Beväpnad med en bok

Egentligen finns det nog bara ett vapen jag gillar utan reservationer: Carl Fredrik Reuterswärds skulptur "Non-Violence", pistolen med den knutna pipan. Den kallas ibland för Sveriges mest kända konstverk. Originalet står vid FN-skrapan i New York men det finns kopior på en hel del platser, och själv har jag en runt halsen. 

Men nu har i alla fall Ugglan & Boken bestämt att temat för Tisdagstrion denna gång är just vapen. Och eftersom jag gärna tar mig vissa friheter, samtidigt som jag delar åsikten att man alltid ska ha med Selma Lagerlöf om det är möjligt, så föreslår jag härmed "Anna Svärd". Den är den tredje och sista delen av romansviten Löwensköldska ringen, historien om en släkt och en guldring, som familjens anfader fått av Karl XII. Stor dramatik, med ond bråd död och lite spöken ... och svärd är ju ett vapen, eller hur? Om än lite lätt omodernt, nu när folk skjuter varandra till höger och vänster på det sorgligast tänkbara sätt.

En annan favorit kommer här: mexikansk-amerikanska Jennifer Clement som skrivit "Gun. Love". Clement får sina läsare att förstå och rent av känna hur utsatta barn kan ha det. Här bor huvudpersonen, en liten flicka, med sin mamma i en skrotbil. Mamma har framsätet som "sitt rum" och barnet baksätet (eller om det nu var tvärtom, minns inte säkert). Och visst finns det vapen i historien.

Avslutningsvis anknyter jag till den knutna revolvern, med  "Farväl till vapnen" (A Farewell to Arms) av Ernest Hemingway. Den ska åtminstone delvis vara självbiografisk och bygga på hans minnen från första världskriget. Hemingway var frivillig och tjänstgjorde vid italienska fronten som ambulansförare. Här finns en kärlekshistoria i krigets skugga. En bok jag känner att jag borde läsa igen. 

Och tänk om vi ändå kunde få ta adjö av krigets vapen, lägga dem på skrothögen, bygga om dem till civilsamhällelig nytta! Den som beväpnar sig med en bok utkämpar en annan, bättre, sorts strid.

Copyright Klimakteriehäxan

Rensa bör man annars ...

Det där med att rensa, det är förvisso ett evigt behov. Men det är inte det samma som att det blir av ... Nu fick jag i alla fall lite inspiration när jag bar tillbaka julprylarna till källaren. Oj, alla barnböcker jag sparat! I kassar och lådor!

Naturligtvis måste det ju ha varit med barnbarn i tankarna som jag behöll det mesta av allt vi läst, för vi läste mycket. Men nu när jag har barnbarn tvingas jag inse, att tiden inte stått still i barnboksvärlden heller. Alltså beslutade jag, i samråd med Sonen, att både Sune- och Bert-böckerna, en gång knallsuccéer skrivna av Sören Olsson och Anders Jacobsson, aldrig kommer att intressera den unge man som nyss fyllde tre, mitt äldsta barnbarn. 

Sak samma med sådant som finns kvar från min egen barndom: böckerna om grisen Nöff-Nöff, till exempel, och privatdetektiverna Humpe & Stumpe. "Elva katter i en säck" av japanen Noburo Baba gick också bort, trots författarens höga status. Och så där höll jag på.

Resultatet ser ni på bilden. Jag la ut boksamlingen i entrén till vår port med en liten skylt: "Självplock" och sim salabim! Några timmar senare återstod bara ett fåtal. När mindre än ett dygn gått var det tomt på golvet, till och med självplock-lappen var borta.

Kul att våra böcker blir återanvända, förhoppningsvis ger de många goda och glada lässtunder till barn som kanske bor här eller vars far/morföräldrar är våra grannar. Har gjort samma sak med "vuxenböcker" och de har också haft strykande åtgång, fast kanske inte riktigt lika snabbt som denna gång.

Copyright Klimakteriehäxan

Höga ambitioner

Ibland möts man av budskap som känns rätt så närgångna. Som det på skylten här ovan, plåtad i en av de lokaler där jag brukar spela pingis. Jo då, visst vill jag bli bättre, men riktigt bra – nej, det tåget gick för rätt länge sedan, det är lika bra att inse. Turligt nog kan man ha roligt ändå!

Budskapet på bilden nedan har också några år på nacken. Det är en häftig kasse som låter mig skylta med att jag handlat fantastiskt gott bröd hos Steinbrenner & Nyberg i Göteborg, ett bageri med höga ambitioner. "Naturen och livet i världens bästa bröd, solkysst korn och kärlek gräddas på passionens heta glöd." Ja ni hör ju själva, inte bara att det rimmar ... klart att det blir smaskens!

Här lever ambitionen att servera champagne, en flaska för en tusenlapp, till hugade
gäster med lite dyrare vanor.  Men själva stället är fortfarande stängt för säsongen. 

