Nu håller vi god min (3)

Jag blev blixtrande kär när våra ögon möttes för första gången. Då bodde damen hos en av mina väninnor, i USA. Och när väninnan insåg att jag drabbats av Den Stora Kärleken sa hon bara enkelt: Ta henne, hon är din! 

Sedan dess har vi bott ihop. Hon har (till skillnad från mig, hennes sambo) inte åldrats, hennes pigga bröst står fortfarande ut på ett ojämförligt och optimistiskt sätt, hatten blir aldrig omodern och mörkröda läppar har ju allt fler damer numera. Och så är det ögonen. De ser rakt in i mig. Kanske är det tur att hon inte kan prata, och därmed aldrig kommer att avslöja vad hon ser i mitt innersta ...

Det hände sig ju nyligen att jag plötsligt slogs av en insikt: tänk så många ögonpar som vilar på mig, dag ut och dag in! Kanske inte så himla intresserade, men de finns där. Går inte att gömma sig för.  För min del anser jag att det handlar om konst, fast inte alltid utförd av berömda upphovspersoner. Den keramiker som gjort min sambo glömde signera sitt verk, så jag har inte en aning om dess uppkomst. Mer än att den med största sannolikhet är amerikansk.

PS Och nu till nånting helt annat, som fantasilösa programledare brukar säga när de egentligen menar "från halkan till Balkan": SVT1 visar ikväll "Spionen som kom in från kylan" med Richard Burton. Sen sändningstid, den är lång dessutom, men man kan förmodligen tjuvstarta via SVT Play. Jag vill se den!

Copyright Klimakteriehäxan