Det blev en sprängfylld kasse och en jättetung låda. Däri låg en salig blandning av skolböcker, teckningar, mer eller mindre trasiga häften, många med komplicerade mattetal i – så komplicerade att jag i dagsläget inte begrep ett smack av vad det var jag hade räknat ut.
Allt bar jag inte bort. Kvar finns "Vill du läsa?", del 1 och 2, av Elsa Beskow, och min pappas gamla "I Önnemo by" av Anna Maria Roos, båda tämligen bortglömda vid det här laget. Men jag behöll dem ändå. Tänk om någon trots allt skulle bli lite nyfiken nån gång? Ett par teckningar blev också benådade och undvek kremering, åtminstone tills vidare.
De flesta breven kom från några av mina kusiner, allra flest från Walther som är ett par år äldre än jag, och så Monica, som var min mammas enda systers enda barn. Vi träffades regelbundet och hade alltid jätteroligt ihop, vilket vi fortsatte att ha brevledes. Knappt hade man läst det senaste förrän svaret var postat!
Men i lådan hittade jag också spår av personer jag nästan hade glömt. Väninnan Eva, som försvann när hon flyttade till Stockholm. Klasskamraterna Marita och Ulla, som jag faktiskt fortfarande har sporadisk kontakt med, även om jag inte mindes att vi brevväxlade, vilket vi uppenbarligen gjorde. Fler kusiner skrev, några på gulligt rutigt brevpapper i pastellfärger. Och frimärkena!!! Femöres!!!
Några tunna flygpostkuvert innehöll brev från en kille i Pakistan, sannolikt upplockad från någon "Brevvänner sökes"-spalt i en tidning. Den kontakten avbröts när han skickade ett porträtt på sig själv, ett där han sannolikt ansåg sig vara kanonsnygg. Det tyckte inte jag, men kände väl att det krävdes någon sorts erkännande. "You look like a nice chap" minns jag att jag skrev. Han hördes inte av igen efter det.
Riktigt rörd blev jag över att finna breven avsända från ett ålderdomshem i Kristinehamn. Där bodde Wilhelm Bobzien, gemenligen kallad Tysken, sedan han slutat arbeta och flyttat från Barndomslandet, dit han kom som flykting under andra världskriget.
Tysken fick aldrig någon egen familj, men han betraktade nog min pappa med en sorts faderskärlek (han var farfars mycket gode vän) och därmed blev jag den enda individ som liknade ett barnbarn i hans värld. Han skrev med stora möda, behärskade inte svenska spåket så bra, men jag är övertygad om att de där breven betydde mycket. Vilket känns väldigt bra så här jättelångt efteråt! Alltså har jag behållit dem, ett tag till i alla fall.
Men tro nu för all del inte att jag är klar med rensandet. Det finns säkert väldigt många minnen kvar, alltså sådana jag glömt men som väcks till liv igen av innehållet i någon annan låda. Upptäcktsresan i mitt förflutna är inte slut!
Copyright Klimakteriehäxan
lite roligt att sortera och slänga papper och sånt... minnen. Tekningar har jag ibland FOTAT så finns de kvar.
SvaraRaderaMan blir lätt sittande, fast i sina tankar!
RaderaNär vi flyttade hit för 19 år sen så gjorde jag mig av med alla gamla papper, både brev och annat. Vilket jag faktiskt ångrar numera. Fanns en hel del jag skulle kunna tänka mig läsa igen. Bl.a. ett långt rättegångsprotokoll från min mammas skilsmässa från min brors far. En fruktansvärd historia, men då tyckte jag att det räckte med att ha läst det en gång! Men med tanke på metoo-rörelsen hade det varit ganska intressant att läsa det hela igen.....
SvaraRaderaKRAM-Susie
Ack ja, trots att man är dålig på att rensa kan man komma på att man saknar ett och annat ... men är det borta så gäller det att inte gräma sig för mycket
RaderaSå bra att du inte har kastat breven. Om vi i vår ålder tror att det inte har något värde så skulle du bara veta vad de olika folkminnesförbunden (vet inte vad det heter i Sverige) och olika litteraturföreningar gillar det skrivna. Det är guld för dem, t.ex för författare som tänker skriva just om t.ex 60-talet. Vanligt vardagligt liv är rena guldgruvan för dem. Mycket är ju så förändrat.
SvaraRaderaJa sannerligen! Vilken utveckling man har varit med om, på en massa olika plan!
RaderaVet ju att du har svårt för att rensa, men när sådana trevliga och roliga minnen dyker upp gissar jag att du nästan ser fram emot nästa storrensning;-)
SvaraRaderaVad gäller "samlingar av olika papper" är vi raka motsatser du och jag;-)
Önskar verkligen att jag vore bättre på att rensa och slänga!
RaderaVerkligen en spännande resa tillbaka i en tid som varit. Känner igen detta. Ett stycke historia blir det ju också.
SvaraRaderaOch visst är det fint att stanna här i tankarna en stund.
Dessa gamla böcker! Förstår att en del blev kvar.
Ja, brev! Idag vet många unga inte ens vad ett brev är. Sorgligt tycker jag.
Har också en del brev sparade och tycker att de tar så liten plats att de kan få stanna kvar.
En dag blir ju allt slängt i alla fall, men vid det laget bryr man sig inte ... antar jag ...
RaderaBrevskrivandet minns jag! Så roligt när svaren kom. Smårutiga i pastell, det var min favorit. Åh, vad jag valde noga och önskade mig tjusiga brevpapper i present.
SvaraRaderaMen jag har redan rensat bort alla brev! Här ska inte några efterlevande roa sig med att skriva böcker om min ungdomstid!
Bloggblad
Det var lika roligt att skriva som att få, har jag för mig! Den här samlingen var ju ganska "barnslig" men jag har en pärm från vuxnare år som jag nog också borde sålla lite i ...
Radera