) var Paula Hawkins debutroman och det blev en superhit, översatt till ett 40-tal språk. Huvudpersonen bor i en NY-förort och tar tåget in till Manhattan varje dag. Allt för att hålla skenet uppe: hon har förlorat både man och jobb och är förstås luspank. En bladvändare! Med oväntat slut!  OBS min korrigering i PS.

"Brooklyn" heter boken om den unga flickan som lämnar efterkrigs-Irland för att söka lyckan i väster någon gång på tidigt 50-tal. Colm Toíbín hamnade på NY Times bästsäljarlista med den, och jag fattar varför.

Helt klar är att den där staden inspirerat och inspirerar otroligt många skribenter av de mest skilda slag (ja den har ju till och med fått en egen etikett här på min blogg :-D ...). Följer du länken till Lyran får du garanterat många många fler lästips!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Mösstanten har avslöjat att jag är helt fel ute när det gäller kvinnan på tåget. Hon bor nog i en förort till London, inte alls i USA. Nu låter jag boken stå kvar på min topplista i alla fall, den är ju jättebra. Fast fel.

SELFIE 8 – man kommer långt med ord!

Tittar med en rysning ut på det tjocka våta snötäcket som lagt sig under natten. En gnutta tröst finns att hämta i morgontidningen, där det står att den första tranan har kommit till Hornborgasjön, men där är förvisso inte jag (har aldrig varit, för övrigt).

Det gäller alltså att skingra tankarna för att inte deppa ihop! Jag vet ju hur ... För det visar sig att det går alldeles utmärkt, det där med att leverera en SELFIE utan kamerans hjälp. Man kommer långt med ord!

Denna vecka inbjuder jag (till min egen häpnad) till en åttonde omgång av SELFIE, som går ut på att du reagerar på mina "nyckelord" och skapar en kedja, i vilken sista bokstaven på svar ett blir den första i svar två. Ja, ni vet ju det redan, de flesta i alla fall! Du är så kortfattad eller mångordig som du känner för. Lycka till! 

1. Min bästa sida: Glad (för det mesta, men visst är jag väderberoende)

2. Livekonsert: Dolly (Parton förstås – har sett/hört denna beundransvärda kvinna två gånger rent av, i Globen)

3. I kylen: Yoghurt

4. Choklad: Taragona

5. Film: ”Aldrig på en söndag” (visst, det var länge sen men ändå ... man minns ju låten!)

6. Vill besöka igen: Guatemala (där jag bodde i två viktiga år av mitt liv)

7. Vanlig present: Aladdin/Paradis (slentrian för all del, men GOTT ändå, det tycker ju de flesta)

8. Tidsfördriv: Sudoku (dagligen)

9. Bok jag rekommenderar: ”USA” (av John dos Passos, en av de bästa böcker jag någonsin läst, men det är en riktig tegelsten, från början en trilogi)

10. Blomma: Alstromeria (den håller ju nästan hur länge som helst i vasen!)

11. Material: Angoraull (mysigaste naturmaterialet av dem alla?)

12. Så lär jag mig nya saker: Läser (och Lyssnar)

Förra veckan kunde man avnjuta mer eller mindre avlöjande SELFIEs från dessa bloggkompisar (om man räknar in mig är vi faktiskt tjugo! och om jag missat någon: gallskrik!):

Kina, Primrose, Kicki, Margaretha, Susjos, Gunnel, BP, Herr Nilssons fru, Åke, Anette, LillaSyster, Vilt og Vakkert, Geddfish, Ingrid, Susie, Paula, Ditte, Carita, Anki.

Hoppas att många klickar runt så att vi fortsätter att bekanta oss med varandra. Har du lagt in en länk till ditt inlägg här i min kommentarsspalt kan du hur som helst räkna med att jag kommer på besök, för det gör jag definitivt!

Copyright Klimakteriehäxan

Fem frågor får svar ur min bokhylla

Från Hanneles bokparadis plockar jag upp en liten bokstafett – bloggstafetter var väldigt vanliga för några år sedan, klart mer sällsynta nu. Men den här hänger jag på, fem frågor får svar hämtade ur min bokhylla.

1.  En bok du inte läst ännu men verkligen ser fram emot: 
Det blir två, minst: ”Amerikanah” av Chimamanda Ngozi Adichie och ”Red Mandarin Dress” av Qiu Xiaolong – båda böcker jag önskade mig och fick i julklapp. Har skrivit om båda författarna här på bloggen tidigare!

