På tröskeln till 2022 – GOTT NYTT ÅR!

Fem frågor en fredag hamnar denna gång på årets allra sista dag. Vi står på tröskeln till ett nytt år och kan bara innerligt hoppas att det blir ett bättre. Blir glaset halvtomt eller halvfullt? Kan det finnas en vacker ros att plocka? Hoppet lever. Elisa Matilda får oss att se tillbaka på det gamla, tills vidare! Medan vi självklart önskar ett gott nytt år för oss alla, ingen nämnd, ingen glömd.

1. Vad hade du velat ha mer av i år? Resor, socialt liv.
2. Vad har varit din största framgång i år? Att härda ut oväsen, kaos och damm i samband med stambytet. Så skönt att ha det avklarat, och att resultatet i alla fall blev bra!
3. Vad ser du fram emot under 2022? Ett nytt barnbarn! Och vågar man hoppas på en liten utlandsresa?
4. Vad tar du med dig från 2021? Stort avstånd till folk som hostar och nyser. 
5. Har du något nyårslöfte? Nej, på den tiden jag satt fast i det träsket kunde jag gång på gång konstatera att jag aldrig höll det jag lovade. Bättre att låta bli.

Copyright Klimakteriehäxan

Lottas julklappshemlighet – den sannare versionen!

Kanske läste du mitt inlägg om hur jag gjorde reportage inför julen om lilla Lotta, som skulle välja julklappar till familjen?! Det var 1965, jag var alldeles färsk journalist och arbetade på Arvika Nyheter. Jag skrev historien som jag mindes den. Nu kan jag konstatera att allt blev inte rätt! Det här är den sannare versionen.

Det beror helt enkelt på att jag plötsligt kom mig för med att googla redaktionssekreterarens namn, han som var min arbetsledare och dessutom Lottas pappa. Men jag var sex år för sen, han avled 2015. Då gjorde jag en chansning till och sökte Lotta på birthday.se, familjens efternamn var inte ett av de vanligaste och jag visste ju ungefär när hon var född.

Tror knappt mina ögon när jag får träff på namnet, en enda träff dessutom. Skickar ett sms: Vad hette din pappa, hette han NN? Yes! svarar hon, visst gjorde han det! Bingo! Jag skickar länken till blogginlägget och hon läser.

Lotta, i dag 60 år gammal, återkommer snart med glad respons och inte nog med det: hon har reportaget kvar eftersom hon hittat klippet bland sin fars efterlämnade tillhörigheter! Lite svårt att läsa, men jag fnissar åt hur jag tänkte kring pengar. Jag skrev att barnet kanske fick en hundralapp att handla för. Hon fick en tia! Jag hade också för mig att en femte person skulle ha en klapp, men det gällde kärnfamiljen: mamma, pappa och två systrar.

Någon klar minnesbild av vår shoppingrunda har Lotta inte, men tror att hon nog uppfattade mig som en tant (jag hade precis fyllt 18). Det faktum att hennes pappa sparade klippet i femtio år tyder i alla fall på att det var en ganska så speciell historia!

I texten på första sidan skriver jag följande: "Kanske tycker man att det låter som en utopi – fyra julklappar för tio kronor i dagens dyra Sverige. Aldrig hör man väl så många klagande röster höjas som just före jul när inköpen för de flesta blir många och stora, Men Lotta bevisade med glans att det visst finns bra artiklar, lämpliga som julklappar, till acceptabla priser. Och trots allt är det ju inte priset som bestämmer om gåvan är välkommen eller inte."

Vad köpte hon då? Jag lyckas se att det blev ett rävspel till en syster och en smörkniv till mamma, medan pappa (som röker pipa) får en rejäl bunt piprensare. På rekommendation av mannen i tobaksaffären köper hon också en manick att skrapa ur pipan med. Vad syster nummer två får klarar jag inte att tyda, men något fick hon definitivt! Och pengarna räckte!

Ordentlig puff på första sidan! Foto: Anders Fors

Rejält uppslagen artikel över fem spalter inne i tidningen.

Copyright Klimakteriehäxan

Ännu en gammal goding

Årets sista helgfråga från Mia i bokhörnan är också den tredje i julversionen och den sista med klädd gran bredvid syrenerna i vinjetten: Tipsa om en bok du läser eller har läst!

Den jag läser just nu har ni (nästan) alla redan tagit er igenom, så det är ingen vits att tipsa om den (Klas Östergren: "Julrevy i Jonsered"). Återvänder därför till ännu en gammal goding: "Blommor till Algy"  (Flowers for Algernon) av Daniel Keyes som kom ut 1966. 

Mitt slitna ex.

Mitt ex ser riktigt slitet ut, för detta är en roman som i mitt tycke inte liknar någon annan och därför kan läsas igen och igen. Vilket jag har gjort. Har också nämnt den här på bloggen flera gånger, men det har ni nog glömt?

Huvudperson är en ung man med funktionshinder. Han kan inte läsa, inte skriva, förstår inte mycket av det som pågår runt honom, har inga relationer till andra människor.  Folk driver med honom, lurar honom så att det gör ont att läsa. Men så kommer han under en behandling som provats ut på labbråttan Algernon och den mest fantastiska utveckling börjar ... killen blir till och med förälskad och kärleken besvaras! 

Ny utgåva.

