Vi pysslar med pussel

Inte vet jag hur det kan komma sig, men veckorna kring jul och nyår är pusslens tid. Visst, folk har för det mesta mer ledighet som kan användas till trevligheter, men varför just pussel? Tja, min förklaring är att det passar när man håller sig inomhus, det är stillsamt och rogivande för det mesta, om inte någon eländig bit trilskas och vägrar visa sig (den ligger antagligen på golvet ...).

Jag känner rätt många pusslande människor, men inbillar mig att de har blivit färre. Alla dator- och mobilspel har konkurrerat ut det traditionella, bit-för-bit-sökandet – fast det finns förstås pussel att lägga i mobilen också!

Pusslandet uppfanns på 1700-talet av en engelsman som klistrade en världskarta på trä och sedan sågade ut de olika länderna som sedan skulle läggas ihop så att världen blev hel igen. Han uppfann ett pedagogiskt hjälpmedel för geografilärare helt enkelt!

Startkit: sex bitar!

Sedan dess har pusslen brett ut sig ordentligt i leksaksbutikerna, men märk väl: det handlar om leksaker för både stora och små! Riktigt små barn får pussel med sisådär fem bitar, ibland med ett "handtag" på varje stadig träbit. Undan för undan blir det svårare och man kan hamna på flera tusen bitar i otroligt komplicerade mönster där hälften av bitarna ändå ser ut att vara av såväl samma färg som form. 

För ett antal år sedan la vi ofta pussel och då inte alls bara vintertid. Jag kunde ha ett rätt stort liggande på köksbordet. Vid matdags la jag helt sonika en duk över alltihop. När maten var uppäten var det bara att ta bort duken och fortsätta sökandet efter "rätt" bit, det fungerade utmärkt. Nu för tiden kan man köpa speciella pusselmattor som kan rullas ihop utan att bitarna far isär. På Temu (som försöker dränka mänskligheten i reklam) har jag sett ett speciellt hopfällbart pusselbord minsann!

Allt det där tyder ju på att jag har fel när jag tror att pusslandet har blivit lite omodernt. Ett tydligt plus med den här hobbyn är att man kan samsas flera personer och med gemensam ansträngning komma fram till resultat. De sanna entusiasterna finns där förstås, och de finns i olika åldrar! Utmaningar är ju till för att tacklas eller hur? Faktum är att man känner sig lite stolt och nöjd när sista biten är på plats, som om man uträttat något på riktigt. Som nu, när tusen bitar blivit en mexikansk buffé här hemma hos oss!

Sedan finns ju det där andra pusslet också, det som inte säljs i någon butik alls men som ändå väldigt många människor brottas med dagligen. Jag tänker förstås på livspusslet. Det kan också ha väldigt många bitar som är svårt att få ihop till en helhet. Men en likhet till: det är skönt när man lyckas!

1000 bitar på plats.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 175

 LADDSKRÄCK

-Henrik Schyffert beskriver i sin rosade show "Schyffert forever" (finns på SVT Play) känslan som har greppet om så många: mobilen får aldrig vara urladdad, inte surfplattan eller laptoppen heller ... och jo visst känns det igen, i alla fall lite grand?

Fem, fyra, tre, två, ett

Elisa Matilda piggar upp fredagarna med fem frågor för oss andra att besvara. Denna fredag har hon varit riktigt klurig, tycker jag, när jag försöker bestämma mig för vad jag ska svara. Vem vet, under dagens gång kanske jag "måste" gå in och korrigera om jag plötsligt råkar tänka ett varv till ...!

1. Vad är fem ord som beskriver året som gick? Barnbarn, böcker, (fin) sommar, (härliga) matupplevelser, (oväntad) resa till solen.
2. Skriv fyra ord du vill att det nya året ska innehålla! Hälsa, fred, (positiva) överraskningar och energi.
3. Nämn tre saker du är tacksam för? Att jag har en familj, ett hem där jag trivs, fina vänner.
4. Vilka två saker vill du vara mer rädd om? Min kropp och mina minnen.
5. Vad är en sak du vill påminna dig själv om ofta? Rör på dig!