Det är ju Skyltsöndag, förstås. Kolla om det finns fler skyltar, roligare, snyggare, bättre via BP. I hennes högerspalt dyker skyltarna upp, hon har också en lista med presumtiva skyltbloggare men jag tror att långt ifrån alla hänger på fortfarande. Fast man kan alltid testa!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om ålderns klokskap (i en ungdomsdeckare)

Finns det en mening som står ut lite särskilt i det jag läst i veckan? Ja men det gör det väl alltid! Det är Skriv-Robert som står för efterlysningen och Veckans mening presenterar vi på lördagar. I dag kommer mitt citat ur en gammal ungdomsbok: "Akta dej, Katja", skriven av ingen mindre än den svenska gamla deckardrottningen (det finns ju många nya som aspirerar på den titeln nu) Maria Lang. Hittade denna i en källarrensning och fick för mig att läsa den! Den tänkta publiken är i just den ålder där dagens otäcka krigargäng rekryterar sina nybörjare. På 70-talet (boken kom 1971) handlar det om att stjäla båtmotorer ... lite "snällare" brottslighet om uttrycket tillåts. Jag antar att 

Katja kommer att 

rida ut stormen, trots kidnappning och pistolhot, jag har inte läst färdigt än. Men detta är en välskriven historia, föga förvånande: Dagmar Lange, kvinnan bakom pseudonymen var svensklärare bland annat, och hon hanterar språket föredömligt. Dessutom lyckas hon spränga in lite levnadsvisdom, det här handlar om Katjas farfar:

Vid sjutti års ålder hade han lärt sig att människor är som de är och att det vanligen är bäst att låta dem vara såna.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att många äldre får nog nöja sig med pension i stället för passion. Apropå "Hotell Romantik" i tv och debatten som uppstått.

Med i "På spåret"

Har du också tänkt att det skulle vara roligt att vara med i "På spåret"? Jag har tänkt det, men också insett att det i så fall borde ha skett för sisådär tjugo år sedan, medan jag fortfarande var tämligen snabbtänkt.

Men nu har jag äntligen varit med. Ett av kvällens resmål var Buenos Aires, och en fråga om staden gällde "De galna mödrarna", en grupp kvinnor under ledning av Hebe Bonafini som protesterade mot att man under militärregimen fört bort deras barn och barnbarn mot okända öden.

Bilderna som togs på Plaza de Mayo framför presidentpalatset Casa Rosada i 80-talets början var tagna av min ständige följeslagare Ettore Botta och i inslaget/frågan kunde man höra min speakertext ... Jag har alltså varit med i "På spåret"! ... fast kanske var jag ensam om att märka det ...

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för fruktstund?

 Fem fredagsfrågor från Elisa Matilda, denna gång på tema paus.

1. Vad har du just nu för favoritmellis? Frukt, av olika sorter. "Fruktstund" är ett etablerat begrepp!
2. Vad gör du för att stänga av, om bara för en stund? Blundar, vänder näsan mot solen (om den lyser alltså, och det gör den faktiskt denna fredag).
3. Hur länge kan du fokusera innan du behöver ett brejk? Beror helt och hållet på ämnet. Riktigt länge, om jag är riktigt intresserad.
4. Vad behöver du återuppta? Rensandet i garderober och bokhyllor. Så lätt att "glömma".
5. Vad behöver du pausa? Inget som jag kommer på direkt, men det finns naturligtvis något. Man borde kanske fråga min familj ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om och i motgång

"Det är i motvind draken lyfter" 

 -Bara dagar efter att Jim Gottfridsson utsågs till världens bäste handbollsspelare skadar han sin vänsterhand, knappt sju minuter in i kvartsfinalen mellan Sverige och Egypten. Nu kan han inte delta i fortsättningen av VM-turneringen, inte spela handboll alls på flera månader, men försöker hålla humöret uppe. Ikväll semifinal Sverige-Frankrike. Han kommer att vara saknad!

Krigsskildring som känns

Mia i  bokhörnan ställer en helgfråga:
Imorgon är förintelsens minnesdag. Har du något boktips från 2:a världskriget?

Det finns gott om sådana böcker, mer eller mindre seriösa. Och väldigt många om judarnas hemska situation. Ändå väljer jag inte en sådan, trots att jag läst rätt många. 

Den jag i stället direkt kommer att tänka på är skriven av en journalist, Cornelius Ryan, som själv var krigskorrespondent. I "Den längsta dagen" (The Longest Day) handlar det alltså om den dag 1944 när man förbereder landstigningen i Normandie, på Dagen D (den 6 juni). 

Ryan intervjuade i efterhand rader av personer som var direkt inblandade och det är en stundtals riktigt omskakande läsning. Man inser hur eländigt de hade det i skyttegravarna, att hemlängtan var förtärande stark och rädslan ständigt närvarande. 

Här får man en sorts historielektion om livet vid fronten som berör och går på djupet. Det är helt enkelt en krigsskildring som känns. Boken kom 1959. I dagsläget går nog läsarens tankar till Ukraina. Likheterna är förmodligen rätt många. 
Finns också som hörbok i utmärkt inläsning av Claes Elfsberg.