Keyes grundar delar av historien på egna erfarenheter han gjort som lärare i engelska för barn med speciella behov. En pojke bad att få gå i "vanlig" klass, fick det – och Keyes såg en dramatisk förbättring, vilket fick honom att fundera kring hur mycket ett barns intelligens kan påverkas genom uppmuntran och träning.

Jag har läst boken på engelska och har svårt att förstå att den faktiskt finns översatt, för det måste ha varit en näst intill omöjlig uppgift, eftersom mycket handlar om språkutveckling. Att historien fascinerat många står utom alla tvivel, den har gjorts i både teater-, tv- och långfilmsversioner och använts i utbildningssyfte. Storyn både rör och berör! Och, märk väl, jag har inte avslöjat hur det slutar!

Copyright Klimakteriehäxan 

Lottas julklappshemlighet

Visst är det fantastiskt att barn är så smarta! Jag förundras varje gång jag umgås med vårt tvååriga barnbarn. Han fattar ju nästan allt (ja, vi har inte tagit upp Pythagoras sats än, men ändå). Så otroligt roligt att uppleva!

Men självklart har jag upplevt smarta ungar förr. Tyckte absolut att mina egna var klyftiga. Fast jag har ett minne jag fick långt innan dess. Jag hade mitt första jobb, anställd på Arvika Nyheter, och strax före jul kom idén: tidningen skulle ha ett reportage om hur barn tänker kring julklappar, hur de väljer! Jobbet blev självklart mitt. Barnet fick jag låna av redaktionssekreteraren. Lotta var fem om jag minns rätt, och hon skulle köpa klappar till mamma, pappa och två storasyskon och kanske en person till.

Lite osäker är jag på hur mycket pengar hon fick att shoppa för, men det kan max ha varit en hundralapp (inte SÅ lite med tanke på att min lön på den tiden var 450 kronor i månaden efter skatt), förmodligen var det mindre – året var 1965. Med fotografen Anders i släptåg gick vi ut på klappjakt. Klippet har jag nånstans men kan inte hitta det, så vad det blev för gåvor minns jag inte, däremot att vi med förenade krafter fick pengarna att räcka. Vi såg också till att det blev fina paket.

Fast det var sedan som det roliga inträffade. Lotta var helt införstådd med att hennes lilla äventyr skulle skildras i tidningen. Fredagen före jul skulle reportaget publiceras. Då var Lotta vaken jättetidigt, långt innan någon annan i familjen ens tänkt tanken att ta sig ur sängen. Nja förresten, en sanning med modifikation, för hennes pappa spanade in det som hände ...

Lotta tassade till ytterdörren där tidningsbudet lämnat dagens nytryckta avisa. Hon tog den och försvann in till sitt sovrum och gömde sitt exemplar noggrant. Tidningen togs inte fram till frukost, när den brukade läsas. Den var "borta"! Familjen skulle ju inte få veta i förväg vad som väntade under granen på julafton!

Klart smart, det tycker jag än. Att barnet sedan inte tänkte på att hennes pappa var den som godkände min text, redigerade tidningssidorna, satte rubriken och valde bilderna från dotterns affärsrunda, det var ju en annan historia. Den stod aldrig i tidningen. Det finns ju gränser även för hur smarta barn kan vara! Alla blev hur som helst överraskade när de öppnade sina paket. Lottas julklappshemlighet var hennes egen! 

Copyright Klimakteriehäxan

Bäst i tv-soffan

Årets sista vecka och därför också årets sista Veckans kulturfråga från Enligt O. Hon ber oss ta en titt i backspegeln: Vilka var årets bästa kulturupplevelser?

Det är väl nu som eftertankens kranka blekhet ska infinna sig. För 2021 blev inte kulturupplevelsernas år, pandemin la hinder i vägen än en gång och gör ju faktiskt så fortfarande. För min del har det inte blivit varken teater eller konserter, mer tv och läsning. Och eftersom man ofta bloggar om böcker satsar jag nu enbart på tv-upplevelser. Samtliga sådana som kan streamas:

Allvarlig TV-serie: "The Kominsky Method" med Michael Douglas och Alan Arkin. Om vänskap och åldrande. Lysande skådespeleri!

Rolig TV-serie: "Lupin" med den fantastiske Omar Sy i huvudrollen. Stundtals dessutom lite spännande, men alltid med ett överraskningsmoment att se fram emot.

Krim-TV-serie: "Line of Duty", brittisk polishistoria när den är som bäst, säsong efter säsong.

Dokumentär TV-serie: "I skuggan av El Chapo" – om drogerna, våldet, handeln och maktkampen i knarkmaffians Mexiko, gjord av SVT:s Latinamerikakorrespondent Tigran Feiler.

Svensk TV-serie: "Tunna blå linjen" är ett bevis för att svenska program om brott och lagens långa arm kan bli riktigt bra.

Gizem Kling Erdogan har en av huvudrollerna i "Tunna blå linjen". Foto SVT.

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen får Värmlandskorven lite respekt!

Det är dags nu.
Äntligen ska den få lite respekt, respekt som den verkligen förtjänar.

