Bokrea dag 6

I min strävan att undvika bokrean hamnade jag i dag på helt nya vägar. I det fantastiska vårvädret, och efter ett fenomenalt skidstafettguld i Oberstdorf, knallade jag över till den södra sidan av Årstaviken och blev riktigt förtjust i vad jag fann: sådant jag bara sett från andra sidan vattnet. Moderna kåkar, grönt, lekparker, offentlig konst, parkbänkar, restauranger som såg väldigt trevliga ut. Alltihop bara en bro bort! Mycket folk i rörelse dessutom, många picknickkorgar som tömdes på sitt innehåll. Och inte en endaste liten reabok inom synhåll! Bokreans sjätte dag blev lyckad.

Vårt barnbarn har inte varit på bokrean han heller, men han gillar böcker. Kan möjligen
vara ett arv från farmor och farfar. Det är vår bokhylla han nu inventerat.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltar á la Vivienne Westwood

Se men inte röra, säger skylten - jag försökte peka uppåt i stället!

 

Tänkande människor är sexigast. Påstår i alla fall Vivienne Westwood.

Denna skyltsöndag har jag Vivienne Westwood och Millesgården att tacka för god hjälp. Sedan i höstas visas ett urval av denna kvinnas modeskapelser på museet i Lidingö, och jag har länge velat gå dit men tvekat (förstås) i dessa smittskräckstider.

Nu blev det i alla fall av. Och det är jag glad för, eftersom det här handlar om äkta humörhöjande plagg! Somligt är svårt att tänka sig på en vanlig människokropp, men annat är högst bärbart. Här finns kläder för både män och kvinnor, i många fall inspirerade av klassisk design som bl a annat Sevres-porslin. Roliga rutor hör ockå till hennes favoritmönster.

På den gamla härliga tiden när det hände att man fick fara en sväng till London brukade jag se till att hamna på varuhuset Harvey Nichols. Där fanns (finns kanske än?) en speciell avdelning med Vivienne Westwoods skapelser, och att titta in där var som att gå på konstutställning, rolig konstutställning! Ett rent nöje! Ibland förstod man inte vad som var upp eller ner på kläderna, men det gjorde ju absolut ingenting eftersom man inte skulle köpa dem, bara titta. Det här är mode som är konst!

Vivienne Westwood, som minsann är Dame eftersom hon adlats av drottning Elizabeth, blir 80 i år men verkar vara lika kreativ som när hon blev punkmodets okrönta drottning på 70-talet.

Hon predikar sen länge miljömedvetenhet och råder sina fans att inte shoppa som tokstollar, utan ta vara på det man har och sedan låta fantasin flöda, vilket kan ge lätt överraskande kombinationer! Stridsropet lyder "Buy less, choose well, make it last".

Budskap kan bäras också på t-tröja som då blir en skylt.

Som vanligt på söndagar samlas skyltande bidrag under BP:s beskydd, så även denna gång förstås. (Enklast att kolla i hennes högerspalt, där posterna dyker upp.) Och om du blir sugen på att se den här utställningen, gör då som jag och satsa på en vardagseftermiddag. Gick dit med en väninna och vi hade hela museet för oss själva (jo, det fanns lite personal också men inga fler besökare). Lyxigt!

Utställningen heter "Vivienne Westwood: Punk & glamour. A private collection", den består av saker som samlats av Lee Price, och den pågår på Millesgården t o m den 9 maj 2021.

Osäker på vilken klädkod som gäller? Ta det snyggaste du har!

Testade att för ovanlighetens skull ta en skyltselfie bland Westwoods kreationer men resultatet blev väl sisådär ...

Copyright Klimakteriehäxan

Bokrea dag 5

Är bokrean ett vårtecken? Ja, kanske. I år sammanfaller den i alla fall med att SMHI officiellt förklarat att våren har anlänt till Stockholm. Det som krävs är att dygnsmedeltemperaturen är över 0,0°C sju dygn i följd. I går hände det. Trots det lockande vädret har jag lyckats undvika att gå till en enda bokhandel. Min nolla på listan över reafynd kvarstår alltså oförändrad, åtminstone ett dygn till. Fast bokrean fortsätter ju, precis som våren som vandrar vidare norrut.

Veckans mening – om att vara författare

Dags igen för "Veckans mening", ett återkommande lördagsnöje som går ut på att presentera en mening jag nyss läst och fastnat lite extra för, detta efter ett initiativ från Skriv-Robert. Det handlar om att välja en mening som kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är denna gång en jag läst med öronen. Julia Dufvenius ger röst åt radioföljetongen "Dörren" av ungerska Magda Szabó. Emerentia heter huvudpersonen som arbetar som hemhjälp hos ett författarpar. Men det är tveksamt om deras relation kan kallas en mellan anställd och arbetsgivare, för egentligen är det den gamla damen som håller i trådarna till allt. I ett samtal med den av skrivkramp drabbade frun i huset ställer Emerentia frågan som förmodligen en och annan författare själv ställt sig när recensenterna inte varit nådiga:

Varför valde ni ett så tarvligt yrke så att varenda idiot kan kasta skit på er?

