Jag längtar till Albanien!

Idag fick bloggarkollegan Enligt O ledigt och drog omedelbart till Spanien, till solen och stranden får man anta, det är i alla fall så jag tolkar hennes vinjett den här gången. Men innan avfärd hann hon presentera Veckans kulturfråga: Vad planerar du att läsa i sommar?

Eftersom jag tycker att sommaren redan börjat även för oss som inte direkt har semester från jobbet satsar jag på den bok jag läser just nu: Lea Ypis "Fri" som handlar om hennes uppväxt i Albanien. Och om jag skulle resa på semester i dag skulle jag mer än gärna åka till hennes hemland!

Det är fascinerande att inse hur vardagen såg ut i det där lilla landet (litet är det fortfarande, med en befolkning på knappt 3 miljoner) som vi utanför dess gränser visste otroligt lite om. Det öppnade upp en liten glipa på 70-talet, de första turisterna släpptes in, och då gjorde jag en utflykt dit från en semesterort i dåvarande Jugoslavien. 

Man hade hört namnet Enver Hoxha. Han var landets enväldige härskare, en man som varje rättrogen alban skulle hylla. Det var ungefär allt. Och inte hann vi läsa på heller, Google var ju decennier bort ...

Redan i passkontrollen kändes den där utflykten exotisk. Det räckte med att titta på stämpeln i passet, där det stod Shqiptar, som landet heter på sitt eget språk. Väl inne i den lilla staden Shkodër vallades vi runt, där fanns inte mycket att se men nog fortsatte jag att tycka att det var exotiskt ändå ... Ett litet museum visade några arkeologiska fynd och lite material om arbetarpartiet, det som Hoxha ledde. Lunchen vi serverades bestod av trådigt odefinierbart kött och tunt potatismos, lukten i serveringen kan jag fortfarande minnas.

Lea Ypi var ett av alla de där barnen som fick lära sig att farbror Enver var en person att älska mer än nästan allt annat. Hon var en begåvad flicka, lärde sig tidigt franska, ställde många frågor om allt och alla, och hon undrade också varför familjen inte hade en bild på farbror Enver på väggen – det hade ju grannarna?

Jag har mycket kvar av boken, men nu har jag i alla fall förstått bilden på omslaget: en cocacolaburk med en ros i. Den där burken var en eftertraktad tingest som förde med sig en aning om något annat ... något som så småningom faktiskt blivit verklighet också för albaner.

På senare år (Hoxha dog 1985)  har det visat sig att Albanien är ett land dit dagens turister reser för att åka hem igen, förtjusta. Nu finns bekväma hotell, fantastiska stränder, vacker natur och bra mat, allt till förhållandevis låga priser. Jag har i flera år längtat dit men inte lyckats övertyga något ressällskap! Den jag träffade senast som var där i fjol var jätteentusiastisk. Men hon la också till att innan avresan bör man ha läst Lea Ypis bok. 

Copyright Klimakteriehäxan