2.  Den bästa boken du har hemma? 

Det är ett svårt val men vad sägs om John Dos Passos USA-trilogi? Den består av "The 42nd Parallell", "1919" och "The Big Money". Men jag har metervis med bra böcker i hyllorna, har alldeles för svårt att rensa trots trängseln ...

3.  Någon bok du var jättepepp på när du köpte den men som bara blivit stående:  
”The Crimson Petal and the White” (Sugar – kvinnan som steg ut ur mörkret) av Michel Faber. 833 sidor, liten stil. Ska vara en oerhört spännande skildring av en prostituerads liv i London för länge sedan. Men varför är böcker ofta så vansinnigt tjocka? Alldeles för tjocka!

4.  En bok du köpt mest för den har vackert omslag: 
Karin Berglunds fina bok ”Jag tänker på Linné, han som såg allt”. Om Carl von Linné och med en ljuvlig tulpan som blickfång. Har läst en hel del men har inte kommit till sista sidan. 
I den här kategorin platsar nog dessutom en och annan kokbok.

5.  En bok du önskar varit bättre och som kanske var lite onödig att köpa: 
Ja är böcker någonsin onödiga, det är frågan? Jag brukar hävda att man aldrig har läst en bok för mycket och det vidhåller jag. Däremot kanske det kan vara så att vi bokälskare köper onödigt många böcker, man kan ju låna också! Men visst, Sigrid Combüchens så kallade damroman ”Spill”, så hyllad, så prisbelönt, den kommer jag nog aldrig igenom.

Plockar du upp stafettpinnen kan du väl berätta det i en kommentar!

Copyright Klimakteriehäxan

Sexpoängare på en femgradig skala

Veckans kulturfråga från Enligt O är tillbaka efter sommaruppehållet (med en vinjettbild som verkligen är somrigt underbar). Nu förklarar hon att "den är inspirerad av en utmaning som snurrar runt i sociala medier som handlar om böcker som på en skala från 1 till 5 får betyg 6. Precis som Glenn Hysén fick betyget sex getingar efter en helt otrolig match mot England på Wembley.
Veckans kulturfråga lyder: Vilka böcker skulle du vilja ge en sexa i betyg?

OJ det var sannerligen ingen enkel fråga att besvara. Hur som helst omöjligt att inte tänka på gamla favoriter! Ska jag välja svenskt finns förstås Selma Lagerlöf där. Hennes "Kejsarn av Portugallien" är ett litet mästerverk. Hamnar hos en annan kvinna med Nobelpris: Sigrid Undset med "Kristin Lavransdotter". Och ännu en kärleksroman som jag verkligen gillar: "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg.

Det där blev ju tre klassiker om lite olika kärlekar. Om jag tänker på nyare verk hittar jag förstås "En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun), en tidig roman på nigeriansk verklighetsbakgrund av Chimamanda Ngozi Adichie. Agneta Pleijel har aldrig överträffat sin egen debut, "Vindspejare", den har jag gett bort i present ett otal gånger! 

Två svenskar till vill jag nämna: Björn Larsson, för hans "Drömmar vid havet", och Fredrik Backman för "Mormor hälsar och säger förlåt". I båda de här böckerna lyckas författarna på ett otroligt skickligt sätt fläta ihop de olika huvudpersonernas livsöden.

En bok som egentligen är tre är USA-trilogin som John Dos Passos skrev. Mycket text men genial, uppdelad i såväl fiktion som fakta. Delarna heter "42a breddgraden" (The 42nd Parallell), "1919" och "Stora pengar" (The Big Money). 

Hoppsan, det blev ju många sexpoängare! Tänker att jag faktiskt skulle kunna räkna upp ytterligare några. Borde jag inte nämna André Brinks "Ett ögonblick i vinden" (An Instant in the Wind) också? Och "Den stora skrivboken" av Agota Kristof? Nåja. Alla dessa titlar har jag förstås redan nämnt här på bloggen. Men jag hoppas på nya läsupplevelser i sexpoängsklassen. Nog ska väl någon dyka upp snart? Kanske får jag tips när andra bloggare svarar på Veckans Kulturfråga!?

Mästerverk i tre delar!

Copyright Klimakteriehäxan