Värmlandskorven ser ut att bli ytterligare en svensk delikatess som får EU-skydd. Skånes spettekaka, Kalix löjrom och bruna bönor från Öland kallas redan unika matprodukter med svenskt ursprung. Om EU säger ja betyder det att skyddet blir som ett lokalt monopol. Det går inte längre att flytta tillverkningen till en annan ort eller ett annat land – eller att ändra det ursprungliga receptet.

Den där korven är i gott sällskap. Sverige vill också skydda tre älskade bakverk: semla, lussebulle och kanelbulle. Åkeröäpplet, så gott, och två sorters strömming ska få sin originalitet granskad, plus ytterligare ett tjugotal svenska ätbarheter, varav många är sådana att snålvattnet kan börja rinna bara man tänker på lyckan att få dem på sin tallrik ...

Som barnfödd och inbiten värmländsk lokalpatriot önskar jag verkligen Värmlandskorven all framgång om den rent av skulle lanseras på lite bredare front. Man köper den alltså rå och får sjuda den hemma i köket, även om det numera också finns färdigkokt bara att värma. Wikipedia beskriver den så här: "Värmlandskorv är en tjock, orökt korv som framställs av hackat eller malet nöt- och griskött, späck, hackad rå potatis, gul lök och en kryddning av salt, vitpeppar och kryddpeppar, traditionellt stoppat i krokfjälster som sedan gnids med salt, salpeter och socker." 

Den kan naturligtvis jämföras med annan kokkorv (fläsk-, kött-, jul-), men en äkta Värmlandskorv, i kombination med potatis, gärna som mos, gröna ärter och senap, är en delikatess som många EU-medborgare borde få prova. Chansen ökar kanske om den där speciella EU-stämpeln kommer på plats?

Värmlandskorv från Hemgården Chark i Värmland. Man har gjort korv sedan 1894 och jag är trogen kund!

Copyright Klimakteriehäxan 

Boktuggarnas val 2021

Boktugg.se ägnar sig energiskt åt böcker av alla sorter och i alla olika format. Sajten uppdateras dagligen med nyheter och reportage om bokbranschen och författare, förlag och andra inblandade i verksamheten. Ett nyhetsbrev kan man prenumerera på och få alldeles gratis (det gör jag!) och det finns också ett magasin som ges ut varje månad.

Under advent fick Boktuggs läsare rösta fram Årets läsupplevelse 2021. En titel per dag, alltså 24 totalt, presenterades i en egen "adventskalender". Jag röstade, men kan skamligt nog inte minnas på vad. På julafton presenterades vinnaren – en inte helt otippad sådan ... Här är listans topp tio, som är väldigt svensk (och den enda av dem jag läst är den om de sjungande kräftorna, en riktigt bra bok!). Funkar kanske som lästips nu när julstressen förhoppningsvis har lagt sig?

1. "Löpa varg" av Kerstin Ekman

2. "Shuggie Bain" av Douglas Stuart

3. "Stöld" av Ann-Helén Laestadius

4. "Amerikansk jord" av Jeanine Cummins

5. "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens

6. "1795" av Niklas Natt och Dag

7. "Ja m'appelle Agneta" av Emma Hamberg

8. "Vänligheten" av John Ajvide Lindqvist

9. "Klara och solen" av Kazuo Ishiguro

10. "Fjärilsvägen" av Patrik Lundberg

Copyright Klimakteriehäxan 

Kalles jul – vilken hit!

Julen 1960 sändes "Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul" för första gången i svensk tv. Vilket betyder att jag sett programmet minst femtio gånger (missade förstås när jag bodde utomlands), det måste vara ett rekord! Men att titta blev med åren mindre viktigt, trots favoriter som tjuren Ferdinand, spaghettiätandet med Lady och Lufsen och dvärgarnas dansfest med Snövit, och trots att skickligheten som tecknarna visade upp redan på 50-talet var imponerande.

I fjol såg ungefär 4,5 miljoner människor programmet, vilket var ett rekord. Snart vet vi om det blev nytt rekord i går, inte omöjligt alls, men lite förvånande om man betänker hur mycket folk streamar, hur vana barn numera är vid animerad film. Fast att spela in julprogrammet för att kunna se det när som helst på året, det har aldrig varit riktigt "godkänt" ... detta hör julaftonen till!

Vår familj bidrog i alla fall med en helt ny tittare. Vårt tvååriga barnbarn satt i farfars knä, stilla som en fläck, tog ett förstrött bett i en lussebulle emellanåt, men koncentrationen på Disneys figurer var total. Vilken hit! Och jag är numera 100 % säker på att jag vill titta på Kalle Anka-julen många fler år, men jag riktar då hellre blicken mot den lille åskådaren än mot tv-skärmen! Så roligt!

Inte bara Kalle Ankas jul! En annan sorts anka, en långväga gäst, finns i Årstaviken. 
Herr och fru Mandarinand är tvåstjärniga ornitologiska sevärdheter från Ostasien.
Extremt sällsynt art hos oss med andra ord. Riktiga pippi-snyggingar i helgskrud om
 man jämför med de vanliga gräsänderna som de nu firar jul med!

Copyright Klimakteriehäxan

Granens dag – GOD JUL!

Denna står på Norrmalmstorg, smockfull med små lampor.

Visst är det granens dag i dag! Jo, jag vet att många klär sin julgran i väldigt god tid, men hos oss håller vi på det till kvällen den 23. Då står det gran, gröt och första smakbiten julskinka på programmet, år efter år. Varför ska man ändra på något man trivs med?

