Solskenshistoria i bussfilen

Vi blev bara fler och fler på busshållplatsen i den mörka vintereftermiddagen. Vid den tiden när folk stänger av sina datorer och slänger på sig rock och mössa medan de febrilt funderar över vad som kan sättas fram på middagsbordet är det alltid många som väntar på den kommunala transporten. Men i dag var det påfallande hur skaran växte – och växte – och växte … utan att någon buss dök upp.

Det hjälpte inte hur längtande blickar vi än kastade åt det håll vi visste att den borde komma från. Minuterna gick.
Det började kännas riktigt rått och ruggigt. Lite slaskigt runt fötterna, i nollgradig luft. Irriterade kollar: vad är egentligen klockan? Var håller den förb-e bussen hus? VILL HEM!

Då hände något av det mest oväntade jag någonsin upplevt. En grå dubbeldäckare, tom så när som på mannen bakom ratten, bromsar in vid hållplatsen. Dörren öppnas. Chauffören tittar ut.
-Kommer det inga bussar? undrar han.
Nej, det gör ju inte det.
-Anade det, det står så himla mycket folk vid varje pinne, konstaterar bussföraren. Och fortsätter:
-Hoppa in här då, jag har fem minuter över, jag kör er till Kungsträdgården!

Va? Hörde vi rätt? Jo det gjorde vi. Bussen, som enligt skyltarna brukar ta färjepassagerare till båtarna, blev genast fylld till sista plats. Snabbt och smidigt kom vi ner till Kungsan, där mängder av busslinjer passerar.
-Jag släpper er här, ni hinner med tvåan där framme om ni skyndar er! Jalla jalla! säger chauffören i sin högtalare.

Och vi, hans överraskade och oväntade (gratis)passagerare, viftade tacksamt hej och klev ut i mörkret med stora leenden, betydligt gladare än när vi stod och stampade i den bussfria verkligheten.
Se där en riktig – och absolut sann! - solskenshistoria i bussfilen!

Copyright Klimakteriehäxan