En mening ur det jag läser just nu koras på lördagar till Veckans mening, efter
initiativ av Skriv-Robert. Det ska vara något som framkallar en liten "extra" reaktion av vilket slag det vara må: något roligt, sorgligt, vackert eller bara tänkvärt. I dag hämtar jag mitt bidrag ur Karl Ove Knausgårds "Om våren", en bok som han tillägnar ett av sina barn. Och han beskriver sin egen uppväxt i en familj där känslorna inte invaderade språket, något jag tror att vi är många framför allt i den äldre generationen som kan känna igen. Själv har jag varit noga med att låta min barn höra att de är väldigt älskade, och det hoppas jag att de ska komma ihåg även om jag blir så gammal att jag glömmer att upprepa det.
Min mamma har aldrig sagt att hon älskar mig och jag har aldrig sagt att jag älskar henne, det samma gäller för min bror.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är viktigt.
SvaraRaderaAbsolut.
RaderaVar jag som skrev kommentaren ovan. Begriper inte varför man ibland ska vara inloggad på Google och ibland inte för att kommentera. Men inget du kan påverka. Dock irriterande.
SvaraRaderaEn tänkvärd och väldigt viktig mening.
Har alltid talat om för de mina att jag älskar dem och kommer att fortsätta med det. Fick av mina ofta höra att jag var älskad. Något som kanske inte var så vanligt på 50-talet.
(svårt att kommentera hos dig, tillåter inte alla...
RaderaNä jag tror inte det, inte på mitt 50-tal heller. Synd, även om kärlek kan visas också utan ord.
RaderaEnligt mina inställningar ska alla kunna kommentera, vet inte var problemet uppstår. Glad att Ditte framhärdar!
RaderaHar dubbelkollat. Det står att alla ska kunna kommentera ...
Raderagillar Knausgårds årstidsböcker
SvaraRaderaDet här är den första jag läser. Med blandade känslor.
RaderaDet lever nog kvar även senare. Eller jag vet det. Med föräldrar födda på 50-talet och jag själv på 70-talet vet jag att det var så och är så än.
SvaraRaderaDet är faktiskt riktigt sorgligt! Vi borde vara mer generösa än vi är!
RaderaÅh, så sorgligt! Jag har alltid sagt till min son att jag älskar honom, och det har han överfört till sina barnbarn. "Farmor, jag älskar dig!"är det finaste jag kan höra!
SvaraRaderaJag väntar ivrigt på att mitt barnbarn ska kunna säja det magiska ordet FARMOR ... Han ska precis som sin far och faster få höra att han är älskad, jag lovar.
RaderaMina föräldrar sa aldrig att de älskade mig när jag var barn, däremot gör de det nu när jag är vuxen. Jag tror kanske att man var lika explicit med sådant för 50 år sedan. Annars var mina föräldrar inte sådana att de höll inne med känslor och kel. 'Älska' är ju också ett väldigt starkt ord (upplever jag det i alla fall), inte alls som engelskans 'love', som väl hos oss snarast motsvaras av 'tycker om'. Hur som helst har jag varit noga med att säga till mina barn att jag älskar dem. Det gör jag nog dagligen. Jag hade mått bra av att få höra från mina föräldrar att de älskade mig, då när jag var barn.
SvaraRadera(INTE var lika explicit)
RaderaTror som du: att säja "jag älskar dig" satt väldigt långt inne.
RaderaAtt jag var ett älskat barn kände jag nog, men på 1950-talet uttrycktes kärlek mera med gester, presenter eller "småsaker" än med ord. Speciellt min pappa skulle aldrig ha sagt att han älskade mig. Men genom hans "aktioner" bland annat att spela fotboll med mig, ta med mig på tjänsteresor etc. räckte för mig. Kände mig aldrig icke älskad.
SvaraRaderaVi har nog liknande erfarenheter väldigt många som växte upp på 50-talet. Jag kände mig heller aldrig oälskad även om det aldrig sas rakt ut.
Radera