Det har snart gått femtio år sedan den där natten som alla som upplevde den fortfarande minns som om det vore i går, extra påmind blir man när ”jubileerna” från 1959 nu radas upp.
Boxningsfeber rådde i landet, en riktigt smittsam variant. Folk som aldrig någonsin tidigare hade ägnat den där sporten en tanke engagerade sig, nationalhedern stod bestämt på spel, ingenting tycktes viktigare än det som skulle utspela sig mellan repen i en ring i USA.
Ingo var mannen som fick Sverige att ställa väckarklockan mitt i natten.
I vår familj var det självklart att vara vaken. Min pappa, måttligt sportintresserad generellt sett, såg fram emot evenemanget, som direktsändes i radio. Mamma hängde väl på i någon sorts solidaritet, hennes engagemang för Ingemar Johansson låg kanske någonstans på skvallerpressnivå i dåtidens damtidningar, där Birgit förekom flitigt vid Hjältens sida.
Varför jag inte lugnt sov vidare vet jag inte, barn och boxning är ju inte en självklar kombination, jag kan inte påminna mig att jag egentligen alls begrep vad det handlade om. Men ändå kan jag minnas en upplevelse av intensiv koncentration kring radioapparaten, en sorts spänning utan förklaring.
I efterhand har vi ju förstått, vi som var för små då, att det var ingenting mindre än idrottshistoria som utspelade sig – och vi upplevde det samtidigt som det hände, där på Yankee Stadium i New York.
I efterhand har jag fått klart för mig, att Ingo inför 30 000 åskådare besegrade Floyd Patterson med knockout efter två minuter och tre sekunder i tredje ronden. Sverige hade fått en världsmästare i tungviktsboxning, The Champ var ”vår”. Och det var sensationellt.
Men det jag så här femtio år senare minns allra bäst, det är stunden strax efter att domaren räknat ut Floyd och höjt Ingemars näve i luften.
Då sa min mamma, jag kan höra det än:
-Nää hörnini, nu tar jag och sätter på kaffe!
Så firades segern i den svenska sommarnatten, vid ett köksbord i Barndomslandet.
Fast jag antar att jag fick saft. Och så är det ett faktum att jag än i dag hyser ett svagt, men dock otvetydigt intresse för boxning.
Copyright Klimakteriehäxan
Du påminner mej om att en mycket närstående person fyller jämnt i år..
SvaraRaderaOch Ingo var från Göteborg, klart vi måste höra. Året efter satt jag med pappa i bilen (vi hade inte radio på sommarnöjet, bara bilradion) men det var inte lika skojigt...Och så hittade man snabbt ett nytt namn på den nya läsken som fick heta Z-ingo.
SvaraRaderaDet fanns faktiskt en "Ingo läsk" på riktigt. Inte så länge dock. Googla!
SvaraRaderaJag har nu följt anonyms råd och googlat - enligt wikipedia har ni båda rätt. Den började som Ingo-dryck för att så småningom bli Zingo. Vilket påminner mig om en klassisk Expressen-löpsedel efter en annan boxningsmatch: Vakna Ingo, DU VANN! Kanske skulle läsken stavas Zzzzzingo?????
SvaraRaderaHela vår familj satt och lyssnade på radion i Södertälje- vi barn hade nog hoppats på en längre match för det var inte ofta man fick vara uppe den tiden på dygnet. Fast visst var det kul att känna att lilla Sverige var bättre än stora Amerika efersom man kände att man delade Ingos triumf.
SvaraRaderaMycket senare i livet täffade jag honom och hans huvudsyssla då var att försöka lösa enkla korsord. Jag är ingen fan av någon sport som gör att man måste ta emot en mängd slag mot huvudet. Tänk bara på hur noga man är med att aldrig smiska barn i närheten av huvudet (helst inte alls förstås trots att jag inte har något emot ett lättare slag i rumpan någon enstaka gång om det behövs i uppfostringssyfte)
Tänk då på resultatet om man får slag efter slag runt hjärna och öron i åratal.
Om läsken skulle ju ha kunnat
heta ZZZZZZINGO om han inte hade vaknat upp alls efter en match. Det har ju hänt det också när det gäller boxning.
Taekwondo eller judo anytime!
Kulsprutan mot strömmen!
Det ska vara OCH läsken etc. i sista paragrafen förstås!
SvaraRaderaKulsprutan