Att skiljas är att dö en smula

Det måste bli skilsmässa. Jag såg ingen annan utväg.

Vi har levt ihop i snart fyrtio år. Vi möttes i USA, han följde med mig över havet till Sverige när jag flyttade hem igen. Men nu har vi faktiskt tröttnat på varandra. Lång och varaktig söndring brukar det väl heta?

Alltså har Benjamins och mina vägar definitivt skilts åt. Han har flyttat, med sin så kallade självvattnande kruka och alla sina blad och kvistar. Nog har jag tuktat honom när han blivit kaxig och nått ända upp i taket, även om all energi och livskraft bör bejakas. Dock har han varje år surnat till ordentligt i juletid. Det skulle kunna handla om ren svartsjuka. Han verkar inte ha tålt granen som dessutom hamnade på en mer central plats i vårt hem, försedd med prydnader som ingen fikus kan anses passa i.

Min relation med Benjamin är den absolut längsta hittills i mitt liv om man undantar min mamma och min syster. Fast även långa relationer tar med nödvändighet slut en dag, så är det ju. Att skiljas är att dö en smula, det var visst den franske författaren Victor Hugo som sa det först, någon gång på 1800-talet. 

Nu kan jag bara hoppas att min gröne vän finner sig till rätta i sitt nya hem. Han hamnade hos en barnfamilj lite längre upp på vår gata. Jag har bestämt mig för att inte sörja honom. Tycker inte ens att jag saknar honom över huvud taget. Ska nog heller inte söka hans ersättare, i alla fall inte än på ett tag. Avslutade kärleksaffärer kan behöva "landa", eller hur? Innan man satsar på något yngre och snyggare, som det definitivt skulle handla om i det här fallet.

Min mångåriga sambo Benjamin, inköpt i Miami tidigt 80-tal. Då kanske 30 cm hög.

Copyright Klimakteriehäxan