Slätgöring som botgöring

Jag avskyr att stryka. Ändå blir jag ju tvungen. Skrynkliga dukar, det har mamma präntat i mig, kan man bara inte ha. Det kan handla om vana, men jag anser att hon hade rätt: en duk full i veck och rynkor gör väl ingen glad? Mönstret försvinner, tjusigt broderi kommer inte till sin rätt, det ser enbart slarvigt ut. Så det är bara att hacka i sig, ta fram strykbräda, stänkflaska och strykjärn och sätta fart. Jag blir ofelbart både svettig och på dåligt humör, och eftersom jag vet det blir det inte särskilt ofta.

Nu har jag ändå genomlidit en sån session av det som på fackmannaspråk kallas slätgöring. Just på sommaren brukar det bli nödvändigt, jag kan konstatera att jag mer än en gång redan ondgjort mig över denna syssla här på bloggen, så det här är på sätt och vis en tjatig repris.

Har nyligen skaffat en sån där ångspruta vilken faktiskt funkar, i alla fall sedan en anställd i en modebutik tipsade mig om att man ska hålla munstycket på plaggets avigsida. Det gör skillnad, märkligt nog! Men biter inte så bra på bomull, så det blev mest vanlig strykning: två klänningar, en skjorta, en blus, två dukar och en kjol. PUH.

Det som är riktigt konstigt i sammanhanget, det är att jag ju lovat mig själv att aldrig mer köpa någon persedel som kräver strykning. Jag älskar begreppet TTT som min idol Katja of Sweden lanserade redan på 50-talet: Tvätta, Torka, Ta på. Likväl har jag plagg i både bomull, siden och linne, förvisso nästan inget nyinhandlat, men de hänger ju där.

Kanske kan jag sätta likhetstecken mellan begreppen slätgöring och botgöring? För det känns som ett straff när jag står där igen och svettas vid min eländigt tråkiga strykbräda, upptagen med det tristaste köksarbete som finns. Straff för att jag inte håller min föresats och slutar skaffa sånt som ska strykas.

Copyright Klimakteriehäxan