Vi pysslar med pussel

Inte vet jag hur det kan komma sig, men veckorna kring jul och nyår är pusslens tid. Visst, folk har för det mesta mer ledighet som kan användas till trevligheter, men varför just pussel? Tja, min förklaring är att det passar när man håller sig inomhus, det är stillsamt och rogivande för det mesta, om inte någon eländig bit trilskas och vägrar visa sig (den ligger antagligen på golvet ...).

Jag känner rätt många pusslande människor, men inbillar mig att de har blivit färre. Alla dator- och mobilspel har konkurrerat ut det traditionella, bit-för-bit-sökandet – fast det finns förstås pussel att lägga i mobilen också!

Pusslandet uppfanns på 1700-talet av en engelsman som klistrade en världskarta på trä och sedan sågade ut de olika länderna som sedan skulle läggas ihop så att världen blev hel igen. Han uppfann ett pedagogiskt hjälpmedel för geografilärare helt enkelt!

Startkit: sex bitar!

Sedan dess har pusslen brett ut sig ordentligt i leksaksbutikerna, men märk väl: det handlar om leksaker för både stora och små! Riktigt små barn får pussel med sisådär fem bitar, ibland med ett "handtag" på varje stadig träbit. Undan för undan blir det svårare och man kan hamna på flera tusen bitar i otroligt komplicerade mönster där hälften av bitarna ändå ser ut att vara av såväl samma färg som form. 

För ett antal år sedan la vi ofta pussel och då inte alls bara vintertid. Jag kunde ha ett rätt stort liggande på köksbordet. Vid matdags la jag helt sonika en duk över alltihop. När maten var uppäten var det bara att ta bort duken och fortsätta sökandet efter "rätt" bit, det fungerade utmärkt. Nu för tiden kan man köpa speciella pusselmattor som kan rullas ihop utan att bitarna far isär. På Temu (som försöker dränka mänskligheten i reklam) har jag sett ett speciellt hopfällbart pusselbord minsann!

Allt det där tyder ju på att jag har fel när jag tror att pusslandet har blivit lite omodernt. Ett tydligt plus med den här hobbyn är att man kan samsas flera personer och med gemensam ansträngning komma fram till resultat. De sanna entusiasterna finns där förstås, och de finns i olika åldrar! Utmaningar är ju till för att tacklas eller hur? Faktum är att man känner sig lite stolt och nöjd när sista biten är på plats, som om man uträttat något på riktigt. Som nu, när tusen bitar blivit en mexikansk buffé här hemma hos oss!

Sedan finns ju det där andra pusslet också, det som inte säljs i någon butik alls men som ändå väldigt många människor brottas med dagligen. Jag tänker förstås på livspusslet. Det kan också ha väldigt många bitar som är svårt att få ihop till en helhet. Men en likhet till: det är skönt när man lyckas!

1000 bitar på plats.

Copyright Klimakteriehäxan