Högt och lågt

Eftersom det är fredag klickar jag mig raskt "hem" till Elisa Matilda för att fånga upp hennes fem fredagsfrågor. Denna gång rör vi oss både uppåt och neråt, det handlar om högt och lågt! Fast jag inleder med bild på en äkta höjdare av annan art: körsbärsblomningen i Kungsträdgården, Stockholm. Sedan frågorna:

1. Vad är det högsta du varit (bortsett från i flygplan)? Utomhus: La Paz, Bolivias huvudstad, 3600 meter över havet. Inomhus: gamla World Trade Center på Manhattan, innan flygplansattacken 9/11.
2. Vad är det lägsta du varit? I luft: Förmodligen LKAB:s gruva i Kiruna. Falu koppargruva är väl inte lika djup? I vatten: bara någon meter under ytan, angelägen om att ta mig upp snabbt igen.
3. Hur nära ekvatorn har du kommit? Har korsat den några gånger, rätt många tror jag men har aldrig räknat!
4. Har du testat något extremt, som att hoppa bungy-jump eller fallskärm? Är alldeles för feg för sådant. Bara tanken gör mig darrig. Men flugit varmluftballong, njutbart! och testat "skärmflygning" efter båt i Turkiet. Djärvt nog för mig.
5. Finns det någon gång du har känt dig ”på toppen av världen” – bokstavligt eller bildligt? Det har nog hänt, men när? Kanske när jag suttit i solnedgången tillsammans med Maken och tittat på våra barn som funnits strax intill, lekt och haft kul. För att strax få en läcker middag. Semester, alltså, i frid, lugn, ro.

År efter år ser de likadana ut, bilderna på blomningen i Kungsan.
Men de här rosa ljuvligheterna är av årgång 2025, jag lovar!

Copyright Klimakteriehäxan

Vem vill vara skäggiga damen?

Hur är det möjligt? Hur F-N är det möjligt?
Det fanns där inte i går kväll. Inte ett spår av det, bara timmar tidigare!
Och nu! Minst två millimeter långt, svart mot den vita huden! SVART! 

Hon siktade noga med pincetten. Nöp till. Fick inte tag. Försökte igen. Tredje gången gillt. Det förhatliga skäggstrået hade förflyttats från hennes haka till handfatet, där det spolades ner på direkten.

Catfish. Usch.

”Hon” är jag. Att ett litet skäggstrå kan orsaka så mycket förtret. Ilska rent av. Men vem vill bli Skäggiga Damen? Inte jag i alla fall! Ser en kvinna på bussen med centimeterlånga vita stela strån runt munnen och ryser. Tänker på bilder jag sett av en ful fisk, catfish, som har långa liknande saker hängande på hakan ... 

Jag vet alldeles bestämt att jag inte är ensam i den här kampen, fajten mot oönskad hårbeklädnad, som, när den breder ut sig i ansiktet, får vem som helst att se ovårdad och ganska oaptitlig ut. Ibland blir ämnet avhandlat i någon damtidning. Då är den stora frågan: noppa eller inte? Följt av: raka eller inte? Ibland syns en reklamkampanj som utlovar mirakel, men sådana är som bekant ganska ovanliga. 

Den allra största frågan anser jag är: Hur är det möjligt att man inte kommit på ett sätt att avskaffa en kvinnas oönskade skäggstrån på ett effektivt och smidigt sätt? Visst, det lär finnas någon lasermetod som funkar. Med ett förbehåll: biter bara på riktigt mörka, läs svarta, strån. De flesta jag hittar på min haka är ljusa, bara enstaka är svarta. Ändå har människan lärt sig att byta ut kroppens vitalaste organ när de krånglar, uppfunnit bilar som kör sig själva, skapat hubotar som man kan umgås som vän med. Hur kan några små skäggstrån gå obesegrade ur varje strid? Var håller vetenskapsmännen hus egentligen? Har de helt missat behovet av forskning på den här punkten? 