Men en sak är klar: granar kan se väldigt olika ut. Vilket jag härmed bevisar! Det behöver ju inte ens vara en gran ... 
Nåja, det må vara granens dag. Det hindrar förstås inte mig att önska att alla andra får fira en riktigt GOD JUL!

NK:s jättegran i årsmodell 2021.

Blomma på en av våra julgranar från förr, skönhet i det lilla formatet som man
bara kan hoppas att få se igen!

Årets mest originella julträd fann jag inne på Stockholms slott där det stod
 i anslutning till utställningen om Daisy, Gustav VI Adolfs första fru som
dog ung.

Min egentillverkade textila gran från 1963 får gå i repris.

Årets gran, på mattan svärmor en gång broderat. Ser ut som att det kan
bli blommor! Men visst barrar den ...

Copyright Klimakteriehäxan

Alla borde drömma vid havet!

Det har blivit dags för ännu en omgång av Mias helgfråga i speciell julversion:  Tipsa om en bok du läser eller har läst? För ögonblicket betfinner jag mig mellan böcker, men jag ser med glädje tillbaka på en läsupplevelse som blir mitt val här.

Alltså passar jag på att så här dan före dan peka på en roman som trollband mig. Jo, det ordet passar! Björn Larsson skrev den och den kom ut första gången 1997. "Drömmar vid havet" handlar om ett gäng människor. sinsemellan väldigt olika, och deras liv med och kring kapten Marcel, som inte bara styr sitt skepp, han styr sina medmänniskors liv också.

Här finns trassliga familjerelationer, het kärlek, reflektioner kring åldrande, bara för att nämna något. Och jag tycker att detta är ett mästerverk! Att lyckas fläta ihop så många människoöden utan att läsarna en enda gång blir vilse eller tappar tråden – hur GÖR man? Björn Larsson vet.

Författaren, förvisso svensk, är mer berömd i sitt andra hemland Frankrike där han bott och verkat i många år. Han har också fått många läsare i Tyskland och Italien. I dag bor han i Danmark och är professor i Lund, i franska. Något riktigt genombrott har han så vitt jag förstår aldrig fått i Sverige, trots böcker som "Long John Silver" och "Den sanna berättelsen om Inga Andersson".

Så om du vågar nappa på ett boktips från mig, missa inte detta. "Drömmar vid havet" kan betyda skillnaden mellan en halvtrist jul och en riktigt god!

Copyright Klimakteriehäxan

Var Årets julklapp en bra idé?

Årets julklapp är, det har Handelns utredningsinstitut kommit fram till, entré till ett evenemang. Detta konstaterande gjordes innan vi hört särskilt mycket talas om den där Omikron, inkräktaren som nu hotar både hälsan, festhumöret och julefriden. Många inhandlade biljetter till konserter och teaterföreställningar riskerar att bli omöjliga att utnyttja. /.../  

Det är inte konstigt att restaurang- och underhållningsbranschen ser utvecklingen med fasa. Vi hade ju precis börjat återvända! Gått på bio, ätit på krogen, sett en teaterpjäs, strövat runt på en konstutställning. För efter den långa perioden med påbjuden isolering finns behovet där, ett stort svart hål som man så gärna vill fylla med något. Kulturell näringsbrist måste självklart botas! 

För matmänniskorna är tiden före jul otroligt viktig, eftersom det är den verkliga högsäsongen med julborden som pågår och nyårsfesterna som planeras in. /.../  Då återstår att se vad som händer med de där biljetterna som väntar under granen. /.../

Det hade möjligen varit en bättre idé att botanisera bland prylarna som fått etiketten ”Årets julklapp” förr om åren. Bakmaskinen som var först ut (1988) kunde få sin renässans, en varm mössa (2003) kommer alltid till pass, medan CD-skivan (1995) låter som en mer tveksam satsning. /.../

Vi hoppas alla på en god jul! Det kan man förvisso aldrig vara säker på att det blir, men som världen ser ut just nu känns det osäkrare än någonsin. /./

Ja, var Årets julklapp 2021 en bra idé, det kan man faktiskt undra. Du läser hela min fundering kring detta på News 55. Texten är inledningsvis öppen för alla innan den bara blir tillgänglig för prenumeranter, vilket denna gång händer först på juldagen.

Copyright Klimakteriehäxan

Bäst i år – tror jag i alla fall

Dags igen för Veckans Kulturfråga från Enligt O. Som undrar: Vilken är den bästa boken du läst i år?

Trots att jag inte tagit mig igenom mängder av böcker är det lite svårt att välja. Jag kan inte utesluta en av två. Så här är båda!

"Snöstormen" av den i hemlandet mycket populäre ryssen Vladimir Sorokin. För att den överraskar med fantasi, galna infall och verkligen får mig att undra hur det ska gå: segrar den starka stormen eller den lilla människan? Historien har tolkats på många sätt, som politisk allegori och jag vet inte vad. Jag nöjer mig med att den grep mig och höll mig fast till slutet.

"Gileads döttrar" (The Testaments) är Margaret Atwoods uppföljare till "Tjänstekvinnans berättelse" (The Handmaid´s Tale) och det är en roman jag verkligen inte vill ha oläst. För övrigt den allra första bok jag läste 2021. Suverän historia, fenomenal upplösning och det är bara att beundra! Och njuta av läsningen, förstås.

