Hur stajlat har du hemma?

Titt som tätt dräller det in lappar i vår brevlåda.
”Vi söker objekt” står det.
Mäklare vill sälja vår bostad till någon annan.
Och göra sig en rejäl hacka på köpet.

Alla som varit ute i bostadssvängen vet hur det går till. Överdrifterna står som spön i backen. Vissa ”objekt” glömmer man aldrig. Som t ex lägenheten på Fyrverkarbacken. ”Sjöutsikt” stod det i annonsen, och utsikterna att ha vatten inom synhåll verkar i alla fall lockande på mig. Så jag gick dit.

Innehavaren själv stod för visningen. Helst ville han visa sin breda säng med röda sammetsdraperier runt om. Drog man undan draperiet vid huvudänden var där en jättestor spegel. Och tittade man upp i taket så upptäckte man att där satt det också en spegel. Väldigt trevligt, försäkrade mannen och log menande. Av Mälarens vattenspegel syntes däremot inget. Jo, om man trängde sig ut genom ett smalt fönster och hängde över fönsterbrädan på ett fullständigt livsfarligt sätt kunde man faktiskt ana en strimma vatten – eftersom detta var på hösten, efter lövfällningen. På sommaren skulle man absolut inte kunna se en vattendroppe.
Jag flydde därifrån, i stället för att flytta dit.

En annan bostad som lät frestande när den beskrevs på mäklarsvenska låg i Vasastan. Stor och
rymlig, visst. Men med bladguld i halltaket, en väggfast fontän och medaljongtapeter så tjocka att de förmodligen behövde brytas loss med spett. Varje kvadratcentimeter formligen gallskrek REPARATIONSBEHOV. Möjligen ett fynd för hemmafixaren. Men för mig?
Tack, men nej tack.

En period trodde vi att vi skulle bo i hus. For runt till varenda förort, i söder, norr och väster.
Samt till Lidingö – som man ju inte får kalla förort. En liten villa på Ön verkade lovande.
”Naturtomt” hette det, och när man inte har naturligt gröna fingrar och dessutom tummen mitt i handen verkade det ju bra (om man alltså inte fattar att man är helt fel ute som över huvud taget tänker hus när man har sådana förutsättningar).

Men i begreppet naturtomt låg, i det här fallet, ett enkelt faktum: för att komma till huset, som låg högt upp på en bergknalle, fick man klättra upp för en lång och brant trappa. Kul med matkassar, barnvagn och en och annan resväska! Och vilken motion när snön skulle skottas! För att inte tala om vad som skulle hända om man råkade stuka en fot.
Jag föreslog mäklaren att de skulle skriva ”svärmorssäker” i nästa annons, men det var ett förslag han ratade så vitt jag vet.
Det blev i alla fall ingen affär.

När jag skulle sälja lägenhet själv ville jag helst slippa mäklare. Ett och annat hade jag ju ändå lärt mig. Att städa var nödvändigt. Det vill säga: att stuva undan var nödvändigt. Sedan fick man be en stilla bön att ingen började öppna garderobsdörrarna. Och så tipsades jag om att man skulle slänga in någon sorts bröd i ugnen – ingenting luktar mera hemtrevligt än nybakat bröd, och alla skulle kasta sig in i budgivningen, omgiven av de ljuvliga dofterna, det var tesen.

I dag är det betydligt mer avancerat än så.
Nu har någon uppfunnit nischen ”flyttstyling”. Kallas också ”homestaging”. Så här heter det i en reklamtext:
”Vi ser till att ditt hem visas från sin allra bästa sida så att så många som möjligt ska kunna tänka sig att flytta in”.
Det finns ingen prisuppgift, man måste ringa för att få den informationen. Mitt tips: det är inte precis gratis.
Å andra sidan hävdas det att priset på ”objektet” går upp med 10 procent om man har stylat innan spekulanterna tar av sig skorna i hallen.
Och så är kostnaden för insatserna avdragsgilla.

Studerar man företeelsen vidare visar det sig att det handlar om att få in rymd, luft och ljus. Bort med onödiga möbler och porslinsgubbarna som svärmor kommit med till alla födelsedagar. Sidenblommor till sopnedkastet och ny matta på fläckigt golv. Gardiner som stjäl ljus går bort, solkiga affischer i billiga ramar likaså.
Måste betyda att den som får sitt hem ordentligt flyttstajlat varken vill eller behöver flytta. Rensning betyder med automatik mer yta, ökad öppenhet, färre dammgömmor, större rymd.
Då blir det ju plötsligt en strålande affär – för uj så dyrt det är med flyttfirma!

Inte tror jag det berodde på vare sig städningen eller brödlukten, men i en stad där bostadsbehovet är enormt blir lägenheter sålda hur som helst. Det blev min också, för en summa som på den tiden kändes svindlande hög.
Och då var den ändå inte ett skvatt stajlad.
Alltihop är bara en prisfråga.
Får jag ett bud?

Copyright Klimakteriehäxan