Sommarens bästa kväll?

Det var en högtidsdag, lika viktig som andra vi brukar fira. En julikväll varje år var det dags: jag begav mig till Gröna Lund, tog plats så nära Stora Scenen jag tog mig och sedan var det bara att vänta på det som skulle kunna bli den allra bästa sommarkvällen. 

Visst kom han, Evert Taube, ibland klädd i sin basker, ibland i skepparmössa, men alltid med den där sjalen han hade om halsen som en argentinsk gaucho. In på scenen steg också hans son Sven-Bertil, länge den vackraste karl jag kände till. (Att han dessutom kunde sjunga och var en utmärkt skådespelare gjorde inte saken sämre.)

Till scenbilden hörde också Ulf Björlin, som ledde orkestern – inte alltid helt enkelt, eftersom Evert kunde lägga in oplanerade pauser, improvisera ganska vilt. Sven-Bertil försökte styra upp det hela, han lyckades ibland men inte alltid.

Men alltihop det där hörde till! Och jag (och väldigt många med mig) älskade det! Vi fick alla de underbara sångerna på rad: "Så skimrande var aldrig havet", "Fritjof Anderssons paradmarsch", "Änglamark" och många fler. Sist kom "Min älskling du är som en ros" och blomman han hade i handen kastades ner till hustru Astri som satt på specialplats nedanför scenen. Att både hon och alla vi i publiken kände till att rätt många kvinnor förmodligen fått ta emot en och annan ros av Evert genom åren spelade ingen roll, det var enormt romantiskt ändå!

Evert Taube höll sin första konsert på Gröna Lund redan den 12 juli 1945. När han dött 1976 fortsatte traditionen med Sven-Bertil, visskatten var ju den samma. Och jag lika trogen i publiken, fast något år missade jag nog ändå, eftersom jag bodde utomlands.

Men var man i Stockholm var det en självklarhet att man skulle bege sig till det gröna Djurgården och gärna sjunga med i låtarna vi alla i publiken kunde, ja fortfarande kan.

Nu ska "Taube på Gröna Lund" få nytt liv. Det är Lisa Nilsson som den 1 juli tillsammans med "Augustifamiljen" och gästartister gör en hyllningskonsert till herrarna Taube på Stora Scenen. De ska sätta "sin egen prägel på Taubes tidlösa låtar" heter det i reklamen.

Min egen bild på Sven-Bertil, tagen 2008 i
samband med firandet av nationaldagen på Skansen.
 Det kändes som en ära att jobba med honom!

Jag kommer att ha över 35 mil dit så det blir lite för långt. Får väl trösta mig med några inspelade visor, jag kan än en gång fälla en tår över Karl Strannes grymma öde som det så mästerligt beskrivs i "Balladen om briggen Blue Bird of Hull". Eller varför inte genom att plocka fram någon av Everts jättebra böcker, som "Don Diego Karlsson de la Rosas roman". Saknar jag Sven-Bertil så antar jag att den underbara filmen "En enkel till Antibes" från 2011 finns på någon strömningstjänst. Har honom förstås på CD också.

Sommar och Taube hör ihop, för evigt! Kombinationen kan bli, jag upprepar det, sommarens bästa kväll!

Copyright Klimakteriehäxan