Stickat

Att sticka roade mig mycket förr i tiden. Mitt stickande tog tvärt slut när Dottern vägrade att ta på sig den blåa tröjan med rosa rosor i nederkanten som jag själv designat och förfärdigat, i den fasta övertygelsen att hon skulle bli glad och känna sig fin. Men så blev det alltså inte.

Vid det laget var min karriär som "handarbeterska" ändå mångårig. Det började ju redan när mamma hade syjunta, för då lekte vi småflickor samma sak, försökte korsstygn, kråkspark, virkning och stickning, med varierande resultat.

När jag så skulle sticka "på allvar" fick jag till uppgift i skolslöjden att förfärdiga ett par ullsockor. De fyra strumpstickorna for åt alla håll, det blev knut på garnet, jag tappade maskor, ena varvet blev alldeles för löst, nästa stenhårt.

Jag hatade det, så mycket att jag en dag – jag minns det än med stor förvåning, för det är inte alls likt mig – jo, en dag slängde jag stickningen i väggen. Den färdiga strumpan hade jättestor fot, men skaftet var så smalt och resåren så hård att man inte kunde ta den på sig ...

Sedan gick det ett antal år innan jag plötsligt tände på idén att sticka igen och det blev en tröja i vitt och ljusblått, flitigt använd (inte utan stolthet) och riktigt fin. Och så fortsatte jag så, fram till det där olycksaliga flickplagget i storlek fem år.

Någon såg i alla fall att intresset fanns och en dag mycket senare i livet fick jag en present, ett ganska ovanligt smycke. Det är en stickning i miniformat, tänkt som en brosch. Stickorna är tandpetare med en liten träkula i änden, garnet tunt, rätstickningen (över tio maskor) helt autentisk. En idé lätt att kopiera för den pyssliga!

Broschen är inte flitigt använd, det vore en lögn att påstå, men nu kom den i bruk i alla fall, eftersom Sanna utsett ordet STICKA till veckans tema i Gems Weekly Photo Challenge.
TändSTICKAN är förstås med i bilden för att ni ska fatta storleken. Eller litenheten, rättare sagt.

Copyright Klimakteriehäxan