Copyright Klimakteriehäxan

Rosor till Rose

Var det verkligen kärlekssorgen som gjorde henne psyksjuk? Inger tror i alla fall det själv. Men stundtals verkar hon inte särskilt sjuk, och det tar hennes syster och svåger fasta på när de anmäler henne och sig själva till en bussresa till Frankrike, där Inger bott en tid och där hon mötte den stora kärleken, den som fick ett så abrupt och trist slut. Nu ska hon få återse alla de fina platserna, prata franska igen, förhoppningsvis njuta.

Filmen, som hade premiär i november, var nyss på väg bort från biorepertoaren, men den hänger sig kvar. Tur var det, för det tog mig en evighet att komma iväg och se den trots att jag haft för avsikt att göra det sedan långt före jul. Men nu, äntligen!

En sak är klar: jag blev verkligen inte besviken! Historien är både rörande och berörande, man får skratta ibland och tvingas tänka till: hur hanterar vi människor med psykiska handikapp? Filmen bygger på verklig bakgrund, det är regissören och tillika manusförfattaren Niels Arden Oplev som berättar sin egen systers historia. Länge undrade jag varför den heter "Rose" men det får sin förklaring.

Ni har redan gissat det: jag tycker ni ska se filmen, inte minst för Sofie Gråbøls skull. Hon är strålande i huvudrollen! En rad andra fina skådespelare känner vi också igen från olika danska tv-serier. 

"Rose" är värd ett fång rosor, fast det blir av den digitala sorten. 

Sofie Gråbøl som Inger. Bild ur filmen.

Copyright Klimakteriehäxan

Tegelstenar

Jag tillhör dem som numera är lite skraj för böcker i tegelstensformatet. Min uthållighet och koncentrationsförmåga brister, även om jag tycker att historien som berättas for mig är bra. Men vilken regel saknar undantag? Naturligtvis inte denna. En sådan tur, nu när Enligt O i Veckans kulturfråga undrar: Vilka är dina tegelstensfavoriter?

En står först i kön: "Blonde" av Joyce Carol Oates. Det är Marilyn Monroes dramatiska liv som skildras, och jag är nog inte ensam om att tänka att vartenda ord är sant, att "det här har Marilyn själv berättat för JCO". Vilket hon naturligtvis inte har, men det är känslan! Lade den ifrån mig slutläst, med en suck av saknad. Skatta dig lycklig du som eventuellt inte läst den ännu!

"Fåfängans fyrverkeri" (The Bonfire of the Vanities), även den amerikansk, skriven av Tom Wolfe, höll mig också i ett järngrepp. För att inte tala om "Kristin Lavransdotter" av norska Sigrid Undset. 

I min hylla står onödigt många tegelstenar på kö. Kommer jag någonsin att ta tag i exempelvis "Ett litet liv" (A Little Life) av Hanya Yanagihara? Minns tjejen som stod i flygplansgången för att kliva av. Hennes blick var fastnitad i en bok. Det var just den. "Går inte att släppa" svarade hon kort när jag frågade vad hon läste. Ut ur planet tog hon sig i alla fall, med boken öppen. "Sonen" (The Son) är en annan i samma viktklass, lika omtalad, lika oläst, skriven av Philipp Mayer. Det finns fler ...

Copyright Klimakteriehäxan

Hopp mellan århundraden

Tisdagstrio igen, nu dags att välja tre böcker som utspelar sig under olika århundraden (ett århundrade i varje bok), så vill Ugglan ha det den här gången. 

Då ska hon naturligtvis få det, hon får alltid sin vilja fram –åtminstone på tisdagar!

"De tre musketörerna" (Les trois Mousquetaires) är en historisk äventyrsroman av Alexandre Dumas d.ä. publicerad första gången 1844.  
Den utspelar sig under 1600-talet men jag läste den förstås på 1900-talet och jag älskade alla delarna! Låg och tjuvläste långt in på nätterna fast jag skulle upp och till skolan i ottan.          
Drömde om den djärve d´Artagnan (som jag uttalade precis som han stavades) och höll stundtals andan under dennes eskapader. 

Och naturligtvis – det har ni ju redan räknat ut –  fortsatte jag med att plöja igenom Milady-böckerna och "Greven av Monte Cristo" som påstås vara en av världens mest lästa äventyrsromaner.

"Livläkarens besök" är nog den av PO Enquists böcker som jag gillat mest. Den tar oss till Danmark på 1700-talet och handlar om kung Christian, som var psykiskt sjuk, hans unga drottning och den tyske läkaren som blev en verklig maktfaktor, med stort inflytande över kungaparet. 

Enquist fick 1999 Augustpriset för romanen, och det tycker jag att den var värd. Även om jag inte minns vilka konkurrenterna var ...  