Det de här två böckerna har gemensamt är att författarna uppfunnit nya världar, nya tänkesätt som kontrasterar med det gamla och invanda, på var sin sida av Atlanten, och det gör dem originella. Jag rekommenderar dem båda (fast man ska ha läst första delen av Atwood innan man tar sig an denna). 

För övrigt kan vi glädjas åt att detta är den första dagen när ljuset har börjat på sin väg tillbaka till oss. Och det startar bra: sol, tämligen molnfritt och några minusgrader!

Copyright Klimakteriehäxan 

Tre böcker till jul

Kan man får ihop en trio julböcker som Ugglan vill ha till årets sista tisdagstrio? Ja, det kan säkert många. Men för mig blir det svårt. Gör ett försök ändå, ett helsvenskt:

"Juloratoriet" av Göran Tunström minns jag som en mycket bra bok. Fast sorglig. Det är Bach som bjuder på titeln, i övrigt är detta väl egentligen ingen julbok.

"Kajsa Kavat" av Astrid Lindgren handlar om dagarna före jul, med marknad som Kajsa måste sköta när mormor bryter foten. Och så julafton då, när Kajsa faktiskt får dockan hon önskat sig så hett!

"Julrevy i Jonsered" av Klas Östergren ska jag leta upp, om på papper eller som hörbok låter jag vara osagt. Har tagits väl emot av proffsläsarna. Juligt omslag!

God jul och god läsning önskar jag alla tidagstrio-följare! (Missa inte min rekommendation av en gammal goding i inlägget nedan!)

Copyright Klimakteriehäxn

Glöm inte Evert Taube!

Är Evert Taube på väg in i vår kollektiva glömska? Risken finns. Dagens ungdom vet nästan inget om honom, sjunger inte så ofta någon av hans visor, har knappt koll på den begåvade sonen Sven-Bertil. Nu kommer en ny dokumentärserie på Sveriges Television om denne vår mångsidige idol: nationalskald, konstnär, estradör, sångare, kompositör, levnadskonstnär, kvinnotjusare. Jane Magnusson har gjort serien och då brukar det bli sevärt! Jag kommer definitivt att bänka mig.

Helt klart kan vi i de lite äldre generationerna vår Taube. Vi köpte skivorna, vi såg honom i tv, vi hörde honom i radio, vi såg honom till och med på film. Jag var en av alla som år efter år trängdes framför Stora scenen på Gröna Lund varje juli när Evert höll konsert. Det var en av sommarens riktiga höjdpunkter! Vi sjöng med, kunde självklart nästan alla texter. Och just orden var viktiga, Evert berättade historier. Tänk bara på balladen om briggen Blue Bird of Hull! En tragedi redovisad på bara några få minuter, men på ett sätt som kan få vem som helst att känna sorgen, känna tårarna komma. Så skriver bara en riktigt skicklig ordbrukare.

Men den sida av Evert Taube som jag tror är minst känd, det är hans andra författarskap, det inte tonsatta. En rad böcker har det blivit, både romaner och novellsamlingar. Flera av dem står i min hylla, de har tagit mig med till södra Frankrike, till Guatemala, till Argentina, till Västkusten.

3xTaube i min bokhylla.
Men var är mitt ex av "Svarta tjurar"?

"Don Diego Karlsson de la Rosas roman" är en fantastisk berättelse om en man som på många sätt liknar författaren (Evert tillbringade mycket tid i Latinamerika). Diego, en man med svensk far, lever på Pampas som gaucho, den argentinska varianten på cowboy, han är en äventyrare som råkar ut för alla möjliga komplikationer och dessutom kantas hans dagar av kvinnor som han vet att uppskatta.

Boken kom ut 1962 och jag läste den något år senare, mitt exemplar är tryckt 1965. Jag älskade den! I flera år övervägde jag att skriva till Evert. Jag ville veta lite mer: Hur gick det egentligen för Diego när vi tvingades lämna honom i och med att romanen tog slut? Jag skrev aldrig det där brevet, och det kan jag ångra, för tänk om han hade svarat ... han gjorde ofta saker ingen väntade sig!

En annan favorit som Evert Taube skrivit är en novell som finns i samlingen "I najadernas gränd" (visst är det en ljuvlig titel?!). Den handlar om Don Salustiano, en åldrad gaucho som går mot livets slut. Jag har ofta läst den högt för folk, det är en otroligt vacker text!

Summan av denna kardemumma är att jag verkligen hoppas att vi inte låter Evert Taube försvinna in i dimman. Han är värd att minnas, att återuppleva, gång på gång! För egen del ska jag faktiskt ta mig samman och läsa om historien om Don Diego. 

UPPDATERING: Det här inlägget skrev jag i helgen och tänkte publicera det på torsdag som svar på helgfrågan från Mia i bokhörnan. Men nu har jag sett första programmet i serien och jag är faktiskt och tyvärr riktigt besviken. Hur man kan låta Andreas Kleerup framföra första musikbiten i serien (jag skriver framföra, för sjunga kan han inte) är en total gåta. Övriga medverkande gör inte heller Evert Taube rättvisa, med undantag för Ola Salo som sjunger just "Balladen om briggen Blue Bird of Hull" som jag nämner ovan. "Don Diego Karlsson de la Rosas roman" omtalas också som ett slags självbiografi i programmet. Plottrigt redigerat, fast man kan konstatera att den unge Evert var en riktig snygging ... Jag ser förmodligen de två följande tv-avsnitten också, men med bävan. Han är värd så mycket mer, så mycket bättre! Fast min rekommendation av boken gäller än!

