Ord och toner

Musik var viktigare förr, konstigt nog, för nu skulle jag ju ha mer tid att bara sitta ner och lyssna, förhoppningsvis njuta. Men i stället kan jag konstatera att tystnad är en dyrbar skatt. Älskar när bruset tonar bort, när stillheten lägger sig över stället där jag befinner mig.

Fast det är klart, den finns ju ändå där, musiken. Ibland påtvingad, som i butiker eller från en bergsprängare bredvid mig när jag försöker läsa i solstolen. Ibland självvald, ofta då en gammal goding med/av någon av alla de amerikanska singer-songwriters som jag tagit till mitt hjärta: Carole King, Carly Simon, Kris Kristofferson, Don McLean. Om svenskt: Monica Z, Cornelis Vreeswijk, Povel Ramel.

Deras låtar kan jag fortfarande, både text och melodi. Dock inser jag att vi människor konsumerar musik på väldigt olika sätt. För mig är texten minst lika viktig som musiken, där har ni svaret på veckans kulturfråga från Enligt O: Vad fokuserar du på när du lyssnar på musik, melodin eller texten?

I allra bästa fall samsas de på ett perfekt sätt. Som i "American Pie" som kanske är Don McLeans mest kända låt, Madonna gjorde en cover på den och då gick den hem hos ännu en generation. Men, med all respekt för fenomenal musikalitet, vad hade Povel Ramel varit utan sina texter? Tja, något hade han förvisso ändå varit, men inte det geni och den idol han blev i min värld.

Kommer att tänka på en väsensskild men superb kombination av ord och toner i en sentida succélåt: "Shallow" med Lady Gaga och Bradley Cooper,  ett huvudnummer i den fantastiska filmen "A Star Is Born". Den kan få bryta tystnaden kring mig.

Copyright Klimakteriehäxan