"Apelsinflickan" är en roman som utspelar sig i Stockholm 1882-1883, framför allt på det fattiga Södermalm, där Signe och Alice växer upp på ett barnhem (och där jag bor nu). Innan Signe kom till barnhemmet sa hennes pappa till henne att även om hon var fattig fick hon aldrig bli en apelsinflicka, vilket var den tidens namn på prostituerade. De låtsades sälja apelsiner fast det egentligen handlade om att sälja sex. Lena Kallenberg har skrivit en rad historiska romaner om Stockholm, och hon gör det bra.

Se där, jag klarade 1600, 1700 och 1800! Får jag lägga till en mycket underhållande bonusbok som låter handlingen utspela sig i två århundraden men i en och samma volym? Jag tänker på Jojo Moyes, som alltid (tror jag i alla fall) lyckas slå an en lättläst ton trots att ämnet inte är rakt igenom feelgood. Den roman jag tänker på nu är "Sophies historia" (The Girl You Left Behind) och här hoppar läsaren mellan tidigt krigiskt 1900-tal och 2000-talet. En pageturner, varken mer eller mindre, som hamnat i skuggan av "Livet efter dig" och dess uppföljare.

Så där ja! Fem århundraden i en enda tisdagstrio! Bara att vända blicken mot forna tider. 

Copyright Klimakteriehäxan

Är det vårens första fågel?

Har man sett på maken! En fågel av hittills okänd art har landat på min balkong! Kan det vara vårens första bevingade gäst?

Denna vita pippi blir nummer 92 i min samling av fåglar som inte kan flyga, ni vet den där samlingen som jag egentligen inte fattat att jag har ... På baksidan av den här finns en termometer, och den är anpassad till pågående klimatförändringar: skalan går från 30 minus till 50 plus! Just i dag några få minusgrader, det kanske inte syns på (motljus)bilden men ni får tro mig på mitt ord. Är säker på att både fåglar och jag ser fram emot lite varmare dagar ...

Det här nytillskottet till min samling är en prima överraskning, för Klimakteriehäxan har vunnit pippin! Genom att komma tvåa i BP:s skylttävling som högtidliggjorde den 400:e skyltsöndagen sedan hon tog över efter Pumita. Det räckte så bra med äran, men minsann: man fick pris också! Ett pris valt med tanke på redan redovisade intresseområden. Så himla gulligt! TACK!

Copyright Klimakteriehäxan

Underjordiska skyltar

Den som gör en resa har alltid något att berätta, brukar man säga. Låt mig presentera en parallell: den som åker en sväng med tunnelbanan har alltid någon eller några skyltar att visa upp när det är dags för ännu en Skyltsöndag. Fler (och kanske roligare) skyltar hittar du vägen till i BP:s högerspalt.

En skylt som tilltalar en gammal handbollsmamma ... VM avgörs just nu, på olika platser
i Sverige och Polen. Några matcher spelas i Stockholm. Kul att titta! Kvällens match sänds
i kanal 6. Sverige möter Portugal i Skandiavium i Göteborg, start 20.30. Finalen kommer
att avgöras i Tele 2 Arena i Stockholm den 29 januari. Heja Sverige!

Är en t-banevagn en bra plats för meditation? Ja kanske det.
Klicka på bilden så blir den större och texten lättare att läsa.

Och tillbaka på gatuplanet får hunden möjlighet att meditera en stund.

Copyright Klimakteriehäxan

Framtidsjobb

Vintern har stundtals varit dramatisk. Stormbyar, snösmockor. Ja inget säger att det inte kommer repriser, faran är definitivt inte över. Effekterna av det häftiga vintervädret syns överallt. Visst har väl träd fällts av vinden förr, visst har vi väl sett både rotvältor och nerfallna grenar. Men i dag finns de överallt! I parker, i trädgårdar, i "riktig" skog. 

Faktum är att det ser direkt sorgligt ut. Kraftiga stammar har slitits av, tunnare grenar har inte orkat stå emot den hårda belastningen. Den som utbildat sig till arborist har lysande framtidsutsikter. Det finns oändligt mycket jobb som väntar där ute. Medan vi som inte hanterar yxa och såg sörjer att så många vackra träd mött sin dramatiska död. Och klimatförnekarna, de som tror att mänskligheten inget gjort som bidragit till den där  dramatiken, de tittar väl åt ett annat håll, samtidigt som skogen glesnar.

Copyright Klimakteriehäxan

Skrivandets konst

Kunde inte tänka mig en bättre illustration till veckans
fredagsfrågor än denna. Bilden "tillhör" Robert som
har bloggen Mina skrivna ord. Vet inte var han hittat
den, men den är ju helt fantastisk!
Klicka in dig och hälsa på vetja, det gör jag ideligen!