Copyright Klimakteriehäxan

 

Bokrea dag 4

Såg några böcker med röda prislappar när jag (med munskydd försedd) köpte färska räkor på Coop. Men stod emot. Bävar för morgondagen, reans femte.

En blandning av dröm och verklighet

Elisa Matilda tycker det vore kul att bli lite mer bekant med sina bloggvänner. Därför har hon valt att ställa de här fredagsfrågorna denna gång. Det blir en mix av verklighet och dröm:

1. Vilket var ditt första jobb? Oavlönat: som butiksbiträde i min pappas lanthandel, alla skollov. Med lön, om än väldigt liten: första journalistjobbet på Arvika Nyheter.
2. Vad läser du just nu? "Dörren" av Magda Szabó. Radioföljetong. Är mellan böcker på papper.

3. 

   Tapestry. Älskad!

   Har du någon gång träffat någon känd person? Ja, märkvärdigt ofta faktiskt. Av alla möjliga sorter. Beror mycket på jobbet.
4. Vilken talang skulle du helst vilja ha? Tänk att gå ut på en scen, öppna munnen och sjunga så att en jättepublik blev alldeles salig ... lite som Carole King, kanske? (Hennes fantastiska album "Tapestry" fyller femtio år i dagarna).
5. Vad var det första du köpte för egna pengar? Fick pengar i studentpresent så att det räckte till en skrivmaskin, den hette Odhner Privat. Finns kvar, har inte nänts slänga den. Dessförinnan var det väl mest godis (forntida favorit: dubbel-Japp) och nån tidning.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokrea dag 3

Tänkte att om jag gör en bokrea-notering varje kväll ska det hjälpa mig att inte trilla dit. Att inte handla, hur frestande det än kan vara. Hittills funkar det. Detta är alltså reans tredje dag, och Mia i bokhörnan passar på att lyfta helgfrågan till denna aktuella nisch: Vad har ni köpt?

Med en rejäl portion självbelåtenhet och stolthet som gränsar till skryt svarar jag INGENTING. Men jag vet inte hur länge det håller, förstås. Om någon eventuellt undrar varför, så är förklaringen enkel: jag har metervis med olästa böcker och smockfyllt i alla bokhyllor. Ändå brukar det bli något litet nytillskott i reatider! 

För att svara på Mias bonusfråga borde jag egentligen göra lite ordentlig research, men jag har dålig koll på vad som åker med i reasvängen i år. Frågan lyder: Har du något bra boktips, en bok vi absolut inte får missa? 

Jag har hur som helst sett en annons där Kalle Linds biografi över Hans Alfredson finns med, för 89 kronor. "Hasse Alfredson: en sån där farbror som ritar och berättar" heter den och den lockar mig. Kalle Lind har en sorts humor som jag gillar, och det hade ju sannerligen Hasse A också! Kanske blir det boken som får mig att bryta mina föresatser, trots att den har 650 sidor? Spänningen är olidlig ... fortsättning följer!

Copyright Klimakteriehäxan 

Att inte ge upp

Vi uppmanas ideligen på olika sätt att inte ge upp. Håll ut, står det på skyltar, säjer makthavare, manar vårdpersonal, vädjar omvärlden. Det är viktigt att inte ge upp!

Undrar om mina två röda julstjärnor har snappat upp budskapet? Trots att de båda är inköpta i mitten av december är de fortfarande förhållandevis fina. Normalt sett borde de ha blivit bortslängda i början eller allra senast i mitten av januari. Men icke! Den lilla, som hette "mini" när jag köpte den, har till och med fördubblat sin storlek. Här pratar vi kampvilja! Och jag kan svårligen kasta levande plantor.

Om bara tio månader är vi mitt i julfirandet igen. Men vid det laget måste de här tappra två väl ändå ha gett upp? Fast det har hänt att deras släktingar bytt bana och blivit "bara" gröna växter. Vi får se hur det går. Det gäller att hålla ut.

Copyright Klimakteriehäxan

Bokrea dag 2

Tänk ändå! Ännu en dag har gått och jag har inte varit på bokshopping! Mycket nöjd. Fast jag gick väldigt nära skyltarna ... utan att ens kika på vilka böcker som låg där ... nöjde mig med att ta en bild.

Copyright Klimakteriehäxan

Historier i snö och is

Vilken är din favoritskildring av vintern? Det är Enligt O som undrar, i veckans kulturfråga. Den tål verkligen att tänkas på.

Jag tror inte ens att jag har en. Laura Fitinghofs "Barnen från Frostmofjället" dyker upp i minnet, liksom "Olles skidfärd" av Elsa Beskow. Två klassiker på barnbokshyllan.

Flera författare har skildrat det kalla äventyret som brukar kallas Ingenjör Andrées luftfärd, den som slutade med att deltagarna frös ihjäl på Vitön. Bea Uusmas "En kärlekshistoria" är jättebra! PO Sundman skrev den också, redan på 60-talet. och det blev film. Båda böckerna bygger på autentisk dokumentation.