Copyright Klimakteriehäxan

Gutår för julens sista blomma

Vi har gott om snapsglas, både arvegods av äldre modell och några trevliga mer moderna, formgivna av Bertil Vallien. Men de används nästan aldrig, vi är inga älskare av snaps. Fast nu kom ändå ett snapsglas till pass, ett i kristall. Det blev en ovanligt liten vas.

Hade amaryllisar i juldagarna, och ni vet hur det är: de kräver viss omsorg. Fräscht vatten till blommorna är inte bara titeln på en bra bok, det är en nödvändighet för den som gillar snittblommor. Vi vet ändå hur det slutar: de vissnar naturligtvis, allt annat vore ju konstigt. 

Jag klippte bort två slokande klockor och i samma veva lyckades jag av misstag slå av den sista knoppen, som hade ett tag kvar innan den hade tänkt slå ut. Inte kan man slänga en stor och grann knopp från julens sista amaryllis!

Och se! Den trivdes i snapsglaset. Med bara en dryg centimeter vatten på botten höll den sig otörstig och visst slog den ut. Vi har dock inte sjungit vare sig "Hej Tomtegubbar" eller "Helan går" för att fira. Det har väl egentligen inte varit läge för "Opp amaryllis" heller, men julens sista blomma är det nog och den borde väl hedras? Ja men det får räcka med en bloggpost! Och kanske ett litet försiktigt "gutår"?

Copyright Klimakteriehäxan 

Fotnot: Boken jag syftar på är förstås "Färskt vatten till blommorna" (Changer l´eau des fleurs) av Valérie Perrin. 

Inget ljus utan tändsticka!

7/1: Temadagens dag

Så här års när mörkret ganska tidigt smyger sig på våra fönster tänder jag ofta ett eller flera ljus. Jodå, några av dem är batteridrivna led-ljus som påminner hyggligt bra om levande ljus, men jag plockar också fram tändsticksasken, repar eld på en sticka och ser stearinljusets veke ta åt sig energin för att förvalta den på bästa sätt. Varde ljus!

Tändstickor är något som stort bidragit till utvecklingen omkring oss. På den tiden som flickan med svavelstickorna (Den lille Pige med Svovlstikkerne) gick omkring i HC Andersens Danmark var det ingen enkel hantering. Stickorna var oftast gjorda av trä men kunde också bestå av annat brännbart material. Dess ena ände var doppad i svavel och tändsatsen tog eld när den gneds mot fnöske. Ibland kunde sådana stickor börja brinna av misstag, vilket förstås inte var bra.

Den klassiska svenska tändstickan,
med bilden av en liten pojke gjord
av Einar Nerman. Det är sannolikt
det svenska konstverk som
reproducerats allra flest gånger!

Lustigt nog skrevs den danska sagan om den lilla fattiga flickan 1845,  bara året efter att en svensk, Gustaf Erik Pasch, uppfann den första säkerhetständstickan. Han kom på att de två materialen som skulle gnidas ihop för att eld skulle uppstå helt enkelt måste skiljas åt. Vi fick plån på asken i vilken stickorna låg.

Att berättelsen om den danska fattiga flickan gått hem hos många vittnar om inte annat antalet filmatiseringar om: åtminstone sju versioner finns det, gjorda mellan 1902 (stumfilm) och 2013.  

Svenska säkerhetsstickor var länge en viktig exportprodukt. På 1900-talets början fanns hela arton tändsticksfabriker i landet, mest känd var väl den i Jönköping. Möjligen har behovet minskat lite på senare år, eftersom det verkar vara ett faktum att rökarna blir allt färre. 

Låt mig travestera det gamla uttrycket "ingen rök utan eld" och göra det till "inget ljus utan tändsticka" även om jag förstås inte bara känner till utan också stundtals använder andra sorters tändare ... Men med dessa rader vill jag alltså lansera ännu en temadag till den alternativa almanackan: Tändstickans dag. Och det passar väl extra bra att göra det just i dag, som råkar vara Temadagens dag!