Föga hjälper det att hata, i alla sammanhang. Men i det här fallet är det den enda berättigade känslan. Om den hjälper? Inte ett skvatt, naturligtvis. Tänker jag och lutar mig än en gång mot badrumsspegeln med pincetten i högsta hugg.

Copyright Klimakteriehäxan

Plats för läsning

Vilken är din favoritläsplats? Det är Enligt O som undrar, i veckans kulturfråga. Och när hon själv pekar på en bekväm solstol under ett parasoll på en vacker strand kan jag bara hålla med. Där sitter också jag gärna med en bra bok!  

Men jag tänker inte på en särskild strand, kan gärna slå mig ner på flera ... I brist på strand tycker jag att också vår balkong passar bra för läsning (jag ser i alla fall vatten!) de timmar då solen lyser lagom där. Dessutom funkar det bra, inte att läsa på papper, men att lyssna på bok i bilen, även om jag somnar ibland. Men min vanligaste läsplats är nog ändå sängen. En godnattsaga är ju aldrig fel! 

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

... att nu när kaffet blivit så mycket dyrare (på grund av dåliga skördar som i sin tur kan skyllas på klimatförändringar) blir det kanske aktuellt att göra som på 1950-talet? Då hade man sällan med sig en flaska vin eller en blomma till värdinnan när man blev bortbjuden. Man överlämnade ett paket kaffe.

Bokresa till Österland

"Till Österland vill jag fara" är en visa från 1700-talet som man kanske inte hör sjungas särskilt ofta nu för tiden. För egen del har jag haft behärskad lust att utforska Orienten men när Skriv-Robert som ämne för tisdagstrion anger Asien (asiatiska författare eller asiatiskt innehåll) inser jag att jag i alla fall rest dit med hjälp av böcker, bra böcker dessutom!

"Flyga drake" (The Kite Runner) av Khaled Hosseini satte Aghanistan på kartan för mig när det handlar om skönlitteratur. En roman laddad med händelser som mycket väl skulle ha kunnat vara helt dokumentära, med människor ur olika befolkningsgrupper som inte kunde förväntas samexistera på fredligt vis. Sedan dess har svenska Diana Janse med "En bit av mitt hjärta lämnar jag kvar" utökat antalet Afghanistan-titlar i min bokhylla liksom norska Åsne Seierstad med både "Bokhandlaren i Kabul" och "Afghanerna". Landet är ju ständigt aktuellt! 

"En geishas memoarer" (Memoirs of a Geisha) av Arthur Golden blev i mina händer en bladvändare, helt oemotståndlig och jag ville verkligen tro att det var äkta memoarer, trots att en mans namn stod som författare på omslaget ... En hel del fick man hur som helst veta om livet som geisha. Insikter som jag senare byggt på bl a med Liza Dalbys "Geisha". Dalby (från USA) var den första icke-japanska kvinna som fick gå utbildning till detta kulturellt och traditionellt laddade kvinnoyrke.

Snyggt omslag på bra bok tycker jag!

"Älskaren"  (L'Amant) av Marguerite Duras läste jag om för inte särskilt länge sedan och konstaterade då att den är värd den klassikerstämpel som den fick rätt snart efter första tryckningen (1984). Om den unga franska flickan som uppvaktas intensivt av en kinesisk man som inte förväntas ha några kontakter med folk utanför den egna kretsen. Det blir en het romans. Att relationen ogillas av omvärlden gör den ännu mer intensiv. Historien är delvis självbiografisk och utspelar sig i det som idag är Vietnam. 

Å vilka bra böcker jag lyckades trumma ihop denna tisdag! Afghanistan, Japan och gamla koloniala Indokina på en gång. Mottag mina enträgna rekommendationer! Rundar av med ett par vitsippor!

Årets första för mig. Älskar dem! Finns de i Asien månntro?

