I kräftans vänkrets

Augusti är kräftans tid. Vi suger och sörplar, bryter och bänder. Läppar och tummar blir trasiga, men det är en enda lång njutning alltihop. Sältan rinner in i tröjärmarna, skalen krossas, stjärtarna tuggas eftertänksamt. De där dryckerna som krävs, de kan vara högst olika: vatten, lättöl, snaps, vin, starköl, cola. De prilliga sångerna vi sjunger passar lika bra oavsett glasens innehåll. Gutår!

Visst är det en fantastisk fest att bli bjuden på knallröda kräftor i kvällningen, med utsikt över en havsvik och gröna höjder runt omkring! En mås tar en sen tur över vattnet, en ekorre tittar till oss. Pelargonerna – rosa Mårbacka – prunkar. Brisen smyger runt våra fötter. I takt med att högen av skal växer förbrukar vi ständigt fler servetter, brödrosten glöder och ostarna svettas under våra energiska attacker. Det är kalas!

Vi sitter kvar utomhus tills klockan är omkring två, mörkret kring de kulörta lyktorna är kompakt och myggorna har gett upp sin kamp mot spray och stift med motmedel. Och eftersom vi befinner oss inte bara i kräftans vänkrets utan också i ett sällskap bestående av sällsynt värdefulla kompisar sedan mycket lång tid tillbaka blir kvällen än mer minnesvärd, vi hamnar i många "kommer du ihåg" och "inte har ni väl glömt" medan historierna studsar: de glada, de sorgliga, de dråpliga, de personliga, de skvallriga, de djupast kända.

Några deltagare saknar vi. Flinar lite generat över vår svunna ungdom som blir så påtaglig när vi tvingas konstatera att många gamla vänner faktiskt inte ens är i livet längre. Och för att inte hamna i sentimentalitetens fallgrop byter vi ämne. Vi sneglar mot faten fullastade med skaldjur, greppar ännu en klo och citerar den klassiske Dumbom när han filosoferar över kräftornas öde:

"Nej, ingen dör så grymt som dessa –

ty de dö levande."

Copyright Klimakteriehäxan

Anm: "Dumboms leverne" skrevs av skalden Johan Henrik Kellgren, död 1795.