De sista nyponen

Det är väl nu de ska skördas, innan frosten tar dem. Vackra är de, de knallröda nyponen som ersatt de nyss så bedårande rosorna, både vackra att se och ljuvliga att stoppa ner näsan i.

Hur det kommer sig vet jag inte, men nypon är en fruktvariant som blivit helt bortglömd i mitt hushåll. Som liten var jag otroligt förtjust i nyponte, som mamma serverade. Många gånger har hon berättat - ja vi vet ju hur mammor är, de upprepar gärna de gamla gulliga historierna om sina barn - hur jag girigt tömde min mugg och strax begärde "Mera pyponpe, mamma, mera pyponpe!" I dag kan jag inte minnas när jag senast smakade den drycken.

I skolan fick vi nyponsoppa med klimp. Den där degiga saken i mitten var närmast äcklig, min aversion mot mannagryn grundades antagligen där och då, men soppan var god. Det blev roligare när jag serverade mina egna barn: de fick vaniljglass i stället för klimp. Och jo då, vispgrädde har väl också förekommit. Om soppan var hemgjord? Nej, den bars hem i tetrapak ...

Ett användningsområde till har jag bekantat mig med när det gäller nypon. Vi plockade dem från busken och pillade ur fröna. Väl torkade kunde de användas som klipulver. Att lansera den tanken i dag är väl ungefär lika enkelt som att byta ut dataspelets snabbskjutande vapen mot knallpulverpistol.

Men även om de fina bären, smällfulla av c-vitaminer, inte kommer till användning längre i mitt kök så njuter jag av buskarnas olika stadier. Och om det nu blir i natt som frosten nyper de sista, så återstår bara en sak: att se fram emot knopparna som ska komma igen, ge nya rosor, nya nypon - och kanske nyponte till någon törstig unge.

Copyright Klimakteriehäxan