Faktum är ju att historierna som tilldrar sig i snö och is sällan är särskilt mysiga. Jag tänker också på den amerikanske journalisten John Krakauer som skrivit "Tunn luft" (Into the Wild) om en ödesdiger bestigning av Mount Everest, den får också blodet i läsarens ådror att bli till is.

Jeffrey Archer, alltid lättläst och oftast väldigt underhållande, har varit inne på samma tema i "Drömmen om Everest" (Paths of Glory). Då är det britter som vill gå till historien genom att besegra Det Stora Vita Berget.

Se där, ett litet gäng historier som alla utspelas i vintriga landskap. Men nu vill vi ju hellre se framåt, vänta in eller rent av leta upp de små vårtecknen!

Arkivbild. Hoppas kunna ta en ny snart!

Copyright Klimakteriehäxan

Bokrea dag 1

Första delsegern: jag har inte köpt något.
Nöjd.

På plats i ringhörnan

Hur det kommer sig vet jag inte, men jag hyser ett märkligt om än inte brinnande intresse för boxning. Har varit vid ringside ett par gånger. Den första galan var i Karlstad, jag var där med pappa och Lennart Risberg var stjärnan. När hans match skulle börja vände jag mig om för att fixa något och när jag sekunder senare vände blicken mot ringen igen var det hela över, Risberg knockad ... Tablå!

Denna tisdag har tisdagstrion med rötter hos Ugglan sport och friluftsliv som tema, och jag tänkte på en rad olika titlar, men beslutade mig för ett tema i temat: boxning.

Lite nöjd är jag med att dela detta aningen udda intresse med Joyce Carol Oates. Hennes "Om boxning" (On Boxing) är visserligen rätt tunn och totalt olikt allt annat jag läst som hon skrivit, men det är en intressant text.

"Den längsta ronden", skriven av min vän och kollega Edna Alsterlund, handlar om hur hennes man, världsmästaren i tungvikt Ingemar "Ingo" Johansson drabbades av demens, vilket slog sönder hela deras tillvaro. Berörande läsning, som nog också kan ge lite tröst och råd till andra som har en närstående som insjuknat i samma grymma sjukdom, den som till sist tog Ingemars liv.

"Bakom garden" av Åsa Sandell berättar om hennes egen boxarkarriär. Åsa är i grunden kulturjournalist, men bytte bana och efter att ha gått sin sista match driver hon nu ett gym i Nora. Det här är en av flera böcker hon gett ut om sin älsklingssport. Visst är det härligt med tjejer som törs satsa  och som därmed inspirerar andra att våga sig på lite ovanliga utmaningar!

Hon skrev själv en presentation av boken när den kom ut (2009). Tänkvärda ord, tycker jag! Eller vad tycker du? 

"Jag var säker på att jag aldrig skulle skriva en bok om boxning. Boxning är inte litteratur. Jag slog bakut när någon försökte tanka ner boxningens själ och hälla ut den på papper. För mig var slagen snarare en flykt från orden, en protest mot reflektion och analys och text. Jag ville ut ur huvudet. Boxning var på riktigt. Boxning var känslor. Boxning var själ och hjärta. Orden var något att räddhågset gömma sig bakom. /.../   Och när jag sökte formulera mina erfarenheter från boxningsvärlden upptäckte jag det uppenbara: Det är uttryckslustan som fört mig upp i ringen. /.../ Men mest av allt har det blivit en bok om att bejaka sina känslor, att våga drömma och släppa ut sin lust, både i och utanför ringen. Om hatkärleken till en sport som kramat så mycket blod, svett och tårar ur mig. En historia om en duktig flicka som ganska sent i livet finner sig själv bortom omgivningens förväntningar och sina egna krav."

Copyright Klimakteriehäxan

Tavlor som väcker frågor

Vad har du på väggarna där hemma? Häftiga affischer? Blommor och frukt som stilleben i olja? Akvareller? Barnens teckningar? Dina egna broderier eller foton? Kanske några reproduktioner av verk som i original värderas till många miljoner?

Hemma hos mig finns hela skalan representerad. Jag är road av konst och konsthantverk i alla former. Struntar i "finhetsgraden", det är min egen uppskattning som räknas. Men lite omsättning behövs. Vissa tavlor får man skiljas ifrån, vi kanske har växt ifrån varandra?

En period hade jag min egen Mona Lisa. Hon var ett kinesiskt draperi tillverkad av små bambustavar. Jag älskade henne! Det gjorde också alla barn, som tyckte att det var hur kul som helst att springa rakt igenom den där tanten som fyllde en hel dörröppning. Det rasslade ju så roligt om henne! Till sist blev det för mycket, för många bambubitar sprack. Med sorg i hjärtat bar jag henne till grovsoporna, och jag har aldrig, trots att jag letat, hittat hennes like. Fann en slips med henne på som Maken fick i present, fast det var ju inte riktigt utbytbara storheter ...