Jag började med att sätta strålkastaren på diskborsten, fortsatte visa min uppskattning av tepåsen  och därpå lyfte jag fram kylskåpsmagneten, följd av klädhängaren och så kom turen till ljusstaken innan vi hamnade på Saintpaulian, den rara lilla krukväxten. Sedan handlade det om min kära solfjäder och senast hamnade jag hos blomvasen. Det här är alltså mitt nionde förslag!

Det är bara vardagens ting jag vill fokusera på. Kommer du på någon temadag som fattas? Berätta det i kommentarsspalten!
Eller skriv ett eget inlägg och lämna länk här! Kanske vill du ta det som en liten udda utmaning!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om dagsläget

Världskaoset är den stora ordningen, 
den griper så hårt om oss och förlamar. 
Detta kaos är allt tyngre beväpnat.

-Göran Greider har skrivit en dikt om dagsläget i världen, publicerad i Dagens Nyheter. Ingen munter läsning, men han sätter i alla fall ord på en oro som många känner. Helgerna är slut, den krassa verkligheten väntar.

Ur en gammal brudkista

Hilma Nilsson hette hon. Min pappas moster, hon som aldrig blev gift men förmodligen hade Värmlands (om inte Sveriges?) finaste utstyrsel i brudkistan.

”Moster Hilma” som man kallade henne i familjen dog, 68 år gammal, när jag bara var två år. Jag minns henne inte. Det hette att hon var sömmerska och en skicklig sådan, om än helt självlärd. Att hon var flitig råder inte minsta tvivel om.
Varje stygn hon sydde var en bit av framtiden.
Varje ögla hon virkade var ett löfte.
Varje maska hon stickade var som en ny dag.
Varje inslag i väven en del av en dröm.
Varje plagg hon skapade bidrog till hennes försörjning.

Inte kan jag med bestämdhet påstå att hon drömde om att "bli gift", men mängden lakan med virkade spetsar är i alla fall en antydan åt det hållet. Handdukarna i hemvävt linne har broderade monogram, dukar och kuddar fanns det också gott om hemma hos Hilma.

När både hon och familjen gett upp hoppet om att en lämplig fästman skulle dyka upp byggde Hilma sitt eget lilla glasberg, en röd stuga med hall, kök, ett stort vardagsrum med öppen spis där hon också sov. Utedass. Rödmålad bod. Vatten in i köket med en stor pump. Ständigt nya pinnar i vedlåren för att hålla liv i järnspisen. Runt stugan stod mörka granar vakt.

Såvitt jag förstått klagade hon aldrig på något, var nöjd med sitt liv. När det tog slut fick min pappa ärva stugan och dit flyttade vi, från ett litet hus som vi dittills hyrt. Moster Hilmas bostad renoverades lätt och fick en utbyggnad för två sovrum och där fanns vår familj kvar en bra bit in på 60-talet.

Idag har jag mycket av det Hilma gjort med sina flitiga händer. Långt ifrån allt, men ändå mycket. Tror att jag faktiskt skänker henne en tanke varje dag, för när jag sätter mig vid min laptop ligger en krage hon broderat som antimakass på ryggstödet till min skrivbordsstol. Det är en bit "engelskt broderi", vilket betyder att man sytt med vit tråd på vitt tyg och sedan klippt små hål så att det lite liknar spets, eller kanske snarare brodyr. (OBS skillnaden mellan orden "brodyr" och "broderi", många tror att det är samma sak men det är det inte!)

I Barndomslandet finns fler verk av Hilmas hand. Ugglefamiljen i trädet (bilden ovan), stickade kuddar i en teknik jag aldrig sett någon annanstans, dukar som består av knutet silkesblankt garn som måste ha varit riktigt tidsödande att hantera. Konstverk, om ni frågar mig!

