Liktorn.
Kan det finnas ett obehagligare ord? Bilderna det framkallar i skallen visar övergrepp, yttersta grymhet, Förintelsen. Svartvita korniga journalfilmer från 40-talet, otroligt svåra för att inte säga omöjliga att titta på, passerar revy.
Men det finns förvisso en långt alldagligare version, en som ligger ljusår från nazisternas utrotningsläger. Fast det handlar ändå om utrotning, alldeles nödvändig i det här fallet. För min del är det akut, eftersom jag för andra gången i livet drabbats av denna otrevlighet, som faktiskt gör ont. Måste alltså avlägsnas.
Förra gången gick jag till husläkaren. Förklarade att jag av allt att döma klivit på en glasbit som satt sig fast i hälen och gjorde ont för varje steg jag tog. Inget syntes på fotens utsida. Doktorn trodde mig, satte in en bedövningsspruta (aj!) och tog fram kniven. Han letade efter den där glasbiten utan framgång. Gav upp. Kom med diagnosen:
-Du har ingen glasbit i foten, du har en liktorn.
Det lät mer som en dom. Men jag fick gå till angrepp mot inkräktaren med fil, salicylsyra från apoteket och tålamod. Och jag avgick så småningom med segern. Sedan dess har jag inte tänkt mer på saken. Förrän för ett par dagar sedan, när en skärande känsla dök upp i höger häl. Oj, klev jag på något vasst? Nej, inget på golvet.
Snart insåg jag vad klockan var slagen. Jag är drabbad igen. Ny tur till apoteket, hyllan för "Fötter", hem till fotbad, filande, filtring och utrotningsmedel. Som måste upprepas tills vinsten är säkrad och man kan promenera som vanligt igen.
Varför får man då de här obehagliga förhårdnaderna? Hittar ett svar på nätet som faktiskt inte stämmer på mig i alla fall. Men man slår fast att det är kvinnor som ofta drabbas och då är de sådana som gillar skor "som betonar designen högre än komforten". För all del, det gör jag stundtals, men "sittskorna" används inte särskilt ofta och när jag går gör jag det i väldigt "förståndiga" skor. Så skyll inte på dem!
Är det nu synd om mig? Ja, lite. VÄLDIGT lite. För man kan som bekant drabbas av betydligt värre åkommor. Dock kanske inte med ett lika motbjudande namn.
Du kan betrakta detta som en fotnot, bara. Och glädja dig åt att du slipper bild.
Copyright Klimakteriehäxan
Nej, jag tycker inte synd om dig - fast jag har hört att det inte ska vara skönt precis att ha liktornar!
SvaraRaderaKRAM/Susie
Det är helt OK!!! :-D
RaderaJo, visst är det lite synd om dej, att ha ont är aldrig kul! Men skönt att slippa en bild i alla fall!
SvaraRaderaKrya på dig ;-)
Man kan ju som bekant lida på olika nivåer ... så det här går ju över, och kanske tar det flera år till nästa gång!
RaderaMärkligt att du har ont av dina liktornar. Åt andra sidan har jag aldrig haft dom på hälen utan på framfoten. Alltid tre bredvid varandra. Jag brukar stryka på Verruxin vårtmedel varje kväll i en månad. Sedan väntar jag i några veckor för att kolla om liktornarna har försvunnit. Å det har de för det mesta. Lycka till med din egen kur!!!
SvaraRaderaJag googlade förra ggn och då stod det minsann att det där med att man tror sig ha fått in en glasbit är typiskt! Hoppas verkligen att detta inte ska bli nån vana. Du verkar ha haft mång??? men håll med om att ordet är otäckt, även om du inte lider så mycket medan det pågår!
RaderaJag har haft liktorn på "lilltår" då och då. Men tursamt nog när vi bodde i Peking. Där fick jag god hjälp av den "fotbehandlare" jag gick till varje vecka. Hoppas du kan eliminera dem . Och visst är det lite synd om dig. Önskar att di kur tar bort dem.
SvaraRaderaDet är tack och lov bara en, och det är en bra idé att gå till ett proffs. Ska kanske göra det. Men tack för ditt medlidande!!!!
Radera:-D :-D