Men Mona Lisa intar en särställning i konstens värld, den saken bevisas om inte annat av ny statistik som berättar, att hon googlas över en miljon gånger varje månad! Det är mer än dubbelt så många sökningar som ägnas åt tvåan på listan, Pablo Picassos "Guernica". Trea kommer Leonardo da Vincis "Nattvarden".

Det enda nordiska konstverk som folk verkar bli riktigt nyfikna på är Edvard Munchs "Skriet". På den finns en textrad i blyerts som säger "Kan bara ha målats av en galning" och det är en tanke nog många tänkt. Dock har det varit oklart vem som skrivit dit de där orden, konstnären själv eller en klåfingrig åskådare? Nu har Nasjonalmuseet i Oslo kunnat konstatera att det är Munchs egen handstil, en alldeles färsk kulturnyhet.

Så här ser listan ut över de tio konstverk som väcker flest frågor:

1. Mona Lisa - Leonardo da Vinci 1,024,000 google-sökningar per månad

2. Guernica - Pablo Picasso 454,500

3. Nattvarden - Leonardo da Vinci 343,000

4. Skriet - Edvard Munch 241,000

5. Hovdamerna (Las Meninas) - Diego Velázquez 140,000

6. American Gothic - Grant Wood 136,000

7. Adams skapelse - Michelangelo 105,150

8. Flicka med pärlörhänge - Johannes Vermeer 86,000

9. Minnets envishet - Salvador Dali 78,400

10. Lustarnas trädgård - Hieronymus Bosch 58,000

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: diys.com

Dagens ord 99

 NON-BOOKS

–Tänk att det faktiskt finns något som kallas för "icke-böcker"! Det är en fackterm avänd i handeln, och då förstås den sort där det gäller att sälja böcker. Men "non-books" har blivit allt viktigare. Nu handlar det inte bara om pennor, suddgummin och skrivhäften! Redan före pandemin såg vi hur sortimentet breddats i det som varit traditionell bokhandel. Man har kunnat köpa spel, pussel, pyssel och accessoarer som nyckelringar, börsar, leksaker och kassar, exempelvis. Till och med garn!  Så när vi tvingats hålla oss hemma i stor utsträckning har de där varorna blivit allt viktigare, så viktiga att de till och med tilldelats det där märkliga namnet. Fast denna vecka är det väl ändå BOOK-BOOKS som gäller ... det är ju bokrea ... start i morgon tisdag. Förvånansvärt många riktigt färska titlar finns med, det har jag noterat.

CITAT om barns läsning

"Föraktet mot den 'dåliga litteraturen' – barns flick- och pojkäventyrsböcker, ungdomars fantasy och vuxnas deckare – är missriktat. Det viktiga är inte att vi läser god och uppbygglig litteratur, utan att vi läser böcker över huvud taget."

-Hämtat från Dagens Nyheters ledarsida i dag. En urgammal sanning som förtjänar att upprepas, ideligen.

Ångest och tandläkarbesök

Varje gång jag lägger mig ner i tandläkarstolen tittar jag rakt på den lilla skylten på lampan som ska lysa in i min mun. "Made in Gotland" står det på den. Vilket är väldigt märkligt i mitt tycke. "Made in China" är man ju van vid, "Made in EU" får en inte heller att höja något ögonbryn. Men detta?!

Har förstås googlat, och då ser det ut som om det borde vara etiketten på en gotländsk slöjdprodukt, men det känns faktiskt inte rätt. Är det någon som har bättre tumme med Farbror Google än jag och kan klara ut denna gåta? Tandläkaren vet inte heller, kan jag meddela, jag har naturligtvis frågat.

Om graffiti går att kalla skylt kan naturligtvis ifrågasättas, men nu gör jag det ändå. Det visar sig att graffiti kan, numera, vara riktigt värdefullt. Så pass att huspriset går upp om någon har "kladdat" på dess väggar! Men det ska förstås inte vara vilken enkel tonårstaggare som helst.

Däremot händer det saker om graffitin gjorts av Banksy, förmodligen den mest framstående av alla graffiti-konstnärer som finns. Har ett hus man vill sälja en Banksy-signerad målning på väggen går försäljningspriset upp med astronomiska summor. Och sedan ryktet gått i England har en undersökning visat att över hälften av alla britter som är på väg att sälja sin bostad har övervägt att beställa graffiti av någon erkänd målare för att pressa upp priset!

Den spraymålning som jag plåtat är förvisso inte gjord av någon framstående artist. Lite förundrad är jag över ordvalet. Använder en klottrare verkligen uttryck som "ansenlig"? Vet de ens vad det betyder? Se där, då avslöjade jag just en fördom ... 

Men möjligen är bildens budskap typiskt för den tid vi lever i just nu. Och dessutom är det skönt att ha klarat av det obligatoriska, årligen återkommande, besöket hos tandläkaren, för inför det kan man förvisso känna en ansenlig mängd ångest.

Det blir för ovanlighetens skull denna Skyltsöndag också låneskyltar, två stycken till och med. Ännu mer skyltar att glädjas åt hittar du om du tar vägen via BP:s blogg Konst eller konstigt. 