Är vi på väg att avskaffa skrivandets konst? Om det ska handla om handskrivet har man i dag inte mycket att komma med, förutom komihåg-listorna, de oundgängliga, var sig det gäller vad som måste köpas hem eller vad som måste åtgärdas. Det påstås ju dessutom numera att dagens unga knappast kommer att kunna skriva mycket mer än sin egen namnteckning. När det gäller handstil förblir de analfabeter, eftersom det finns tangentbord överallt. Det är Elisa Matilda som får in mig på de här tankebanorna med sina fem fredagsfrågor.

1. Vem skrev du senast ett brev till? Varje år skriver jag ett julbrev till dem som förr i världen fick julkort. Berättar lite om vad som hänt i familjen under året som gått. Ett par dagar före jul ska det dimpa ner i deras inkorgar. Några få inte-så-datoriserade får papperskopior med posten.
2. När skrev du senast under ett kontrakt? Så länge sedan att jag inte minns det! Och skulle det bli aktuellt igen blir det väl signering med Bank-ID ...
3. Har du någonsin skrivit dagbok? Ja, när jag var liten. Har försökt även i vuxen ålder, men kommer av mig tämligen omedelbart. Tror inte jag gör nya försök.
4. Har du en läslig handstil? Nej den är effektivt förstörd av alltför snabba anteckningar i pressade lägen. Glömmer aldrig när jag intervjuade en äldre man och febrilt skrev ner hans svar i mitt reportageblock. Han kikade ner i det och utbrast imponerat: Oj, fröken stenograferar! Det gjorde jag förstås inte. Om jag skriver för hand i dag måste jag skriva rent väldigt fort, annars är det inte säkert att ens jag klarar att tyda mina kråkor ...
5. Vad brukar du oftast skriva på din inköpslista? Yoghurt, Falu rågrut, bacon, bananer, tomater i olika form och creme fraiche. Blir ofta rätt långa listor!

Nytt tangentbord på ny laptop!!!

Copyright Klimakteriehäxan

Klassiker som håller

Mia i bokhörnan undrar i denna veckas helgfråga: Hur är det med klassiska böcker, läser du några? 

Det händer, svarar jag. Och vill ge ett par exempel på klassiker som jag tycker håller – det är inte alltid de gör det, är jag rädd, vilket kan bero på texten/storyn eller läsaren, det varierar nog.

Men "Spionen som kom in från kylan" (The Spy Who Came in from the Cold) tyckte jag var kanonbra när jag lyssnade på den i fjol. En klassiker i spänningsbranschen av John le Carré, i mitt tycke bättre nu än förra gången jag läste den, för länge sedan (den kom ut 1963).

Albert Camus "Främlingen" (L'Étranger) hör också till de slitstarka. Precis som det mesta idolen framför andra, Selma Lagerlöf, har skrivit. 

Sedan kan man ju undra vilka böcker som allmänt sett uppnått klassikerstatus. "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg måste ha gjort det, precis som "Romanen om Olof" av Eyvind Jonson som jag är mitt uppe i just nu, i radioföljetongsversion. I långa stycken helt fenomenal text!

En annan Nobel-pristagare som verkligen är värd att komma ihåg är norska Sigrid Undset och hennes fantastiska kärleksroman "Kristin Lavransdotter". Och en norska till: "Alberte" av Cora Sandel, i tre delar. Om Alberte som bryter upp och skapar sig ett eget liv i Paris, mot alla odds.

Nog finns det bra klassiker att ta till! Känner att jag skulle kunna rada upp många fler, så många som håller, faktiskt, att man skulle kunna klara sig på idel omläsningar ... men det är ju inte riktigt så vi fungerar ...

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att den som sa att ett effektivt sätt att bli påmind om sin dödlighet är att göra en kullerbytta som vuxen, hen hade utan tvekan rätt. (Jag var inte duktig på det ens som barn.)

I det lilla formatet

Onsdag betyder Veckans kulturfråga från Enligt O. Den lyder denna gång så här: Vilka tunna böcker vill du lyfta fram?

Här är risken väldigt stor att jag upprepar mig, för jag har bestämt för mig att den frågan har förekommit tidigare, fast kanske inte just under den här vinjetten. 

Det nya normala i bokbranschen verkar numera vara ett omfång på minst 400 sidor, oftast längre, ibland väldigt mycket längre. Och inte sällan tänker jag att "den här historien hade tjänat på att bli lite nedstruken ..." Nu försöker jag tänka bort gamla favoriter i hanterligt format!

En föredömligt kort bok som jag läst på senare tid är i alla fall "En kvinnas frigörelse" (Combats et métamorphoses d'une femme) av Édouard Louis, en ung fransman som författarmässigt känns besläktad med den senaste Nobel-pristagaren, hans landsmaninna Annie Ernaux (hon skriver inte heller några tegelstenar). 

På 112 sidor får man lära känna Louis´ mamma, som efter ett trist liv bytte fot vid 45 års ålder – och lyckades! Rätt upplyftande, faktiskt. Den här lilla boken har nog väldigt många läst redan, kan jag tänka mig. Jag fick köa för den på biblioteket. 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om bokhyllor

"Bokhyllor är som årsringar i gamla ekar, de berättar om tider som har varit och tankar som har försvunnit. /.../ Bokhyllor säger mycket om sina ägare, men nästan mer om sin tid."

