Medaljfritt

Jag har ägnat mig ovanligt mycket åt idrott den senaste tiden, precis som väldigt många andra svenskar. För även i tv-soffan är dramatiken påtaglig, tårar av såväl glädje som sorg smittar av sig, spänningen kan stundtals vara så gott som outhärdlig  – jag säger bara HANDBOLL!.

Väldigt mycket av det man ser idrottarna göra fyller en med häpnad. Hur kan en mänsklig kropp skruvas runt i luften som gymnasterna och simhopparna gör? Hur kan någon klara balansen i en rundbottnad kanot? Hur kan någon orka spurta när alla krafter rimligen borde ha tagit slut för länge sedan? Hur kan någon springa 100 meter på mindre än tio sekunder? Hur avancerade trollerier med bollar kan  bordtennisspelare utföra? Hur kan folk som simmar vända snabbare än en lax viftar på stjärten?

Nu tror jag i alla fall att jag har svaret, informationen som förklarar varför jag aldrig hamnade i världseliten och inte heller kan rada upp guldmedaljer i långa rader. Skälen är (minst) fyra.

För det första: jag har inga gula skor.

För det andra: jag har inga tröjor med hål i – uppstår hål åker tröjan ut.

För det tredje: jag skulle aldrig kunna klämmas in i den sorts baddräkt som krävs i simtävlingarna.

För det fjärde: jag skulle aldrig hitta rätt bland alla arenor.

Sammantaget betyder detta garanterat medaljfritt.

Sån tur, då, att jag aldrig kom på fråga när OS-truppen togs ut …
Gänget som trots allt är på plats har i alla fall chansen att ta hem ännu en peng, till och med i den ädlaste av valörer, även om de inte har gula skor. Tror inte ens de har hål i tröjorna. Baddräkt behövs inte. Och arenan bör de hitta till ännu en gång.
Hoppet står förstås till morgondagens handbollsfinal. Jag håller tummarna och tittar - om jag törs ...

Copyright Klimakteriehäxan