Tv-serien består av tre timslånga avsnitt. I SVT1 eller SVT Play.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om ett viktigt val

 "Der handlar om att bestämma sig. Chips eller dips?"

-Personlige tränaren och hälsocoachen Mathias Pettersson intervjuas i tidningen "Hemma i HSB" om vad man bör tänka på i dessa tider, när julmaten dukas fram och pandemin hindrar en massa aktiviteter man annars brukat ägna sig åt. Både vikt och kondition tar stryk – den ena genom att öka, den andra genom att minska ...

Julskyltning

Den här figuren drog definitivt till sig mina blickar. Hen stod i skylten till Röda Korsets andrahandsbutik på Hornsgatan och juligare än så är det väl svårt att bli? Om jag läste rätt så kostade denna outfit 150 kronor per del, och det var definitivt inte särskilt dyrt. Men vare sig kavaj eller byxa var i min storlek, så jag behövde inte fundera mer på saken, nöjde mig med att beundra de fantasifulla plaggen.

Mer i klädväg som definitivt passar såväl under granen som på ett enklare nyårskalas: t-tröjor med tilltalande budskap som åtminstone jag skulle kunna tänka mig att skylta med. Tröjorna har jag fotograferat i den trevliga modebutiken Ateljé 18 vid Torsviks torg på Lidingö.

Och så en liten trösteskylt. Den sitter på dörren till mitt kylskåp året runt, en magnet jag försett med ram: När allt annat går åt skogen – ÄT! Naturligtvis inte ett jättebra råd, men ändå ...

Så där ja, ännu en Skyltsöndag i Blogglandia. Du vet väl att du också är mer än välkommen att hänga på? BP har en lista på folk som brukar skylta, här.

Graffitijulhälsning vid Skanstull. Jag kom förbi klotterplanket i rätt ögonblick. En
timme senare var julhälsningen redan borta ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om pandemiregler

Vi omges för närvarande av ganska många påbud, mer eller mindre stränga, i samband med den där eländiga pandemin som inte verkar vilja släppa taget om världen. Men då är frågan hur duktiga vi är på att lyda? Graden av lydnad kan också hänga ihop med hur lätt det är att förstå alla förhållningsorder. Här hamnar jag i jakten på Veckans mening, i Skriv-Roberts väl upptrampade spår. Alltså: Malin Lindström Eriksson har tagit in på hotell och blivit helt förundrad över att man exempelvis måste ha munskydd i gymmet trots att hon bokat det för sig själv, med sin egen man som enda sällskap. Undantag fanns: den som sprang på löpbandet slapp! Medan man i lobbyn på samma hotell inte behövde ha munskydd om man satt ner ... I en krönika i tidningen Skogsnära, som brukar trilla in i min brevlåda och som jag bläddrar lite förstrött i, skriver hon om förvirringen – och jag tycker att jag känner igen mig:

 Svensk som man är så ifrågasätter man inte uppsatta regler utan gillar läget.

Copyright Klimakteriehäxan

Jag fyllde ju år i går!

Visst kan man glömma bort en och annan födelsedag, utan att vara svårt dement eller superförvirrad av någon annan anledning. Det har hänt och kommer antagligen att hända igen.

Ger mig själv en blomma på födelsedagen. Tror
inte att någon annan kommer att göra det ...

Men sin egen födelsedag glömmer man väl ändå inte? Jojomensan! Igår! Då fyllde Klimakteriehäxan sjutton år! Jag borde ju ha brustit ut i sång ("Sjutton år tror jag visst att jag var, en liten flicka så fager och så rar!") men känner även så här i efterskott att det nog skulle ha låtit lite udda, inte alls som när Ingeborg Nyberg visade flätorna bredvid tonårsidolen Tage Severin och sjöng den sången i filmen "Sjutton år". Det var 1957 och då hade unga fröken Nyberg, som i verkligheten var just 17, redan varit stjärna i fem år. För egen del var jag i yngsta laget för att gå på bio då, så filmen har jag aldrig sett. Men man hörde ju låten i radio.

Då är frågan om tonårsrevolten ska ta fart på allvar i bloggen nu. Fast jag har inga föräldrar att protestera mot. Känner inte att jag måste utföra djärva för att inte säga dumdristiga äventyr för att bevisa något. Dock måste det väl anses helt logiskt att en klimakteriehäxa lagt den sortens aktiviteter bakom sig, eller hur? Och nej, jag kommer inte att avslöja alla mina gamla snedsteg som blogginlägg. Det har ändå blivit 6 470 publicerade bitar på de här åren.

Nästa år blir ju faktiskt Klimakteriehäxan myndig, med rösträtt och tillstånd att dricka alkohol på krogen. Vuxet, men inte gammalt. Det ständigt återkommande talesättet gäller först betydligt senare, det som påminner om att alternativet till att fylla år är mycket sämre.