En låneskylt från Manhattan. Foto Renee Kohn.

En låneskylt till fast svensk. Foto Vera Berg.

Copyright Klimakteriehäxan

Pappersboken är inte död!

Vi hör det med jämna och ojämna mellanrum: den tryckta bokens tid är ute, läsning på papper ägnar sig snart ingen åt.
Men det är nog trots allt ett förhastat konstaterande. Inför julen var bokköpen i alla fall inte direkt få. Kö i kassan i "riktiga" bokhandeln och många tunga paket låg på hyllorna där nätköpen hämtades ut.

Och när det nya årets bokrea nu står för dörren syns det igen, det är jag övertygad om: vi kommer att köpa pappersböcker. Fast några hörböcker i cd-format på reahyllorna lockar förstås också. För allt fler väljer faktiskt att få "hjälp" med läsningen och lyssnar hellre än läser själv. Det är ljudböckerna som är på frammarsch, totalt sett, oftast som nedladdade ljudfiler.  

Intressant nog ökade ändå försäljningen av tryckta böcker under fjolåret, ett trendbrott. Fast coronakrisen har slagit hårt mot bokhandeln, samtidigt som påbjuden isolering rimligen bör ha spätt på svenskarnas läslust. Nya siffror tyder på att försäljningen i butik minskat med 15 procent, medan online-köpen ökat med 24 procent.  

Exakt hur mycket av den krympande försäljningen över disk som faktiskt beror på corona och hur mycket som är drivet av digitalisering eller nedlagda butiker är oklart. Konkurrensen mellan fysisk affär och näthandel är knivskarp, och det är bokhandlarna som förlorar marknadsandelar, hur trevligt många av oss än tycker det är att gå in i en traditionell "boklåda".

E-boken verkar också stå sig bra i kampen om bokläsarna. Konsumtionen av e-böcker, räknat i lästa timmar, ökade med 50 procent under 2020 jämfört med 2019 hos Storytel. Rimligen har övriga prenumerationstjänster, Nextory, BookBeat och de andra, liknande resultat. Se där ännu en nisch som har växt, med väldigt många nya abonnemang! Kanske har våra läsvanor förändrats för gott, kanske är läsplattans roll fast etablerad tack vare covid-eländet? En fördel är absolut att läsaren kan välja hur stor text man vill ha. Moderna pocketsidor har ofta för små bokstäver för äldre ögon.

I förlagsvärlden dyker också förändringar upp. Förlag drabbas olika hårt av pandemin, beroende på hur deras produkter säljs. De som traditionellt haft en större andel försäljning i fysisk butik tar mer stryk än de som riktar in sig på köpare som handlar på nätet.

Författare som väljer att publicera sig på eget förlag blir också ständigt fler. Mindre nogräknade förlag erbjuder sig ibland att hjälpa till, men först sedan författaren själv jagat ihop ett rejält startkapital, inte sällan upp mot 100 000 kronor. Då blir skrivandet en dyr hobby, eftersom det krävs väldigt många sålda böcker för att ens få tillbaka de satsade pengarna, än svårare blir det förstås att tjäna några kronor. Det är helt enkelt få förunnat. 

Så ser den ut, den hårda verkligheten, vare sig det gäller mjuka eller hårda pärmar, ljud eller digital läsning. Det blir faktiskt lite spännande att se vad bokrean denna gång får för resultat, för alla inblandade: författare, bokläsare, förlag, butiker, näthandel. Jag ska, som vanligt, göra mitt bästa för att inte handla. Men OM jag ändå gör det blir det över disk.

Det finns vissa saker ingen ljud- eller e-bok duger till. De kan exempelvis
omöjligen omvandlas till konstverk att ha på väggen.

Copyright Klimakteriehäxan

Källor: Boktugg.se, Svensk Bokhandel, Svenska Förläggareföreningen

Veckans mening – om politik

Veckans mening är något vi lyfter fram på lördagar, efter initiativ av Skriv-Robert. Det ska vara något vi hämtar ur det vi läst under veckan som gått. En mening som säger något lite extra, kanske rolig, kanske allvarlig, men i alla fall med ett budskap om än aldrig så litet. Eftersom jag just läst ut en lättkonsumerad roman av Carin Hjulström, "På en ny nivå", den femte (fast för mig första) boken om radiojournalisten Frida Fors i Göteborg, hämtar jag mitt citat ur den. Känner igen mig i Göteborg och känner igen mig i uttalandet, nämligen! Det är hämtat ur ett fikasamtal mellan kollegor och det illustrerar hur svårt åtminstone jag tycker det är att bestämma sig när man ska gå till valurnorna:

När jag ser på en partiledardebatt håller jag alltid med den som uttalade sig sist.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad vore livet utan knäckebröd?