Copyright Klimakteriehäxan

Varför? Därför! Nu om bilar

Det finns lägen när ett ord i uttrycket "det bästa hos människan är hunden" byts ut. Då blir "hunden" i stället "bilen". För det kan inte ifrågasättas! Bilen är ett väldigt bra och viktigt hjälpmedel för många: glesbygdsbor kan inte bo kvar om de inte har bil, folk med rörelsehinder kan röra sig ännu mindre om de inte kan rulla fram på motordrivna hjul. Sedan finns förstås de som älskar sin bil nästan mer än allt annat, men vi andra ser förhoppningsvis mer krasst på våra fordon: de ska fungera, inte kosta hur mycket som helst i underhåll och, i bästa fall, vara rimligt skadliga för vår miljö, vilket är svårt förstås. Men denna veckas Varför? Därför! riktar strålkastarna mot bilen.

Varför har jag (bil)körkort? 
Därför att jag tycker att det hör till allmänbildningen, det gjorde det definitivt när jag var ung!

Varför minns jag så tydligt första bilturen på egen hand med nytt körkort?
Därför att jag körde flera mil med handbromsen dragen. Fick gasa energiskt hela vägen ...

Varför vill jag inte köra bil i vänstertrafik?
Därför att jag aldrig gjort det och tänker att jag sannolikt kommer att glömma bort mig och försöka ta mig fram på fel sida.

Varför byter vi inte bil till en miljövänligare som går på el, eller åtminstone en hybrid?
Därför att det än så länge inte är säkert att laddningen håller för långa sträckor och dessutom kan det vara knepigt att hitta laddare. Men ska vi skaffa nytt fordon måste det nog bli av modernare typ.

Varför tvättar jag bilen så sällan? 
Därför att 1/ om jag tvättar den blir det säkert ruskigt väglag direkt och den blir jätteskitig igen 2/om jag inte tvättar den kanske det kommer ett riktigt ösregn som gör att den ser nästan tvättad ut, helt utan ansträngning och alldeles gratis dessutom ...?

I förra veckan gav vi oss in i matbutiken bland långa hyllor med chipspåsar och medhavda shoppingkassar men nästan utan kontanter. I matshopparnas gäng la vi märke till Gerd, MrsCalloway, Hannele, Lillasyster, Margaretha, Kraka, Anki. Paula, Mia, Hanna,  Susjos, Jenny, BP,  Nilla och Debutsky,  Hoppas ni klickar runt och kollar varandras inlägg, det brukar vara värt besväret!

PS För den händelse du missat mellovinnaren KAJ när de besjunger en Nissan-bil som åkt i diket får du länken här. Klart värt att lyssna på!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bild är fullfjädrad

Att sätta färgglada fjädrar i påskriset hör till traditionerna. Därför ser man i dessa dagar på torg och i butiker buntvis med kvistar som försetts med ulliga, bulliga, gulliga fjädrar i klara kulörer. Men det finns också röster som talar för en fjäderfri helg, eftersom fåglar får släppa till prydnaderna som nog sällan blir använda varken särskilt lång tid eller år efter år.

Jag kör fjäderfritt sedan ganska länge, men det beror från början på att barnen tappade intresset för påskris över huvud taget. Nu är det framför allt organisationen "Djurens rätt" som vill att Sverige trappar ner sitt fjäderanvändande. 

Fjädrarna är i princip alltid äkta, kommer ofta från kalkoner och importeras bland annat från USA och Kina, och uppgifter tyder på att de tas från levande fåglar. I så fall gör det ont, det är lätt att räkna ut ... vilket på sätt och vis passar in i historien, eftersom "påskris" ursprungligen användes för att symboliskt piska människor med, som en påminnelse om Jesu lidande ... men liknelsen med kalkonerna haltar, det medges ...

I alla fall verkar argumenten mot fjäderanvändandet ha bitit åtminstone delvis, för numera köper exempelvis väldigt få av Sveriges kommuner in fjädrar till påsk – "Fjäderfria listan" visade ifjol att 282 av Sveriges 290 kommuner valde annat påskpynt. 