Visst är det sorgligt att så mycket textil flit och skicklighet riskerar att falla i evig glömska! Skulle ha velat tacka Moster Hilma för det vackra hon åstadkom, saker som har evigt liv om bara någon vet att uppskatta och ta hand om dem.

Krage i engelskt broderi, tänkt att ligga på en klänning ... nu antimakass på min skrivbordsstol. Och antimakass, ett ord man inte använder ofta nu för tiden, är ett
tygstycke som ska skydda stoppade möbler från fläckar av gubbarnas hårpomada ...
(en gång makassarolja)!

Tänk att bara sy de små stygnen som skulle bli kanten till ett hål ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

34

-Fler titlar än så står inte på min lista över böcker jag läst 2025. Det är ovanligt få. En annan sak är relativt "ny" för året: inte mindre än sex olika böcker har jag börjat läsa men valt att inte avsluta. Några andra har jag påbörjat men lagt åt sidan för att ta tag i "nån annan gång" ... Noterar att andra bloggare läser så otroligt mycket mer än jag. Kan bara gratulera! (och visst, vara liiiite avundsjuk).

Veckan när snön kom

Filippa K hade en originell och vacker julkrans i skylten! 

De ska snart försvinna, juldekorationerna. Några av dem återkommer år efter år, det gäller åtminstone de vi har hemma. Medan man i offentliga rum försöker överraska med nymodigheter. Tänk vilken sensation det blev när älgarna på Nybroplan tändes första gången!

Någon vit jul blev det inte den här gången, men på årets första dag var läget ett annat ... Strax innan ovädret bröt ut fotograferade jag spår i snön, i tron att det var så den typiska vinterbilden skulle komma att se ut denna säsong ... fel, fel, fel!

En julpryl som knappast kommer att bli använd igen är den vägghängda uppsamlaren för julpost. Har fått nio (9) "riktiga" julkort i går, och inte skickat ett enda, så att ha ett särskilt ställe att lagra skrivna helghälsningar på verkar helt onödigt. 

Finns det ett uppdämt behov av skridskoåkning i Stockholm? Jag undrar, för så mycket folk som nu söker sig till isbanan i Kungsträdgården har jag nog aldrig förr sett. Det var trångt, rent av. Om jag åkte? Nej, har aldrig gillat skridskor. 

Det här blev hur som helst mina bilder för veckan. Om man kollar hos Åke får man se många andra!

Kungsträdgården i vit skrud - så småningom blir träden rosa!

Fin lysande räv på Norrmalmstorg.

Copyright Klimakteriehäxan 

Just nu i januari

Januari smög sig på mig ... så diskret att jag helt glömde bort att skriva en Just nu-bit! Har ju tänkt att det skulle bli en vana, därtill inspirerad av bloggen Kulturkollo.

Just nu läser jag "Ex-Wife" av Ursula Parrott. Rekommenderades varmt av någon någonstans, tänkte att den kanske skulle funka i mitt nuvarande tillstånd av borttappad läslust? Tror den gör det faktiskt.

Just nu lyssnar jag på "Gomorron världen" i radions P1. Där funderar man kring vilka frågor som kommer att dominera valårets debatter. En deltagare hävdar att 2026 års riksdagsval blir en sorts folkomröstning: ska SD få sitta i regeringen eller ej?

Just nu tittar jag på skidåkning i tv. Och har flera avsnitt kvar av norska "Hjem tilll jul", så kul!

Just nu njuter jag av sista biten julskinka, så gott det är! (det är en ny, den första tog slut för länge sedan)

Just nu längtar jag efter att snömodd och is ska förvandlas till promenadvänlig mark.

Copyright Klimakteriehäxan

Trevligheter att minnas

Visst finns det anledning att klaga på året som nyss tog slut. Krig, svält och elände, maktfullkomliga människor som inte verkar vara vid sans, väderöverraskningar, naturkatastrofer. Men om man bestämmer sig för att vilja se ljuspunkterna i tillvaron så finns de ju faktiskt där! Jag vaskar fram några personliga favoriter. Långt ifrån alla jag nämner kommer från 2025, men det är under det senaste året jag "hittat" dem!