-Lotta Olsson skriver krönika på Dagens Nyheters kulturavdelning. Hon rensar i sin mammas efterlämnade bokhylla, och jag känner väldigt väl igen situtionen. Båda blev vi bokslukare främst tack vare våra mödrar.

Lotta Olssons text påminner mig om den skojigaste bokhylla jag sett. Dock en som inte avslöjar något om den som läst böckerna ... 

Den här fanns med på Liljevalchs vårsalong 2019.  En Billy-hylla från Ikea med 180 böcker, alla med ryggen inåt. Mireia Rocher kom på det och fick garanterat fler än mig att fnissa. 

Fast vi blev inte så inspirerade att vi gick hem och vände våra böcker ut-och-in, det gjorde vi nog inte någon av oss!

Copyright Klimakteriehäxan

Oss systrar emellan

Jag har en syster. Hon är visserligen tio år äldre än jag, men i ett visst läge försvinner den där åldersskillnaden och gemensam bakgrund och sammanfallande intressen placerar oss på samma nivå, även om vi har levt väldigt olika liv, som skulle kunna bli två väldigt olika självbiografier ...

Systrar är nyckelordet för denna veckas tisdagstrio, så har bloggaren Ugglan & boken bestämt. Då upprepar jag gärna en gammal rekommendation: läs Annika Thors serie om de två flickorna som skickas till Sverige från Wien för att de ska undkomma kriget. ”En ö i havet” är den första av fyra böcker.  ”Havets djup”, ”Näckrosdammen”och ”Öppet hav” ger hela historien om de judiska systrarna Steffi och Nelli. Kallas ungdomsroman, men är utmärkt läsning för vuxna också.

"Unga kvinnor" (Little Women) har alla amerikaner läst i skolan. För mig krävdes det att jag bodde i USA en period för att jag skulle inse att det var nödvändig läsning, inte minst om man (som jag) spelade Trivial Pursuit ... Här följer läsaren fyra systrars uppväxt under 1800-talets andra hälft. Boken, som också finns som långfilm och tv-serie, lär åtminstone delvis bygga på författaren Louisa May Alcots eget liv. 

"Det blåser på månen" (The Wind on the Moon) är en brittisk barnbok som jag fick i present av min älskade sommarkompis Ingela från Stockholm när jag var i 10-årsåldern. Systrarna Dinna och Dorinda är huvudpersoner. Det är två tjejer med "girl power", de vågar saker som andra flickor inte törs, de är en ständig utmaning för sina föräldrar, de äter sig runda som ballonger (vilket jag tyckte var jättekul!) Och ondskan i världen (boken kom strax efter andra världskriget) kan skyllas på – om jag nu minns rätt – att det blåser på månen ... Om det stämmer måste det ha varit både storm och orkan på månen ett bra tag nu. Måtte den bedarra.

Copyright Klimakteriehäxan

I brit på bokstävr förvndls texten

Ibland töter mn på texter om man ska läsa trots att en massa information saknas. okstäver är borta, skiljetecken finns inte, det borde vara hur lätt om helst att tappa bort sig bland alla felen. Ändå nrukar det visa sig att folk utn problem läer de där texterna.

ka jag tolka detta om å att jag sitter här och korrigerar det jg skiver helt i onödan? Det är nämlien så att mitt tangentbord till laptoppen inte gör om jag vill. omliga boktäver går inte igenom förrän vid fjärde eller rent v sjätte försöket (en gång räknde jg till 16) och då slår jag till knappen så hårt att jag påminn om en kollega gamla Halda, en klassisk skrivmaskin från nno dzuml.

Min städutrutning.

Värt problem har jag med området där a, , d, e och r finns. Har försökt dmmsuga, petat med top, blåst lite försiktigt ... ingen skillnad. Och hårdare och hpårdre hmrar jag på tangentbordet. Nturligtvis skriver jg fel iblnd, men inte SÅ oft.

Inser ni vad detta kan gör med en text? Eempelvis kommer jg på tre välkända boktitlr som förvandls t'mligen radiklt.
"Törre än törst" v Mln Person Giolito.
"Nötormen", en fantstisk och superoriginell rysk romn som jg vnjutit. Skriven av Vldimir orokin.
"Kattkammarön" är en klassiker i barnbokshylln skriven v R L Stevenson.
Mitt eget nmn går inte heller att känn igen: in.

Och någr ndr: "Mätarnas mätare", populärt tv-program med gamla idrottsidoler som t'vlr mot varandra i diverse mer eller mindre konstiga grenar. "tjärnorna på lottet" är en annan tv-succé.
Sedn hr vi ju Katteverket som man understundom måste h kontakt med vre sig mn vill eller inte. Låter en aning gulligre än originlet, eller hur?