Ändå utgör de där fjäderbuntarna ett vackert blickfång i dessa dagar, även om ingen finns hemma hos mig. Därför ser nu Veckans bild ut så här, dubbelt upp, hos mig. Fullfjädrat foto! Det är Åke som vill se bilder från bloggvännerna – var så god!

Copyright Klimakteriehäxan 

Veckans mening – som sammanfattar våren

Skriv-Robert vill att vi delar med oss av Veckans mening så här på lördagar. Det ska vara en mening som står ut lite bland allt vi har bläddrat oss igenom på sistone. Jag råkade läsa en krönika av Expressens veterankåsör Cecilia Hagen, och hon sammanfattar den underbara våren så här (visserligen i så många ord att de gott och väl hade räckt till flera meningar men ändå):

Det prasslar och kvittrar i buskar och snår och man kan inte vandra ens den korta biten till bussen utan att bli påmind om detta, den ena underbara ljuvligheten följer på nästa, knappt har vintergäcken gäckat klart förrän scillan är igång och min egen arrenderade gräsplätt har till alldeles nyss varit blå av scilla och nu är det påskliljornas tur.

Jag vill opp, jag vill opp sa rabarberknopp ... men det här är knopp på en klätterhortensia.
Vänligen notera färgen på himlen!

Copyright Klimakteriehäxan

Lite på måfå

Kan man lita på slumpen eller ska man vara rädd för den? Ja, "slumpmässigt" är Elisa Matildas rubrik på denna fredags fem frågor. Själv kom jag lustigt nog att tänka på hur det engelska ordet för slumpmässig, "random", verkar ha införlivats med vardagens svenska, som ett adjektiv vilket som helst ... men strunt i det, nu tar vi frågorna, om på måfå eller ej får du väl bedöma:

1. Vad är något du alltid tappar bort, oavsett hur noggrann du är? Letar ofta efter mobilen. Ber Maken ringa och då brukar jag (tack och lov) hitta den. Glasögonjakt ägnar jag också en del tid åt, men som tur är har jag ett antal att byta mellan. Tyvärr tappade jag en guldring för någon månad sedan, den har jag till skillnad från telefon och glasögon inte hittat.
2. Vad är något som alltid gör din dag lite bättre? Ett vänligt ord, en vacker blomma, en bit choklad.
3. Vilken pinsam situation rodnar du fortfarande över? När jag lyckönskade en blivande mamma till den runda magen. Hon var inte gravid. Och jag lärde mig en läxa.
4. Vad är det första du gör på morgonen, innan du ens vaknat till? Vacklar ut till badrummet och dricker lite vatten.
5. Vilket språk skulle du vilja kunna? Kinesiska vore häftigt. Men väldigt svårt.

Copyright Klimakteriehäxan

I rakt nedstigande led ...

Ni vet hur det är: plötsligt minns man något som hände, ibland för väldigt länge sedan. Det här är en sån sak! 

Vi hade besök hemma av en avlägsen bekant. Mannen blev bjuden på lunch, mammas hemlagade, och var glad och tacksam för det. Gott tyckte han definitivt att det var.
I sådana lägen blir vi ju ett snäpp extra artiga lite till mans, eller hur?
Den här personen bestämde sig för att berömma det närvarande barnet, det vill säga mig, för att jag verkade så osedvanligt klok och begåvad (fattas bara). 

-Det har hon väl efter pappa? sa gästen som ville ligga bra till, antar att de hade affärer ihop, han ville säkert sälja något till vår butik.
-Ja se det har hon nog fått av mig, det där förståndet, sa pappa glatt och stolt.
-Alldeles säkert, sa mamma, för jag har mitt kvar. 

 Hon var rätt snabb i skallen, min mor. 

