Med B som i Bokmärke i en "ny klassiker"

Brysselpetsar är ett begrepp med traditioner som går långt bakåt, ända till 1500-talet faktiskt. Det handlar om sydda eller knypplade spetsar (inte virkade som vi brukar ha) och de användes främst på kyrkotextilier och för finare kläder.

Fortfarande lever begreppet, men nu är det mest fiffiga maskiner som står för skaparkraften. Resultatet blir hur som helst fint, ofta med skira blommönster – i forntiden avbildades gärna människor i det man knypplade.

När nu Dottern tog en sväng till Bryssel nyligen tänkte hon så rätt: kombinationen textilt handarbete och böcker är lika med bokmärke, och voilà! en perfekt liten present till Mor! Fast hon hittade inget med ett A så det fick bli ett B. B som i Bok, som i Bladvändare, som i Bra tänkt, som i Bergvall. Tack!

Och boken det här märket hamnar i inledningsvis är den nya översättningen av en riktigt gammal flickboksklassiker: "Anne på Grönkulla" (Anne of Green Gables) av Lucy Maud Montgomery. Den kom ut 1908 och finns nu i en version som ska vara originalet trogen (och inte längre anpassad till läsande barn utan snarare till vuxna). Eva Ström, rosad poet och flitigt anlitad översättare, är kvinnan bakom den uppdaterade historien om den föräldralösa flickan.

Den här nyöversättningen väckte min nyfikenhet, dels för att jag känner Eva Ström, dels för att den till och med fick en egen releasefest och dessutom fått särskilda recensioner, vilket mig veterligen inte översättningar brukar få. Det tydde hur som helst på att detta var något utöver en "vanlig" nyutgåva.

Flickan på bokomslaget är klädd i en klänning som knappt syns, men den sydde Eva speciellt för ändamålet (hon är en hejare inte bara på att skriva, utan också på att sy och sticka). Själva berättelsen minns jag ingenting av, så det blir som att läsa en helt ny bok för mig.

Nu gör jag som jag ibland brukar: jag läser efterordet först. I det berättar Eva Ström mycket om Maud Montgomerys egen historia och bakgrund, som ofta går att spåra i romanen. När den 11-åriga Anne i berättelsen avslöjar att hon saknar att kunna kalla någon för "mamma" är det alltså ett eko från författarens egen barndom.

Här finner jag också den där meningen, den som får mig att hejda mig ett aldrig så litet extra ögonblick i läsningen, så som Skriv-Robert vill att man ska för att den ska få etiketten Veckans mening.

Hennes första minne var att se sin mor i kistan.

Copyright Klimakteriehäxan