Inser så här i elfte timmen att jag missat att hedra, hylla och fira en sann vän och älskad favorit. Det är ju knäckebrödets dag i dag! Och vad vore jag utan Falu Råg-Rut! En mycket hungrigare människa helt klart. Knäckebröd är gott. Knäckebröd är nyttigt. Knäckebröd är relativt kalorisnålt. Knäckebröd låter sig kombineras med alla sorters pålägg. Knäckebröd ingår i livets nödtorft. Knäckebröd är något man kan sakna när man inte är i Sverige. Knäckebröd blir aldrig omodernt. Knäckebröd får aldrig ta slut. En vacker dag ska jag banne mig testa nymodigheten knäckebrödspizza också.

Copyright Klimakteriehäxan

Hungrig, blöt och vilse

Plötsligt är det fredag igen. Temperaturen har krupit över nollstrecket och etablerat sig på plussidan, om än med knapp marginal. Elisa Matilda har sparkat igång veckändan med fem fredagsfrågor, precis som hon brukar numera. Den här gången finns ett tema: problemlösning.

1. 
   Vad lagar du till middag om du inte har något i kylen? Hoppas att jag har en påse av Barillas tortellini i skafferiet ... och saken är klar!
2. Vad gör du om håret är blött och du är sen någonstans? Kör fingrarna igenom, försöker se oberörd ut och kliver iväg, förhoppningsvis inte ut i hård kyla.
3. Om mobilen inte fungerar, hur får du tag i någon? Messenger, via datorn, troligen. Vi har "gam-telefon" kvar men det har ju nästan ingen annan, så där finns ingen hjälp att hämta.
4. Vad gör du om du inte hittar något i en butik och ingen personal finns i närheten? Letar upp nån som jobbar där, de måste ju finnas!
5. Om du gick vilse i en skog utan karta eller kompass, skulle du kunna hitta ut? Har svårt att hitta med karta och GPS så det är tveksamt. Kompassen har jag nog aldrig begripit mig på, faktiskt. Enligt Sonen är mitt lokalsinne bland världens tre sämsta. Men kanske skulle ljudet från hård trafik leda mig åt rätt håll, ut ur den där skogen (ja vad skulle jag egentligen in där och göra)?

Copyright Klimakteriehäxan

När åren går ...

Vill sälla mig till grattiskören som firar Mia i bokhörnan, vars födelsedag inföll i går. Ja, åren de bara går eller hur? Föga överraskande står böcker på Mias önskelista och när det nu är dags för ännu en helgfråga undrar hon: Vilken bok önskar du dig i födelsedagspresent?

Eftersom jag fyller år i november har jag gott om tid att fundera på saken. Skulle jag däremot fylla år nu skulle jag vilja att någon köpte "Girl" av Edna O´Brien till mig, för den vill jag verkligen läsa och den fanns inte tillgänglig på Nextory när jag kollade (och nu har jag sagt upp mitt abonnemang så nu är det hur som helst kört).

Mia missar förstås inte heller den obligatoriska bonusfrågan: Brukar du fira din födelsedag? Jo då. Tycker att man ska ta vara på varje tillfälle som bjuds till lite extra festlig mat och dryck, fina blommor och gärna något litet paket. Dessutom brukar jag vara väldigt duktig på att köpa något till mig själv – ett perfekt sätt att garantera att man verkligen får sådant som passar både smak och i storlek ... 

HJÄLP MIG! Till sist ett litet upprop: Ni andra som också bloggar på Blogspot, hör ni av er och kommenterar hur saker och ting förändrades för en tid sedan? Jag har gjort det, men man har ju ingen aning om vad som eventuellt händer sedan. En sak som jag verkligen vill ha tillbaka från det gamla systemet, det är alternativet "utkast" under "inlägg". Som det nu är förstår jag inte hur man ska hitta till gamla påbörjade men inte publicerade inlägg. Kanske antas man komma ihåg dem, bara? Jag gör inte det. Har nog skickat in mitt önskemål minst tio gånger, utan effekt. Är jag verkligen ensam? Om du också saknar "utkast": skicka feedback, du också!

Födelsedag betyder att man blivit äldre. Men det måste inte vara elände. Se så vacker
en åldrad tulpan kan vara! En perfekt förebild! 

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 98

 KRONISKT MORGONROCKSSYNDROM

-Här ett ord som jag fyndat hos bloggarna Monika och Sara Pepparkaka. Det verkar som om både de och jag (och en del andra jag känner och känner till) ibland har lite onödigt svårt för att sätta fart på dagen, med eventuella sysslor och plikter som troligen väntar. Morgonrocken sitter på något mystiskt vis kvar, länge ...

När inget hinder är för svårt

Det blir en hel del sport så här års. Ja, jag menar i tv, alltså. Skidor och skidskytte är kul att titta på, och nu har vi ju dessutom fått en alldeles färsk svensk skrinnarkung! Handboll följer vi gärna, fotboll ibland, och visst är det irriterande att Färjestad inte leder hockeyligan (som de ju bör eller hur ...)!?

För hur ädel man än är, det kan inte hjälpas åtminstone för min del: jag engagerar mig mycket mer om jag kan ha "hjärtat" med i tävlingen. Så blir jag också superglad när "de mina" vinner och lika ledsen när det går dåligt i spåret eller på planen.