Copyright Klimakteriehäxan

Kulturvår

Vi jagar vårkänslor oavbrutet nu, verkar det som. Och vi gör det både en och en och i grupp! I den lilla grupp som brukar svara på Veckans kulturfråga från Enligt O (varför är vi inte fler?)  har vi denna gång i uppgift att besvara Vilka kulturella verk ger dig vårkänslor?

Då hamnar jag raskt hos Gustaf Fröding, som i "En litten låt ôm vårn" ger den perfekta bilden av hur man går hemma och förbereder sig, man planterar sticklingar och rent av trallar på en sång ... änderna lägger ägg, bina kommer flygande ... allt medan säden börjar sticka upp ur jorden och man riktar ett djupt känt tack till solen! Ett fenomenalt kompakt litet värmländskt vårpaket, helt enkelt.

Våren ska också besjungas med tonsatt dikt, det är ett krav varje Valborgsmässoafton åtminstone. För egen del gillar jag "Nu grönskar det i dalens famn" vars melodi är resultatet av en bearbetad bit av en kantat komponerad av Johann Sebastian Bach och texten skrevs av Evelyn Lindström 1933. Andra stämman sjöng jag i skolkören, jag kan den än!

Eftersom vitsippan för mig är en riktig höjdare så här års tycker jag också väldigt mycket om den vitsippsbacke som Prins Eugen målade 1895. Den är så på pricken, så mycket vår, så mycket vitsippor, så mycket vårkänsla!

Målarprinsens vitsippor finns på Waldemarsudde.

Copyright Klimakteriehäxan

Jo jag tänkte på en sak ...

 ... att det är fantastiskt bra att det är så modernt med skor som har tjocka vita sulor. För hur skulle jag annars kunna upptäcka alla svartklädda människor som trots att det är mörkt knallar över gatan lite var och hur som helst? Bilens strålkastare fångar upp de vita ränderna som rör sig mot marken. Tack och lov. Reflexer verkar däremot vara omodernt.

Det närmar sig ...

En vecka har gått sedan jag spanade in de första. Idag är de fler! Och de gör sig definitivt bättre mot en blå himmel!

Copyright Klimakteriehäxan

April, april!

Har genom åren då och då blivit praktfullt lurad av någon som haft koll på att dagens datum varit första april medan jag själv inte ägnat almanackan en tanke. I år minskar risken eftersom Skriv-Robert påpekat faktum och delat ut ämnet för veckans tisdagstrio: 

Lurendrejeri och skämt (Första april idag) ska det handla om!

"Fvonk" av Erlend Loe är, som allt denne norske författare skriver, en riktigt rolig historia även om det kanske tar en stund innan man kommer in i den. Men när man väl gjort det ... i mitt ansikte spred sig i alla fall ett brett leende! Läsaren möter den på makt så trötte (lite förklädde) Jens Stoltenberg, bara en sån sak ... Erna Solberg är också lätt igenkännlig ... och därmed är man på plats mitt i Oslos politiska elit ...

"Tant Mittiprick" (Mrs Piggle-Wiggle)  av Betty MacDonald har jag skrivit om förr, en favorit från när jag själv var barn. Hon är kvinnan som vet hur man ska få in en jobbig unge på den rätta vägen via knep som moderna barnpsykologer möjligen inte direkt rekommenderar, men roligt är det, kanske inte att vara ungen som "behandlas" men att läsa om det, absolut!

"Kapten Aragãos bravader" (A completa verdade sobre as discutidas aventuras do comandante Vasco Moscoso de Aragão, capitao de longo curso)  skrev brasilianske Jorge Amado 1961. Det handlar om den märklige sjömannen som gått i land – är han en hjälte eller en bluff? Han vinner hur som helst allas beundran med sina fantastiska berättelser från de sju haven. Hejdlösa skrönor! Och originaltiteln borde inneha någon sorts längdrekord eller vad tror ni?

Copyright Klimakteriehäxan