På två dagar har jag ...

... till min egen stora förvåning tillbringat mer än fyra timmar i en bekväm fåtölj på biografen Victoria, utan medhavt sällskap.
Jag hade bestämt mig för att jag ville se "Min pappa Marianne", filmen som bygger på Ester Roxbergs bok om vad som hände när hennes pappa Åke bekände att han ville klä sig som kvinna och heta Ann-Christine.

Det har gått sex år sedan boken kom ut, men nu har den alltså blivit film med Rolf Lassgård som prästen som alltid känt en stark dragning till kvinnliga attribut. Lassgård har berättat i otaliga intervjuer att han träffat Åke/Ann-Christine i verkligheten för att bättre förstå och kunna gestalta historien. Nu är han strålande i rollen, men det är i princip alla de andra skådespelarna också. Särskilt imponerad är jag av Hedda Stiernstedt, som vi ju känner som "Nina" i "Vår tid är nu". Här är hon Mariannes dotter.

När ljuset tändes i salongen var det alldeles uppenbart att vi som inte tror att coronaviruset trivs i biomörker var både rörda och berörda allihop! "Jag ville inte att det skulle ta slut", sa en kvinna bakom mig. "Verkligen det bästa på länge" fyllde en annan i. "Kanonfilm" nickade en man till sitt sällskap medan de krånglade på sig sina vinterjackor för att möta de snåla vindarna på Götgatan. Jag håller med.

Fast det var på andra försöket jag såg just den här filmen, för första gången kom jag lite för sent. Men det gjorde ingenting, för då upptäckte jag att man kunde se "No more fucks to give", Mia Skäringers bejublade scenshow som spelats in efter enorm publiksuccé på livescener runt om i Sverige och nu premiärvisades på Internationella Kvinnodagen och så i tisdags.

I över två timmar behärskar hon scenen, både live och på filmduken, det är dans, grova skämt, starkt feministiskt driv, rolig drift med några svenska alfa-hannar, en berättelse om ett one-night-stand i New York (fast blev det något, egentligen?), lite om konsten att hejda en fjärt, funderingar kring hur man uppträder när man sittligger i en gynstol. Bland annat. Mycket känns självupplevt, en del är det definitivt också. Här finns både humor, udd och genuin ilska.

Det som riktigt överraskade mig, det var sångnumren. Jag hade bara hört Mia Skäringer sjunga en enda gång och då tyckte jag faktiskt att det lät rätt förskräckligt. Kanske hade hon en dålig dag, kanske hade jag vax i öronen, jag vet inte, men faktum är att i den här showen sjunger hon kanonbra!

"Min pappa Marianne" kommer med största säkerhet att finnas kvar på biorepertoaren ett tag, innan den så småningom får en eller annan Guldbagge också ... Se den, säjer jag, och ta för säkerhets skull med en näsduk! Det är en varm film!

Däremot verkar det som om Mia Skäringers film inte får något långt liv alls. Såvitt jag förstår är inga fler föreställningar inplanerade, vilket känns som ett riktigt slöseri. Såvitt inte det är tänkt att bli en återkommande attraktion den åttonde mars, förstås?

Det tog i alla fall en himla lång tid innan jag äntligen fattade varför showen heter som det heter. Mia måste ha tröttnat på att höra slentrianfrasen "I don´t give a fuck". Naturligtvis blir allt bättre om vi bryr oss ... men den bollen var jag tydligen sist på.

Copyright Klimakteriehäxan
Bilderna är hämtade ur filmerna