Nu hr jag verkligen fått hejd mig själv från att gå tillbak och korrigera lla felen ... jg vkyr ju nämligen korrfel men det påstås lltså gå br ändå, ft jg tycker förstås inte det! Däremot verväger jag starkt att invester i en ny laptop, en som inte kräver dammsugning. Som ju ändå inte hjälper. Men mn sk ta sig till ffären också. 

I väntn på det nvände jg inte mindre än fyr top för tt "damma" melln tangentern. Visst ka det väl hjälp?  nu k vi e om t livit lite bttre mn det d´tror jg inte tt et hr. UCK.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu skyltar vi igen!

Skyltsöndagar har vi alla söndagar även 2023, om inget märkligt inträffar som stoppar oss och BP, Skyltsöndagens främsta vårdnadshavare. För min del blev det en rätt blek premiär på skyltåret, men jag får ta det med ro ...  Leta färska skyltar i BP:s högerspalt!

Den märkningen hade jag aldrig sett förrän jag skulle lägga påsen som hade innehållit Barillas tortellini i återvinningen. (Väldigt liten "skylt", medges!)

Detta tåg trafikerar t-banelinjen nr 13, därom råder inget tvivel. Däremot ska man inte tro för mycket på skylten, om man vill ta sig framåt.

Det här är en markering (skylt!) för att här tar pulkabacken slut. Kanske läge
att byta till vattenskidor.

 

Avslutningsvis lite uppåttjack, som bara blir bättre tillsammans med en liten
 (eller för all del stor) blombukett ...

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att man borde sluta gnälla på regnandet och i stället glädjas åt hur bra det måste vara för grundvattennivån.

Veckans mening – om morgonpigga

Det går en skarp gräns genom mänskligheten. På ena sidan finns sjusovarna, de kvällspigga som inte kommer igång på allvar med någonting förrän det är mörkt ute. De älskar att ligga och dra sig i sängvärmen, lika mycket som de avskyr ljudet av väckarklockan, den som obönhörligt förklarar att det faktiskt är dags att gå upp. På andra sidan, som jag inte alls är lika bra på att beskriva, efterom jag inte känner mig hemma där, hittar vi de morgonpigga. Det är folk som vaknar av sig själva innan väckarklockan tjuter, de skuttar ur sängen med ett leende på läpparna och kan knappt hejda sin arbetslust tillräckligt länge för att de ska hinna svälja frukosten. Petra Medes mamma tillhör den senare kategorin. Mede, med karriär som dansare, komiker och programledare på sitt cv, kallar sig numera också författare och i sin självbiografi "Skam och högmod i Sävedalen" berättar hon om sin barndom och uppväxt. Veckans mening, den som Skriv-Robert efterlyser på lördagar, hittar jag (med ett litet fnissande) i Medes beskrivning av mammans personlighet:

Det som inte hunnit göras före klockan elva på förmiddagen är knappt värt att göras.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 128

 FATTIGMÅNADSKALENDER

-Det är varuhuskedjan Ö&B som hittat en ny kampanjmodell. Januari brukar förvisso kunna visa upp sviterna av julfirandet i hemmabudgeten. Nu satsar man på adventskalenderns motsvarighet i en nyårsvariant: en extraprisvara per dag, med start på Knut-dagen (igår), då julen ju formellt är slut. Se där: en fattigmanskalender! Vet inte om jag tror på någon pyramidal succé ...

Tjugofem ord

Ett foto i veckans färg: grått.

Fem ord per svar ska det vara på de fem fredagsfrågorna från Elisa Matilda denna gång. Inte alltför ansträngande att räkna ut att tjugofem ord räcker för "den egna delen" av dagens bloggpost. Ja, vad skulle man göra utan dessa "utmaningar"? Bli tvungen att tänka alldeles själv?

1. Med fem ord, hur har din vecka varit? Grå, regnig, tom på händelser.
2. Med fem ord, vad gör du imorgon? Spelar pingis med Hammarbys seniorer.
3. Med fem ord, vad var roligast i veckan? Jesper Rönndahls tv-ståupp om tatueringar.
4. Med fem ord, vad behöver du göra? Snabbt förpassa julen till källaren.
5. Med fem ord, vad önskar du just nu? Drygt fyra timmars trygg bilresa. 

Copyright Klimakteriehäxan

Visst har jag "reprisläst"!

Vissa böcker är så givande att läsa att man tänker, så snart man lagt ihop pärmarna, att den där, den ska jag läsa igen. Nån gång.  Sedan är det ytterst osäkert om det någonsin blir av, men vid varje tillfälle när jag försöker rensa i bokhyllan stöter jag på sådant som absolut måste få vara kvar – för "den borde jag verkligen läsa om"!

Mia i bokhörnan ställer den andra helgfrågan för året och det handlar just om detta: Läser du om böcker? Ge gärna exempel.

I mitt fall är det alltså så, att jag tänker läsa om böcker långt mycket oftare än jag verkligen gör det, eftersom världen är full av litteratur som man ändå aldrig kommer att hinna konsumera, hur gärna man än vill.

