Vi lyckades, hör och häpna, kravla oss iväg på en bio igen. Den här gången ansåg jag att vi satsade på ett säkert kort: Woody Allens senaste, ”Vicky Cristina Barcelona”. Men man kan snart inte lita på någon. Jag brukar kalla mig Allen-fan, har väl inte sett alla hans filmer men många, och ”Match Point” (som var den senaste jag sett) tyckte jag var lysande.
Den nya är den sämsta Allen-filmen i min smak. Oväntat. Usch så tråkigt att behöva konstatera det. Man fick inte ens känslan av Barcelona, som ju lär ha satsat jättebelopp i projektet i hopp om internationell goodwill.
Men sedan blev det lite bättre. Först en sen lunch eller kanske möjligen en väldigt tidig middag på Atrium, den välbesökta restaurangen under det höga taket på Nationalmuseums vackra innergård. Och så ”Profiler”, Hans Hammarskiölds sjuttio porträtt som ställs ut på museet nu och ända till sommarens slut – gratis, gå dit och titta på jättefina bilder! Som amatörfotograf med ett uselt mörkrumsförflutet slås man av hur mörka bilderna är, men kontrasterna finns där förstås. Det finns naturligtvis något som skiljer de där sanna proffsen från resten …
Innan vi gick ut i dimman igen blev det en snabb rundtur i museishopen, sådana är ofta värda ett besök även om man inte tänker handla, eftersom varuutbudet är valt med omsorg och av kvalitet. Jag fastnade, inte otippat, framför en monter med silversmycken. Tyckte ett par vackra silverörhängen var häpnadsväckande dyra – nästan 4 000 kronor! Fast så upptäckte jag och förstod. Det var Torunn Bülow-Hübe som designat, därav priset.
En nutida silverkonstnär, Per Norling, har gjort en mer överkomlig men fin smyckeserie som ska symbolisera museet, finns också för herrar som manschettknappar. Och så var det rea på julkassar med Carl Larsson-motiv, fyra för en hundring. Men det kändes inte som om jag ville hamstra. Inte blev det några tulpanservetter heller, fast tulpaner är finaste sortens kultur.
Sedan kan man naturligtvis diskutera om avslutningen på min kultursöndag får stämpel ”OK” av finsmakarna i den intellektuella eliten. Men många hävdar bestämt att bandy är kultur – och Sverige vann VM-guld stort över Ryssland på isen i Västerås, under folkets jubel och i direktsänd teve.
Och kanske är den där lilla silverkulan i museismycket en liten liten bandyboll?
Copyright Klimakteriehäxan
Precis så där tänker jag mig att det är att bo i Sthlm. Ack, så många kulturevenemang jag skulle bevista... Men när det nu inte finns så mycket i vår håla, får man göra det bästa av det... sjunga på konsert på tisdag - uppträda på onsdag... och i övrigt knåpa på i sin kammare med egen kultur... :)
SvaraRaderaTack för tipset! Nu vet jag vad jag ska hitta på nästa gång jag kommer till Sthlm, förmodligen i feb.
SvaraRaderaHa en skön måndag! Kramis
Vad tråkigt att höra! Jag som tänkte se Vicky Cristina... kanske väljer jag nåt annat. Jag är iofs ingen Allen-fan direkt men jag minns Kairos röda ros. Den tyckte jag om.
SvaraRaderaBandy är kultur, man att kalla det för VM... duell.
SvaraRaderaLilalili - jag tror inte du blir besviken.
SvaraRaderaPumita -Kairos röda ros var jättebra! Bättre än bandy ... även om det är vm-duell, Hannele :-D
Hej
SvaraRaderajag är inte avis, här i Umeå är det mer än tillräckligt med kultur! Vi har världens bästa bokkafé i nästa kvarter, skall gå och se Marjane Bakhtiari imorrn tror jag...och så är det jazzklubb på torsdagarna på Folkets Hus (nära det med), och mer gallerier än man hinner med...I Stockholm är det ju så stora avstånd mellan allt...