Att vara sommarpratare – eller inte ...

Enligt O riktar blicken mot radion och den eviga serien Sommar i P1, som traditionsenligt inleddes på Midsommardagen. Första gången det sändes var 1959! Förr i världen missade jag ogärna ett enda program, numera lyssnar jag sällan, fast sitter jag i bilen brukar det hända. Jag tycker att jag alldeles för sällan blir berörd och överraskad, men jag vet förstås att väldigt många andra har en annan åsikt. Denna veckas kulturfråga lyder hur som helst så här: Vad skulle ditt sommarprogram handla om? Vilken musik spelar du?

Faktum är att för länge sedan, 42 år närmare bestämt, försökte jag få göra mitt eget Sommar. Hade just avslutat två år i Centralamerika, upplevt massor som exempelvis hur diktatorn Somoza störtats av Sandinisterna i Nicaragura. Hade vistats en hel del bland indianerna på landsbygden. Köpt levande gris på torget (inte alldeles enkelt!), sett fantastiska textilier växa fram. I packningen när jag vände hem på försommaren fanns grammofonskivor jag knappast trodde gick att köpa på Åhléns skivavdelning: marimbamusik från Guatemala, mexikanska mariachis, och så den fantastiske Carlos Mejia Godoy som blev Sandinisternas musikaliske budbärare.

När jag hade packat upp skrev jag ett brev till radion: "Hej, jag har just avslutat två år i Centralamerika, jag har massor att berätta och dessutom musik som skulle vara roligt att presentera för en svensk publik. Alltså skulle jag vilja göra ett sommarprogram!"

Visst fick jag svar. Det stod i stora bokstäver fast mellan raderna: OCH VEM TROR DU ATT DU ÄR SOM BARA KAN KOMMA MED ETT SÅNT IDIOTISKT FÖRSLAG SOM DU KAN STOPPA UPP NÅNSTANS DÄR DET ÄR VÄLDIGT MÖRKT DU ÄR VERKLIGEN INGEN KÄNDIS FATTAR DU INTE ATT DETTA ÄR ETT EXKLUSIVT UPPDRAG SOM VI DELAR UT OCH INGET JÄVLA ÖNSKEPROGRAM?! Ja det var ju inte formulerat precis så men budskapet var glasklart. Man kunde ju ha skrivit något kort typ "Tack för att du hörde av dig men tyvärr är säsongen redan planerad" och budskapet hade gått fram ... 

Jag hade inte fattat hur "fint" det var av få skapa sitt eget Sommar, även om jag förstås visste att den oförglömlige Torsten Ehrenmark var och är oöverträffad. Nåja, detta var alltså väldigt länge sedan. Och visst har jag emellanåt hört väldigt bra sommarpratare sen dess. Men riktigt tagen har jag sällan blivit, även om det har hänt. Däremot känner jag ganska många som pratat och flera som jobbat som redaktörer för programmen. Många vittnar också om stor vånda när de ska skrida till verket. För egen del tänkte jag aldrig mera tanken.

Därför blev jag rätt häpen när jag 2009 blev ombedd (jo faktiskt) att göra ett sommarprogram för Radio Värmland. Då hade mycket hunnit hända, jag hade bland annat levt ytterligare fyra år i Latinamerika. Efter viss tvekan sa jag ja och nånstans har jag det inspelat men minns inte var ... Musiken jag valde den gången var förstås delvis värmländsk (Monica Z och Sven-Ingvars) men en del fina favoriter med amerikanska singer-songwriters blev det också om jag minns rätt. Plus lite latinotoner.

En sak insåg jag: man snyter inte ett sådant program ur näsan på en halvtimme. Det är att lägga ett rätt stort och komplicerat pussel, med krav på dramaturgi, tidskoll, variation och underhållning. Så kanske hade det där jag ville göra 1980 inte blivit bra alls. Men det får vi aldrig veta, varken du eller jag eller radiopubliken. Som år efter år är jättestor och, såvitt jag begriper, nöjd och belåten. Surkäringar som jag utgör en minoritet!

Copyright Klimakteriehäxan