Copyright Klimakteriehäxan

Redan på Zorns tid

Tog mig iväg på utställning. Liljevalchs firar 100 år med tillbakablickar på evenemang som genom åren dragit jättemånga besökare till konsthallen på Kungliga Djurgården. Fast egentligen borde jubileet gälla 105 år, för invigningen hölls 2016. Varför man räknar så dåligt i konstvärlden har jag dock ingen aning om ... 

Det har blivit en blandning av klassiskt och djärvare moderna verk, rätt underhållande faktiskt, om man bortser från att det är så kallt i salarna att man huttrar hela tiden besöket varar och grymt ångrar att man lät mössa och ytterplagg stanna i garderoben.

Här finns i alla fall en replica av Picassos "Guernica", en ljuvlig öppen spis av Ernst Billgren, ett brev som Dan Wolgers skickat till sig själv och fått med på en vårsalong, och Kjartan Slettemarks fantastiska vita pudel i människostorlek. Bruno Liljefors, förstås, Carl Larsson, Andy Warhol, Miro, verk från Mexiko. Carl Kylbergs "Väntan" kan jag titta länge på, medan jag snabbt går förbi Lena Cronqvists otäcka bilder.

Men säg mig den utställning som inte lär en något nytt! Inte hade väl jag tänkt på att läsplattan fanns redan på Anders Zorns tid!? Håll med om att den nakna kvinnan har miljoner kopior i dag, om än mer påklädda, alla med blicken fast i en liten skärm man håller i handen ... stor koncentration ... och hjälp, vad hände nu? Man tar sig för pannan! Maskinen lever, tekniken spelar spratt ... alltihop känner vi igen! En äkta déjà vu från tidigt 1900-tal. Om man nu får skoja lite med en svensk klassiker?

Anders Zorn målade tavlan 1915. Verket (här beskuret) heter "Gammal spegel".

Copyright Klimakteriehäxan

PS: Utställningen "Liljevalchs 100 år" pågår till 16 januari.

Kanske en julbok för dig?

Vackert eller hur!?

Så här i december tycker Mia i bokhörnan att det passar med en julspecial av Helgfrågan. Det är egentligen ingen fråga utan en uppmaning och den lyder i all enkelhet: Tipsa om en bok du läser eller har läst!

Då vill jag slå ett slag för ett verk som möjligen är lite bortglömt i dag. Boken fick min mamma, som var en bokslukare livet ut, att intensivt önska sig en resa till den italienska ön Capri. Drömmen blev aldrig verklighet för hennes del, men jag for iväg dit för några år sedan, kom i åtnjutande av en sorts stipendium som möjliggjorde ett hemma-hos-besök hos en svensk megakändis. Det blev det som fick mig att leta upp den här boken i mammas bokhylla. En enormt positiv överraskning!

"Boken om San Michele" av den legendariske svenske läkaren Axel Munthe kom ut redan 1929. Den handlar í stort om hans eget liv, om än inte helt sanningsenligt berättat, enligt expertisen. Munthe levde både i Rom, Neapel och Paris, och bodde länge på Capri där han byggde det fantastiska vita huset San Michele högt uppe på ön. Där hade han också ofta fint besök, inte minst av drottning Victoria. Hon var hans "patient" men förmodligen var relationen betydligt intensivare än så, även om Munthe inte avslöjar något som komprometterar kungligheten.

Om denne svensk har sagts att han hade ett magiskt inflytande över andra människor, särskilt kvinnor. Hans mörka ögon fick många förmögna damer att tillfriskna från såväl riktiga som inbillade sjukdomar, men han tog också emot patienter som inte hade råd att betala för sina besök.

Munthe skrev sin bok på engelska, men översatte den själv till svenska, och den versionen dedicerades just till drottningen, som dock dog innan hon hann få ett exemplar i sin hand. I dag finns boken på ett 60-tal språk och det kan vara den mest lästa boken av en svensk författare över huvud taget. Munthe slår både Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren! Klarar såvitt jag förstår också konkurrensen från Stieg Larssons Millennium-serie.

Huset, som mest liknar ett palats, styrs i dag av en stiftelse och är ett museum som funkar som ett dragplåster på alla turister som kommer till ön. Här guidas på en lång rad språk. Munthes konstsamling är betydande, parken väldigt vacker, utsikten från kafét bedårande och museishoppen välfylld. Och här finns också möjligheten för svenska "kulturarbetare" att få en s k arbetsvistelse, med reducerad hyra. Äldre sökande har förtur!

Det var på det viset jag kom till denna vackra ö, med motiveringen att jag skulle färdigställa ett bokmanus – vilket jag också gjorde ("Dela lika"). (En rad blogginlägg blev det också, kanske vill du kolla?) Fast om jag trodde att det skulle handla om en billig semester hade jag fel, för även reducerad hyra kostar och italienska priser är inte låga på något annat heller ...

Ändå kan jag glatt rekommendera fler hugade att söka, för det är en upplevelse att komma till San Michele och dessutom se sig om på Capri. Men man ska absolut ha läst Munthes bok först! Och även den som aldrig har tänkt ta sig dit har garanterat behållning av läsningen. Kanske en julbok för dig?

Härligt lummig trädgård med spridda konstverk.

Detalj i köket.

Doktorns sovrum.

Svindlande utsikt ner mot Medelhavet.

