Sugen på en matbit?

En tvättäkta värmländsk klengås - mums!

Klengås, nävgröt eller kolbulle?

Se där tre läckerheter som varje år går att få en enda vecka: under Gammelvâla i Brunskog, i västra Värmland. Årets upplaga var den femtionde. Den tog nyss slut, jag var där allra sista dagen.

Det handlar om mat med historia, varken mer eller mindre, och det KAN vara svårt att lansera menyn till sushiälskare och dem som älskar meze eller thaimat.

Jag vet, för jag åt själv aldrig nävgröt förrän alldeles härom året. Tyckte bara det såg mastigt och kladdigt ut. Klengås, däremot, har jag älskat sedan barnsben. Men om sanningen ska fram har jag faktiskt ännu inte testat kolbulle. Dock har man försäkrat mig att det är väldigt likt fläskpannkaka, och det vet jag ju hur det smakar.

Klengåsen är en bredd macka på vit, ganska tjock brödkaka som INTE ska delas. På den platta sidan breder man ett riktigt tjockt lager med smör (inte margarin, säger experterna!) och sedan öser man över rikligt med finriven sandost, som måste liksom klämmas ner i smörlagret så att de små lätta kornen fastnar och bildar en tät yta. Sandost är i princip det samma som torkad mesost.

Namnet kan man ju undra lite över – den som äter mycket klengås blir sannolikt allt annat än klen vad beträffar kroppsstorleken, det är jag ganska övertygad om. Men naturligtvis finns förklaringen. Man klenade, det vill säga bredde, smöret på kakan med tummen, och med samma högst naturliga redskap klämdes sandosten ner i smöret. Klenat och klart! Sedan var det bara att ta en slurk kaffe och njuta.

Nävgröten kom till Sverige med finnarna på 1600-talet, den kallas fortfarande ibland för sitt finska namn: motti. Gröten består av skrädmjöl, vatten och salt. Det speciella mjölet mals av rostad havre. I folkmun heter det att nävgröt är mat för lata kockar: man kokar upp vattnet (6dl), häller sedan i allt mjöl (500 gr) på en gång och så trycks mjölet ner i vattnet med en trägaffel. När ånga stiger genom den smuliga blandningen är gröten klar, inget rörande ska till.

Förr i världen åts gröten med händerna, därav namnet. Man tog en näve, snodde runt i flottet i pannan där fläsket stekts. Sylt var det knappast tal om.

I dag krävs bestick, rikligt med hårt stekt fläsk och ganska mycket lingonsylt till gröten, som serveras med en extra slev smält matfett. Rätten gör en verkligen jättemätt, få orkar äta upp sin portion. Och till detta dricker man med fördel Gammelvâlas egen enbärsdricka.

När det kommer till kolbullen måste jag försöka satsa på det nästa år. Fast det betyder ju att jag blir tvungen att avstå nävgröten …

Klengås kan man alltid köpa med sig hem och njuta av när nävgröten sjunkit undan.

Här gräddas kolbulle. Först fläsket, i ister, i pannan till höger. Sedan hälls ägg- och mjölblandningen över, som i den vänstra pannan. Mjölet är en blandning av korn och vete. En lyckad kolbulle ska nästan se ut som något friterat, säger expertisen. 

Raska damer i en lång rad serverar nävgröt med fläsk och lingon till hungriga besökare på Gammelvâla.

Copyright Klimakteriehäxan