Att minnas Barbara

Det kom ett SMS. "I´m sorry to tell you that Barbara died, peacefully, this morning." Hon var död. Borta. För alltid.

Jo, vi ska alla den vägen vandra, men just den här kvinnan, min mycket goda vän sedan mer än 40 år, fick verkligen inte nåden "att dö frisk" som man säger ibland. Barbara Franklin blev offer för en lömsk form av demens, och hon led verkligen av det, eftersom hon förstod sin diagnos, insåg att ingen bot fanns och visste därmed att det bara skulle gå utför, hur snabbt ville eller kunde ingen av läkarna säga. 
-Horrible. Det är helt enkelt förskräckligt. Vedervärdigt. Finns inga andra ord, sa hon med oändlig sorg i sin tidigare så glada röst.

Visst hade hon upplevt mycket under sitt drygt 70-åriga liv. Vi möttes i Guatemala, hon jobbade med barnverksamhet för amerikanska fredskåren, jag var anställd av FN:s barnfond Unicef. En rad gemensamma intressen: böcker, spel som Alfapet och Boggle bl a. Båda närde vi författardrömmar, Barbara mest sugen på dramatik. Hon köpte elektrisk skrivmaskin, det blev en av märket Facit och hon döpte den till Sven, till min, den svenska vännens, ära ... Ett par pjäser sattes upp men något genombrott blev det tyvärr inte.

När vi båda lämnat Centralamerika höll vi kontakten. Skrev ofta brev. Ringde. Jag öppnade alltid våra telefonsamtal med att hojta "Hi, Barbie Doll!". Hälsade på henne i Washington DC, hon bodde hos mig i Florida. Kom också till oss i Stockholm flera gånger. En gång möttes vi i Köpenhamn, där Barbara hade "en egen familj", alltsedan hon varit deras au pair för många år sedan. Också det blev en livslång relation med mycket värme.

Men med karlar hade hon ingen lycka. Romanserna blev kortvariga och lämnade inga goda minnen. Jag fixade en dejt åt henne i Miami med en granne, en judisk man i passande ålder. Han var expert på att göra salt vatten sött, och det var, visade det sig, det enda han kunde prata om. Barbara hade supertråkigt och gick hem så snart det var möjligt. Ingen tur den gången heller!

Varje gång vi möttes blev det många skratt, många funderingar om livet. Hon hade massor av humor! Med åren blev Barbara alltmer religiös och hängiven den judiska tron, jag följde med henne till synagogan i Stockholm. Frenetiskt pluggade hon hebreiska på senare år, inte utan framgång trots att det var svårt, och hon gjorde sin bat mitzva när hon var över 50. Gick troget till gudstjänsterna, fick många vänner i församlingen.

I grunden var Barbara lärare för barn med speciella behov och hon brann för sitt yrke, som hon återupptog efter en ny period i utlandstjänst. Dessutom fortsatte hon med ideellt arbete, bland annat som biträde i en butik för second hand-kläder där intäkterna gick till välgörenhet. Hon arbetade också som volontär för demokratiska kandidater när det drog ihop sig till val.

Sista gången vi sågs var för drygt fem år sedan när jag hälsade på henne i Louisville, Ky, platsen där hon växte upp och dit hon återvände. Hon tog mig runt i och kring staden, presenterade mig för sina vänner, visade skatterna i synagogan som var "hennes". Vi promenerade, gick på museer, åt hamburgare, tittade på valprogram i tv (Hillary mot Trump) och besökte Muhammad Alis barndomshem, ja till och med hans grav. Mina bloggläsare kunde följa med på resan, faktiskt! Och vi pratade om att nästa resa var hennes, till Sverige. Fast då hade vi inte hört talas om covid.

Rimligen hade sjukdomen redan börjat invadera henne redan då, men det visste ingen. När vi träffade Muhammad Alis bror konstaterade Barbara att han visade tecken på demens, hon beklagade honom djupt, såg hans belägenhet ... 

Jag förälskade mig i hunden Lena, en gatukorsning som Barbara adopterat från ett hundhärbärge och som blev ett fantastiskt sällskap tills hon en dag inte längre fanns – matte visste då inte riktigt vad som hänt, men saknade den ljuvliga vovven förstås.

Att följa en person man känner väl in i den stora tomheten genom demens är sorgligt. Sjukdomen bröt ner Barbara bit för bit, obönhörligt. Plötsligt kunde hon inte längre läsa. Inte använda sin dator. Inte ens ringa på mobilen. Sökte orden, men fann dem alltmera sällan. Huset fick hon lämna, de blommande buskarna såg hon inte längre åt. Då var den lilla gröna bilen redan såld. Min röst kände hon igen, till och med den sista gången vi pratade med varandra, det vill jag i alla fall tro. Det var i julas. 

Jag ringde henne alltid på juldagen, inte för att det var Hannukah, utan för att det var hennes födelsedag. Den här gången fick jag kontakt med systern, som hjälpte Barbara att ringa. När vi la på efter det korta samtalet kändes det lite konstigt, sorgligare än någonsin. Hon hade flyttats till ett sjukhem, hon hade hamnat i rullstol, hon var inte ens en skugga av sitt forna jag. Nu är hon begravd, men jag kan höra hennes röst. "Love u" säger den, och "call me soon again". 

Du som läst ända hit kan förstås undra varför jag skriver detta på min blogg. Ingen av mina läsare kände Barbara, ingen mer än jag. Men jag är säker på att hon skulle ha gillat att jag berättar om henne, även om det blir för väldigt få. För mig är det ett sätt att minnas. 
Goodbye, my Barbie Doll. Rest in peace. You deserve it.

Copyright Klimakteriehäxan