Copyright Klimakteriehäxan

Koltrastfilm utan fågel

Yllka Gashi spelar huvudrollen Fahrije. Foto Alexander Bloom.

Tänk att jag har kommit iväg på bio igen! Jag är väldigt överraskad själv! 

Men goda vänner hade sett "I koltrastens land" och rekommenderade den varmt. Klart jag blev intresserad, jag som har pippi på fåglar och älskar koltrasten, min favoritsångare alla kategorier!

Filmen är verkligen inte vilken rulle som helst. Den utspelar sig i Kosovo, på albanska, och inte ett enda namn eller ansikte känner man igen. En sann historia ligger till grund för storyn, som handlar om hur många kvinnor fann sig stå ensamma med hus och barn sedan deras män "försvunnit", bortförda och sannolikt dödade, i en orolig tid när det varit krig i landet.

Huvudpersonen är en av de där kvinnorna. Hon har två barn och lever med sin handikappade svärfar. Hon tar körkort trots omgivningens protester och skaffar en skrothög till bil för att öka sin rörelsefrihet. Hemma fortsätter hon sköta bikuporna som hennes man byggt för att kunna sälja honung, men folk köper inte många burkar, pengarna räcker inte.

Alltså formerar sig en grupp kvinnor som vill skapa arbete åt sig själva. De börjar producera ajvar i större skala. Ajvar är en grönsaksröra som tillhör traditionen i köket i Balkan-länderna, den består mest av paprika, olja och mycket kryddor (och är god, för övrigt!). Tilltaget ses med oblida ögon av männen som finns kvar i byn, men kvinnorna kämpar vidare och det blir många burkar ajvar, som säljer bra. 

"Feministisk filmpärla" har den kallats! Och trots många mörka grundtoner förmedlar den en känsla av hopp, att den som ger sig katten på något också kan lyckas, hur svårt det än kan se ut. Samtidigt kan man skänka en tacksamhetens tanke till det faktum att man själv växt upp så långt från krig i vilka män i produktiv ålder försvinner in i ett svart hål för att aldrig mer höras av. Deras öde förblir okänt.

Filmen visades för första gången på Sundance-festivalen i USA, och där fick den inte mindre än tre fina priser. Nu ska den representera Kosovo som landets Oscarsbidrag. 

Men när de 90 minuterna hade passerat satt jag faktiskt där i biosalongen och kände mig lite lurad. Var hade koltrasten gömt sig? Den gåtan kunde Google lösa. "Kos" är ordet på albanska för "koltrast". "Kosovo" är genitivformen, alltså "koltrastens". Fast det leder ju till en ny fråga: är det gott om koltrastar i det där landet? För att få svaret blir man kanske tvungen att åka dit ... det skulle jag nog inte ha något emot faktiskt!

Copyright Klimakteriehäxan

Julböcker

Veckans kulturfråga har som vanligt trillat in via Enligt O. Hon undrar: Vilka julböcker läser du i år? 

Mitt svar blir nog ett av de kortare: Inga. Känner inte suget, har ingen som ligger och väntar. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om it-säkerhet

"Varför i hela friden tror du att vi andra är nyfikna på om du minns vad du hade för telefonnummer när du växte upp?"

-Bosse Norgren, som arbetar som IT-brottsutredare på Polisens Nationella Operativa Avdelning, NOA, varnar för de där lätt märkliga frågorna som ofta dyker upp i sociala medier, mest på Facebook kanske. Man ska ALDRIG svara på dem, för i förlängningen leder de till att hackers kan ta sig in och länsa ett eller annat bankkonto. Tro inte att det bara är en kul grej! Norgren påpekar att "i slutändan handlar det alltid om pengar". 

Vintrig läsning

Utanför mitt fönster är det varken isigt, kallt eller vitt på allvar, men det är ändå ledorden att ta hänsyn till om man vill presentera en tisdagstrio som Ugglan & Boken vill ha denna decembervecka. Det blir helsvenskt, och jag misstänker att mina val inte på minsta sätt är unika ...

Bea Uusmas "Expeditionen – min kärlekshistoria"  fick en välförtjänt August. Lysande bok som jag tror att jag måste läsa om. Att den berättar om en verklig händelse gör den ju bara ännu bättre. Och det här är verkligen ett perfekt exempel på att det är betydligt enklare och säkrare att resa med hjälp av en bok än vad det är att ge sig ut på riktigt!

Majgull Axelsson gick ombord på ett fartyg som tog henne till världens kallaste hav när hon gjorde researchen inför "Is och vatten, vatten och is". Väldigt läsvärd. Om tvillingsystrarna som inte drar jämnt.

Hela serien om Rebecka Martinsson, som författaren Åsa Larsson just gått i mål med i och med den sjätte och sista delen, utspelar sig i ett vinterns Norrbotten. Första boken i serien, "Solstorm", var också hennes debut. För den fick hon Deckarakademins debutant-diplom. Och nu blev "Fädernas missgärningar" 2021 års bästa svenska deckare enligt samma bedömare! När jag läst den har jag läst alla delarna.

Återstår bara att se om det blir isigt, kallt och vitt till jul, inte bara i bokhyllan. Vi är ju inte särskilt bortskämda med det, så det vore välkommet!

Copyright Klimakteriehäxan