Denna onsdag ställer Enligt O som hon brukar en kulturfråga, och kanske tillbringar hon lika mycket tid som jag framför tv:n när det är tävlingsdags? Frågan lyder hur som helst:
Vilken bok som på något sätt handlar om sport är din favorit?

Tänk att jag tror att jag ska ta upp en riktigt gammal favorit, från 1946. En kombinerad flick- och hästbok, en genre som har fångat så många tjejer genom åren! Jag har aldrig varit någon hästflicka. Men huvudpersonen i "Över alla hinder" (National Velvet), hon vann mitt hjärta. En sann feministisk förebild, en som visade att kvinnor kan, att tjejer klarar lika svåra saker som killar. Inget hinder var ju för svårt för den tjejen!

Velvet har nämligen en dröm, och det är att rida den klassiska tävlingen Grand National, en supertuff hinderritt (steeplechase) under tre hela dagar. Hon klipper sitt hår kort, klär sig (med sin mammas hjälp) som en pojke, lyckas starta och, ja, det fattade ni ju för länge sedan, hon vinner naturligtvis hela klabbet.

Det blev också en film av Enid Bagnolds historia, och det betydde genombrottet för den sedermera tämligen välkända Elizabeth Taylor som då var tolv år gammal (fast visst ser hon mycket äldre ut på filmaffischen?) Mickey Rooney spelade hennes pappa. En succéfilm blev det, fast jag har bara läst boken.

Det berodde förmodligen inte på berättelsen om Velvet, men så småningom ändrades reglerna så att även kvinnor numera får tävla i Grand National. Själv satsar jag väl på ännu en virusfri promenad. Att jag trots allt sedermera blivit en hästflicka kan du läsa om här.

Copyright Klimakteriehäxan

Mönster i snö och is

Ser du vad jag ser? Ett jättevackert mönster! Lite grafiskt men ändå inte.
Som gjort för att föras över till textil eller varför inte som  tapet?

Så här års vet man var haren har sin gång ...

Hela gråskalan, inklusive vitt och svart, när konstnären heter Vinter.

Flyger vi över molnen? Är det Alperna? Nä, bara lite upptrampad snö.
Men ett vackert "landskap".

Läser in hemliga budskap ristade i skrift som kommer att försvinna alldeles av sig själv ...

Och så lyfter jag blicken och skådar in i framtiden!

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker att må bra av

Det finns böcker man lägger ifrån sig med en klump i magen. Våld, ondska, eländig barndom, krig och sorg dominerar berättelsen, som förvisso kan erbjuda fantastisk läsning, men som åtminstone jag tenderar att allt oftare välja bort.

Nu efterlyser Ugglan en tisdagstrio som funkar som biblioterapi (böcker som får mig att må bra).

Tack och lov att sådana finns! Här en trio jag känner att jag verkligen kan rekommendera (och då bortser jag från det rent medicinska i ordet terapi):

"I Brokiga Blads vatten" av Torgny Lindgren är definitivt en sådan. Den sista av de tio olika historier som ryms i boken är den om målaren Brokiga Blad som försöker leva på att sälja sina tavlor på Västerbottens landsbygd. In i berättelsen kommer prins Eugen (när han presenterar sig uppfattas det som herr Örsén!), som ingen känner igen, men intresset för måleri delar de förstås. En helt underbar skröna!

"Drottningen vänder blad" (The Uncommon Reader) av Alan Bennett är en annan pärla, som förvisso utspelar sig långt från pensionatet i Norsjö där prins Eugen dyker upp. Men här blir det också kungligt, fast av brittisk familj, och en djupdykning i böckernas underbara värld.

"Kapten Aragãos bravader" (med en originaltitel som skulle kunna ha världsrekordet när det kommer till längd eller vad tycks om "A Completa Verdade Sôbre as Discutidas Aventuras do Commandante Vasco Moscoso de Aragão, Capitâo de Longo Curso") skrevs av Brasiliens lysande författarstjärna Jorge Amado. Med mängder av härliga infall och förvecklingar blir det här ett uppiggande äventyr även för landkrabbor ... fast hur är det nu, talar han verkligen sanning, den där kaptenen som varit med om så mycket?

Mer att må bra av: det vackra vintervädret!

Copyright Klimakteriehäxan

Gå på krogen men välj efter nya kriterier!

 

Vi lagar det mesta av vår mat hemma. Det syns på livsmedelsförsäljningen, som går hur bra som helst i hälsokrisens Sverige. 

Att handla mat på nätet har blivit populärt, och det var nog inte slumpen som gjorde att alla glasstillverkare sålde rekordmängder ifjol. Människan behöver unna sig något för att stå ut med att hålla avstånd till nästan allt och alla, så varför inte riktigt god mat och sedan en glass? I hemmiljö, alltså. 