Men några böcker har jag kört i repris, och jag kan tänka mig att göra det igen. "Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult" är Astrid Lindgrens berättelse om föräldrarna och deras kärlekssaga i Småland för ganska länge sedan. Helst ska man lyssna på den, när Astrid läser själv. Så bra!

En annan som är omöjlig att läsa för många gånger är Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien". Också en otroligt gripande kärlekshistoria, men här handlar det om känslorna som uppstår mellan en far och hans dotter, ett barn han inte ens trodde att han ville ha ...

"Glöd" av ungraren Sándor Márai började jag läsa för andra gången i fjol, eftersom jag inte kom ihåg att jag redan hade läst den ... Men jag fortsatte till sista punkt, för storyn var fortfarande bra och jag hade naturligtvis glömt en hel del. Mera kärlek, här i kombination med svartsjuka och såta barndomsvänner som blir rivaler. 
Så där ser man, visst har jag "reprisläst"!

Copyright Klimakteriehäxan

"Min Barbie och jag"

Den som gillar dockan Barbie kan i år fira henne på 64-årsdagen. Ja, så gammal har hon faktiskt hunnit bli! Jag hade växt ifrån dockorna när hon lanserades, men en större succé i leksaksbranschen får man leta efter. Någon lika omstridd finns väl inte heller.

Barbie har upphöjts till en kulturell företeelse som debatterats intensivt, både häcklats och hyllats. Som kroppsideal var hon långt ifrån idealisk, och dessutom fanns hon inledningsvis bara i ljushyad variant. Men mycket har hänt under åren, och i dag finns hon i olika storlekar, färger och – faktiskt –former.

Om du är en gammal "Barbie-mamma" finns just nu ett kul program på SVT Play, gjort av svenskspråkiga YLE i Finland. Nio kvinnor och en man, alla synnerligen vuxna och med helt olika karriärer långt från dockornas värld, berättar på en halvtimme i "Min Barbie och jag" om sin fascination som fått dem att älska Barbie för evigt. En av dem har minst 400 dockor, många fortfarande kvar i sin originalförpackning, med stort samlarvärde. Men då har hon en till, likadan, uppackad, att byta kläder och frisyr på ... 

Klart underhållande tyckte jag som råkade titta härom kvällen, trots att jag inte tillhör de "frälsta"! Men samlare är nästan alltid fascinerande, oavsett vad de samlar på för prylar.

Tio personer som älskar Barbie. Bild från YLE

Copyright Klimakteriehäxan

Ny favorit?

Enligt O får mig att klicka upp listan över fjolårets lästa böcker, detta i och med att hon ställer Veckans kulturfråga: Vilken för dig ny favoritförfattare upptäckte du 2022?

Jag räknar och finner nio författarnamn som jag inte stiftat bekantskap med tidigare. Då återstår frågan: Är någon av dem en potentiell favorit? Två är döda, där finns inte mycket mer att hämta. En ung japanska tyckte jag bara var tröttsam. Irländsk barndom har jag konsumerat i mängd redan. En Nobel-pristagare (Gurnak) gav inte mersmak. Andra som jag gillar har jag läst förut och återvänt till.

Listan blir snabbt väldigt kort. Den ende som hänger kvar som helt ny och hyfsat lovande i min bokhylla är till sist Daniel Bergman, vars självbiografiska (och berörande) "Hjärtat" jag fann klart läsvärd. Dock inte i första hand för berättelserna om föräldrarna (Käbi Laretei och Ingmar Bergman) och inte heller för författarens egen sjukdomshistoria, men mer för den intressanta inblick jag fick i ambulanspersonalens vardagsliv. Då är frågan: skriver han något mer? Det vet jag inte. Så etiketten "favorit" hänger rätt löst.

Copyright Klimakteriehäxan 

I min bokkö från ifjol

Idag, med avklarade helger, återuppstår Tisdagstrion hos Ugglan & Boken. Temat hon presenterar är Böcker jag inte hann med under 2022.

Oj då! Så långa blogginlägg finns inte! Mitt lager av olästa pappersböcker lyckas växa, trots min föresats att inte köpa, utan låna eller läsa i e-boksformat.

Men jag kan lätt lista tre titlar som står långt fram i kön. "Djävulsgreppet" av Lina Wolff är en sådan. Har höga förväntningar, efter "Köttets tid". Sedan har jag nu bara en av Karin Alfredssons böcker oläst: "Från någon som vill dig illa", så den måste det bli, i vetskap om att det snart kommer en ny. Hon är obegripligt produktiv!

Det är hård konkurrens om bronsplatsen i denna tävling, och som vanligt är det urtrist att komma fyra ... men nu bestämmer jag mig för  Alex Schulmans "Malma station"). I min bokkö kör jag på det lättlästa spåret tills vidare (det tror jag i alla fall!) Och hela trion gavs ut under fjolåret.

Copyright Klimakteriehäxan