Talet jag aldrig höll

Att hålla tal är en konst, en konst jag inte behärskar. Det är rent av värre än så: jag är inte en dålig talare, jag är usel, helt oförmögen att muntligen uttrycka mig i uppskattande (eller för all del tacksamma) ordalag. Alltför personligt, alltför känslosamt – och jag har gett upp, trots att jag tycker mig förstå att träning kan ge viss färdighet även i den här grenen.

Och nu har det hänt igen. Jag ville verkligen säga något, men försökte inte ens. Vet att jag bara skulle börja böla, vilket inte gör någon glad.

Jag blev bjuden på ett hejdundrande kalas till en vän och kollega som nyss firade sin 80-årsdag (och hustruns 75te födelsedag). Och trots att jag aldrig brukar skriva om människor som är mina vänner  med namns nämnande här på bloggen gör jag nu ett undantag. Festföremålet är en känd person för väldigt, väldigt många: Jan Sandquist, journalist, i många år Sveriges vakande öga över allt som tilldrog sig i det fjärran Latinamerika. 

Vad var det då jag hade velat säga honom där, inför alla gästerna? Jo ungefär detta:

Janne är en person som jag har att tacka för mycket. Det var han som en gång gav mig ”nyckeln” till Argentina, ja till hela den sydamerikanska kontinenten. Redan när jag började arbeta på tv var hans röst en ständig ingrediens i våra nyhetssändningar. Tiden var dramatisk, gerillor, militär-diktaturer, orättvisor, fattigdom, våld.

Det var jag som tog emot den ljudrapport som Janne lämnade när hans bäste vän och medarbetare sedan länge, den svensk-argentinske fotografen Leonardo Henrichsen, just hade dött i hans armar. Leonardo avled efter att ha blivit beskjuten av en chilensk soldat i Santiago. Rösten i telefonen var samlad, men orden känsloladdade, händelsen naturligtvis mer omvälvande än det mesta en människa kan tänkas uppleva.

Vi spelade in de där telefonsamtalen i en liten, kal och trång ljudstudio. Rapporten slutade som vanligt med vad vi på journalistspråk kallar en avannons: "Jan Sandquist, Santiago", sa han. Så blev det alldeles tyst. Jag stirrade ut i tomma luften och kämpade med gråten, sökte ord. Då bryter Janne tystnaden, frågar lite tveksamt:

-Hur blev det där tyckte du?

Ja vad kan man svara? Jag skäms ännu över mitt ordval

-Jo men det blev bra …

Bra? Ibland är språket fattigt, hur medfött det än må vara.

Så småningom blev det dags också för mig att för första gången resa över havet för att landa i Buenos Aires. Janne gav mig råd och tips om allt, ja han gav mig till och med sina vänner – ett par av dem har jag fortfarande kontakt med, om än sporadiskt.

Jag fick veta vad man skulle äta, vilka restauranger jag borde gå på, jag fick telefonnumret till en bra argentinsk kollega. Och så fick jag en helt unik upplevelse: jag fick tangon.

  

-Du ska gå på ett ställe i stadsdelen San Telmo som heter El Viejo Almacen, förmanade min äldre kollega mig.

-Om nån säger att det är en turistfälla så lyssna inte på det, gå bara dit!

Naturligtvis gick jag. Det här är inte ett ställe för ”tango bailable”, där alla kan dansa. Hit kommer man för att lyssna på musiken, med texter som dryper av hjärta och smärta, känslor som speglar sig inte bara i sångarens röst, utan också i ansiktet.

På scenen stod Leopoldo Federico. Han såg ut som en korsning mellan Thorbjörn Fälldin och en begagnad bilhandlare i Södertälje, ungefär – Leopoldo ledde sin egen tangoorkester, fler än tjugo man. När alla stråkarna svepte parallellt, pianot dunkade oemotståndligt och de sittande gubbarna lade sin svarta trasa till rätta över knät och drog igång på sina bandoneoner höll taket på att lyfta. Underbart!

Sedan den gången har jag tagit med flera argentinare till El Viejo Almacen. De har kapitulerat för ”turistfällan”, de också. Stället finns kvar i dag, hur det är vet jag dock inte. Men att tangon lever kvar, därom råder inget tvivel. Man (och jag) lyssnar fortfarande på Carlos Gardel, som varit död i över 75 år. Det var naturligtvis Janne som för mig pekade ut honom också, berättade legenderna om honom, visade var på Recoleta-kyrkogården man kunde finna hans grav och kanske bjuda honom på ännu en cigarrett. Gardel står staty på sin egen gravplats och i sin ena hand har han alltid ett brinnande rökverk som någon beundrare tänt.

Så småningom kom Janne och jag att jobba tillsammans regelbundet på hemmaredaktionen En gång blev vi skickade till Madrid. General Franco låg på sin dödsbädd, vi skulle skildra vad som hände i Spanien när hans epok tog slut.

Det var bara det att diktatorn vägrade dra sin sista suck. Både redaktörer och tv-tittare tröttnade, ville inte ha rapporter varenda dag. Vi fick tid till några smärre turistutflykter.

Det var på en sådan som jag upplevde hur Janne drabbades av Den Stora Passionen. Förälskelsen slog ner som en blixt. Hon var vacker, hon var kurvig, hennes hud var len, hon gav gensvar direkt under hans smekande fingrar. Han måste verkligen ha henne. I flygplanet på väg hem spände han ömt säkerhetsbältet kring hennes kropp och höll sedan en beskyddande hand vid hennes hals – ja hon skulle självklart med till Sverige och presenteras för Jannes förtjusande fru Yaya.

Jag har glömt att kolla, men jag tror att Janne har den där Passionen kvar än. Det var alltså en spansk gitarr som väckte hans starka åtrå och som han köpte på stående fot.

Många yngre tv-tittare har förstås inte en aning, men man ska inte glömma bort att Janne också varit en ofantligt folkkär programledare i Rapport. Hans trovärdighet var sådan att han till och med kunde sitta i rutan med tomteluva på julafton, utan att någon tvivlade på vad han sa. Kom sedan inte och säg att folk inte tror på tomten!

Så småningom bytte Janne bana och blev diplomat. Men även i den karriären har såväl gamla vänner som intresset för allt latinamerikanskt och alla möjliga olika sorters musik fått plats. I hans förråd av instrument finns inte bara gitarr och piano utan också en rad olika blåsinstrument som han helst spelat jazziga toner på.

Fast hans allra bästa instrument, det har varit hjärtat – det stora, det intresserade, det generösa, det varma.

Tack Janne! Och tack för ordet, även om det blev skrivet, i längsta laget och inte personligen framfört ...

Copyright Klimakteriehäxan