Restaurangnäringen lider när presumtiva kroggäster lyder kristidens regler. Dock kan man fortfarande drista sig till ett restaurangbesök även om man tillhör det så kallade årsrika gänget. /.../ Fast för säkerhets skull har vi nu helt bytt kriterium för hur vi väljer krog. 

Förr har vi kikat in genom fönstren och konstaterat: Här är det jättemycket folk, det måste vara ett bra ställe! Och så har vi gått in, till och med accepterat att köa en stund. Nu är situationen omvänd: Usch så trångt, hit kan vi inte gå! I stället blir det: Titta här – inte en själ! Den tar vi! Så har det blivit i pandemins tid. /forts

Det här är en smakbit av en krönika på News 55. Den kan tills vidare läsas av alla, alltså även av icke-prenumeranter, men inte hur länge som helst. Såom du blev nyfiken, klicka dig dit nu! Och dela gärna vidare. För visst vill vi ha kvar möjligheten att gå på en trevlig krog och njuta av god mat även i framtiden! Smaklig måltid!

Copyright Klimakteriehäxan 

Kaninerna i Kungsan

Kaninerna finns i många versioner.

De har funnits på plats här i tio år. 

Ändå är det först nu jag lägger märke till dem, de två kaninerna i granit som väger inte mindre än ett halvt ton vardera och är över 130 cm höga. Just nu dessutom delvis täckta av snö.

Det är Marianne Lindberg de Geer som är kvinnan bakom verket. Hon är, det är lätt att konstatera med en snabb googling, väldigt förtjust i just kaniner. Vilket lär ha börjat med barndomens fascination för kaninen i sagan om Alice i underlandet.

Replik i brons av kaninparet har kunnat
köpas i mer hanterligt format.

Verket med kaninparet har förstås en titel: ”Rabbit tales – a study in unhuman sexual expectations”, men just de här två har inte lyckats föda några fler, vilka förväntningar de än kan ha hyst. Däremot har de gett förbipasserande huvudbry. En av dem har ju trillat omkull! 

Folk har försökt ställa den upp, trots tyngden. Det ledde faktiskt till att man fick reparera ena örat. Men jag förstår dem som tog tag i den fallne hjälten, för jag har tänkt precis samma sak: oj, den har ramlat! Den borde man hjälpa på fötter igen!

Kan inte låta bli att tänka på kaninkolonin som förr om åren höll till vid Karlbergs slott. Det formligen drällde av små söta djur som skuttade på slänterna längs med genomfartsleden. Med tiden blev de alltför många, de grävde gångar och underminerade rabatter och planteringar, och de blev faktiskt "avrättade" av Stockholms stads anställda. Inget roligt jobb, får man anta, men numera ser man inga kaniner på den där platsen. De i Kungsan ställer i alla fall inte till med några problem för blomsängarna.

Undrar om inte kaninerna trivs bäst när det är snöfritt, som när jag plåtade dem
första gången ...

 Copyright Klimakteriehäxan

När hjärtat är med

Som ni förmodligen märkt är jag väldigt sparsam med att lägga ut familjebilder. I dag blir ett undantag, eftersom det är Alla hjärtans dag. Jag ser härlig kärlek mellan min son och mitt barnbarn i detta foto!

Copyright Klimakteriehäxan

Hjärtligt skyltat

Eftersom Valentin nu råkar ha namnsdag på en söndag kan vi fira Skyltsöndag och Alla hjärtans dag på en gång. Och när passar skylten på Katarinahissens topp bättre än just i dag? Ett hjärtligt budskap, framfört nästan 40 meter upp i luften över Slussen.

Min andra skylt passar bra sisådär drygt 360 andra dagar om året. För visst behöver vi saker, hela tiden, eller möjligen handlar det om att vi villhöver?

Ett stopp på Slussen bjuder i dessa dagar på ännu en, väldigt speciell, skylt. Det kallas "Konstpaus 3", verket som blinkar fram på LED-skärmarna längs gångbron mellan hissen och (det som en gång var) restaurang Gondolen. (Krogen tros öppna igen 2022.)

Niki Lindroth von Bahr är konstnären bakom verket, och de till synes helt lösryckta meningarna som visas är hämtade ur en film hon gjort, "Något att minnas". Trots att jag stod kvar och läste samtliga textrader får jag nog medge att jag inte är helt glasklar över vad budskapet är. Både döden och Gud finns med, och "Drottningen har en ny vän" var en rad som fastnade i mitt minne ... oklart vilken drottning, dock. Orden jag fick med på fotot är i alla fall något vi håller med om, i såväl bildlig som bokstavlig mening.

Ytterligare två stora LED-skärmar ingår i konstprojektet, en på Kungsgatan och en vid Stureplan, och sex olika konstnärer har av Stockholm konst bjudits in att visa sina verk under 2021. Jag får ta en sväng till city och kolla endera dagen!

Skyltsöndag är som ni nog vet en liten fotostafett som rätt många bloggare deltar i och vi samlas under BP:s paraply.  Klicka över till henne så hittar du fler skyltar, några får du säkert tips om här i min kommentarsspalt!

Copyright Klimakteriehäxan