En död orm är en bra orm

-Mamma, såg du?
Vi hade varit och handlat och precis svängt in på sista grusvägsstumpen mot huset i Barndomslandet när Dottern hojtade till.
Det var förvisso jag som körde och som borde se och ha koll på allt, men jag hade ingenting sett.
-Nej vad då?
-Ormen! Vi körde över en orm!

Jag tycker inte om orm. Har svårt för dem till och med när vi, ormarna och jag, befinner oss i största avskildhet från varandra på var sin sida om tv-skärmen.
Var kommer ormskräck ifrån?
Psykologer och –analytiker har en rad teorier. Jag har min egen klar.

Vi gick på cirkus. Jag var liten, knappt i skolåldern. I pausen fick man, för en liten extra summa, gå och titta bland djurstallarna. Det gjorde vi. Och där, mellan ofantliga elefanter och prydliga ridhästar, fanns en ormtjusare med sin älskling i en sådan där indisk bastkorg som varje ormtjusare har på skämtteckningar.
Han tömde stolt ut ormen på marken. En kobra, förklarade han. En riktigt giftig sak, lade han till och log skälmskt.

Då valde ormen ut sitt offer.
Han valde mig.
Jag stod där mellan mamma och pappa och höll dem bägge i handen. De tyckte att reptilen kom lite väl snabbt, lite väl rakt på, och försökte backa.
Den lilla flickan – jag – gick inte att rubba. Hela min kropp var stel, jag satt som fastvuxen i marken.

Ormtjusaren verkade intressera sig för annat, tittade åt ett annat håll, växlade några ord med någon. Men så blev han varse att hans skyddsling såg ut att ge sig ut på rymmen. Han sprang fram, hoppade ur sin ena vita träsko (jag ser det framför mig ännu!), satte sin bara fot på ormens svans och sa:
-Cobra, cobra! (ja jag är säker på att han sa det med c, fattar ni hur jag menar?).
Ormen vände efter en evighet och blev ihopsnodd i korgen igen.
Hela händelsen kan väl ha tagit högst en halv minut eller så, men effekten blev långvarig, rentav livslång.

Vad som i övrigt kan ha hänt i cirkusmanegen den där gången har jag inte en aning om. Men kobran glömmer jag aldrig. Och jag tror att jag ser en livsfarlig kobra varje gång jag ser en orm, jag blir innerligt trött på naturvänner som glatt föreläser hur man lugnt kan lyfta dem i stjärten, för ”så långt upp som till sin egen svanstipp orkar de inte få upp huvudet”. Eller vad sägs om det bombsäkraste sättet att skilja en huggorm från en ofarlig snok: den ena har pupillerna horisontellt, den andra vertikalt.
Ni får ursäkta mig, men jag har faktiskt inte lagt på minnet vilken som är vilken, eftersom jag aldrig någonsin kommer att se en annan orm än Disneys Djungelboks-Ka i ögonen.

Nu hade jag alltså, helt oavsiktligt, kört över en orm. Var den död? Hade jag begått ett brott, eftersom huggorm numera är fridlyst? Var jag i så fall orolig för det?
Nej då. Om detta var ett brott skulle jag stå för det.
Och för att vara säker på att ormen verkligen var död la jag i backen och körde över den ett par gånger till.

Sedan ville Dottern ut och inspektera vilddjuret.
Hon tyckte sig inte se några zigzag-ränder.
-Det har dom inte alltid, sa jag allmänbildat.
-Men den har liksom gult bakom huvudet, konstaterade Dottern nyktert.
Då var jag tvungen att titta efter också.
Jo visst, ormen vi kört över var en klockren snok, vilken ledd han nu än hade pupillerna på.
Och snoken är också, vid senare kontroll, fridlyst den med.

Jag bör alltså känna djup ånger över att ha haft ihjäl en oskyldig varelse, och dessutom brutit mot lagen?
Nej, tyvärr.
I djupet av min själ framkallar fortfarande den snällaste orm med sin kroppsform och sina rörelser ren och äkta fasa. Alla mina försvarsinstinkter vaknar, adrenalinet pumpar, sinnena skärps.
För mig är en död orm en bra orm, den kan rentav bli snygg som skor, bälte eller väska...
Fast jag hade hellre sett att mitt offer varit en huggorm än en snok, så långt kan jag sträcka mig.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Var det någon som ville se en ormbild här i samband med denna bloggpost? GLÖM DET. Ingen orm här, aldrig! DS