Love Story efter femtio år

När ämnet "böcker man gråtit över" blev aktuellt härom dagen var den första titel jag kom på "Love Story" av Erich Segal, som jag älskade och storbölade över. Mitt ex är tryckt 1970, samma år som boken kom ut, jag köpte den för 5 kronor och 50 öre (prislappen sitter kvar). Och naturligtvis läste jag den direkt!

Lite googlande berättar att Segal först skrev storyn som ett filmmanus, men att han ombads att också göra en roman av det, för att båda versionerna skulle hjälpa varandra på traven. Så blev det, långfilmen med Ali McGraw och Ryan O´Neal hade premiär samma höst.

Succén var snabbt ett faktum. "Love Story" låg på bästsäljarlistorna, boken översattes till mer än tjugo språk. Recensenterna var däremot inte nådiga. Boken nominerades till fina National Book Award, men drogs tillbaka sedan juryn hotat avgå. Dess ordförande William Styron (som skrev fantastiska "Nat Turners bekännelser") slog fast att "det är en banal bok som helt enkelt inte kan kallas litteratur".

Femtio år har gått. Nu beslöt jag mig för att läsa om den. Vad skulle jag tycka i dag? Skulle jag snyfta över boksidorna igen? Sträckläsa? Eller tycka att det är en historia på tröskeln till närmsta kiosk? Mitt djupa engagemang första gången jag läste den kan ju haft något att göra med att jag var i samma ålder som bokens huvudpersoner Jennifer och Oliver. Där är jag förvisso inte nu ...

Men en omläsning blev det, för ovanlighetens skull. Och lite kan jag förstå William Styron, för "stor litteratur" är det inte, det tycker jag inte i dag. Fast det är en text som på 127 sidor (föredömligt begränsat omfång!) bjuder på en hel del leenden, oftast i fyndiga replikskiften, och mycket känslor. Kanske blev storyn ännu starkare på bioduken? Jag behövde i alla fall inte använda näsduken nu, men det kan ju bero på att jag redan visste hur det skulle sluta.

Det visar sig att Segal också skrev en uppföljare, "Oliver´s Story", om hur den unge änklingen försöker ta sig vidare i livet. Dock har jag inte en aning om hur läsvärd den kan vara. "Love Story" tycker jag ändå att man kan rekommendera till någon som är sugen på något lättläst och romantiskt och inte är rädd för att fulgråta en stund! 

Copyright Klimakteriehäxan