Joyce Carol Oates och jag

Joyce Carol Oates är en märkvärdig kvinna. Det har sagts om henne, att medan en vanlig människa skriver ett kvitto får hon på samma tid ihop en roman. Tror kanske inte att detta stämmer till fullo, men produktiv som få är hon.
Och för säkerhets skull skriver hon dessutom noveller, faktaböcker och dramatik, ibland under pseudonymerna Rosamond Smith och Lauren Kelly.

Hon brukar också dyka upp i spekulationerna inför utdelningen av Nobelpriset, men där har hon kammat noll – hittills, ska man väl tillägga, sista ordet kan ju inte vara sagt i ärendet än.
Med detta i åtanke kan det möjligen verka förmätet att slå fast, att vi har ett och annat gemensamt, JCO och jag.
Men det har vi.

Båda fick vi den första skrivmaskinen i tonåren, hon vid fjorton, jag vid sjutton. Vi var duktiga skolflickor, fick stipendium – fast hennes var jättestort och mitt var pyttelitet, förstås.
Vi läste böcker på löpande band, med start tidigt. Men så kommer vi till den tunga biten: Vi är båda intresserade och roade av ”the noble art of self defense”. Ja, boxning alltså, men det låter ju inte alls lika tjusigt.

Det visar sig också, att det var våra fäder som satte oss på spåret.
JCO var tio eller elva när hon hängde med sin pappa på boxning och blev fast. Så småningom började hon studera sporten på allvar, och det resulterade bland annat i essä-boken ”Om boxning” som kom 1987. Hon har också skrivit om de stora amerikanska boxningsstjärnorna – Mike Tyson fick henne att konstatera, att det ibland handlar om något som mest liknar tragedi. Så det handlar inte om reservationslös kärlek – för någon av oss.

På vår sida av Atlanten var det förmodligen 1959 som det där fröet såddes hos mig.
Jag har redan berättat hur vi firade Ingemar Johanssons erövring av världsmästartiteln i tungvikt.
Fyra år senare gick pappa och jag på boxningsgala. Lennart Risberg var stjärnan, platsen Karlstad, motståndaren Johnny Halafihi från Tonga.

Alltihop inleddes med några förmatcher som inte stannat i minnet. Men jag kommer tydligt ihåg fortsättningen. Huvudmatchens kontrahenter kom in i sina sidenblanka rockar, viftade med handskarna åt publiken, intog var sin ringhörna med sina sekonder. Och så började det. Stämningen var hög bland grabbar och gubbar, tjejerna få.

När gonggongen förkunnade slutet på tredje ronden hade jag tröttnat på att stå. Precis när nästa rond startade började jag reda mig en sittplats, med hjälp av en medförd kvällstidning. Alltså vände jag för några korta ögonblick ryggen åt evenemanget. Och döm om min förvåning när åskådarna plötsligt vrålar unisont.
Allt som då syns av Lennart Risberg från min plats är ett par skosulor. Knockout i fjärde ronden – och jag såg det inte fast jag var där!

Hur många KO-segrar JCO har upplevt vet jag inte. Men det känns bra att vi delar det där intresset. Liksom fascinationen för Marilyn Monroe – ja, ni har väl läst ”Blonde”?
Eventuellt får Joyce Carol Oates också finna sig i att inte någonsin få Nobelpriset. För att lista ännu en möjlig gemensam nämnare.
Men hon är värd det, bland annat för sitt sätt att skriva, också om boxning.

Copyright Klimakteriehäxan