Årets roman: "Öppet hav" av islänningen Einar Karason. Det råkade vara den allra första boken jag läste under 2025 och jag går och smånjuter av den än! Bygger på ett verkligt drama i kallt vatten. Välskrivet.

Årets faktabok: "Vrålstark och skiträdd" av Marie Göranzon och Stina Jofs. Om ett långt liv med teater.

Årets film: "The Penguin Lessons". Om britten som kommer till Argentina som engelsklärare, mitt i en våldsam epok. Bygger på en sann story som utspelar sig i en tid när jag av och till var i landet. Rekommenderas!

Årets comeback: Siw Malmkvist. Jag kan ju många av hennes låtar från förr, nu såg jag dokumentären om henne på SVT där hon till råga på allt var julvärd. Vilken 89-åring! Stekhet! Ett föredöme!

Årets idrottsbragd: Haha ni trodde jag skulle skryta med mina pingismedaljer? Nej! Men Mondo lyckades i tredje och sista försöket på VM och satte världsrekord i stavhopp på ofattbara 6.30. Bordtennisens Truls kommer i hälarna på honom.

Årets musikupplevelse: Barnbarnen sjunger "Hej tomtegubbar!"

Årets matminne: Nyårsaftonens hummer. Plus mina eviga bananpannkakor som jag aldrig tröttnar på!

Årets bokutgivning: Mina egna två som jag tryckt "utan förlag", s a s. "I ljust minne bevarad" i januari, "Sånt nästan bara jag minns" i november.

Årets TV-intervju: Björn Borg som gäst hos Fredrik Skavlan, första intervjun på trettio år. Och han sa varken "typ" eller "liksom" en enda gång!

Årets märkligaste mediehändelse: Hajpen kring Joakim Lundell. Vem bryr sig, egentligen? Och i så fall varför? (Inser att just detta inte kvalar in som "trevlighet" men låter det stå kvar).

Årets resa: Min utflykt till Halmstad på pingisläger för tjejer. Originellt! (Jag var inte äldst!)

Årets förkortning: TL;DR, som uttyds "Too Long; Did Not Read". Går bra även på svenska: FL;SL, alltså "För lång; slutade läsa". Jag är drabbad!

Årets modegrej: Spets och volanger. Har försett barnbarnet med det senare ... själv lever jag ganska volangfritt.

Årets klänning: Den satt en gång på mig, nu på barnbarnet. Skrev om den, med bild, nyss!

Årets utgift: Ny avloppsanläggning vid huset i Barndomslandet. Den var inte gratis. Men bra att ha överstökad.

Årets öl: Mariefreds alkoholfria, för oss som inte är tokiga i pilsner.

Årets föreläsare: Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan i Stockholm. Får du chansen att se/höra honom, ta den!

Årets utlandstripp: En hastigt påkommen resa till Lanzarote, en vecka med Dottern i november! Vi reste på min födelsedag, så det blev en bra present.

Ja men var det inte det jag hade på känn: tillvaron bjuder på ljuspunkter om man bara koncentrerar sig på dem. Hur kan dina tänkas se ut?

Copyright Klimakteriehäxan

När året är nytt

Nytt år, bara inne på andra dagen! Då finns också nya fredagsfrågor från Elisa Matilda efter ett litet helguppehåll. 

På´n igen!

1. Vad i ditt liv känns redo för en omstart just nu? Vill ta nya tag i ett påbörjat skrivprojekt.
2. Vad behöver du mer av under årets första månader? Motion, ljus, läsro och bio.
3. Vad vill du börja om med, utan att göra det till ett löfte? Dra ner på kaloriintaget.
4. Vad hoppas du ha lärt dig när nästa nyår närmar sig? Att stå (stadigt) på ett ben. 
5. Vad vill du påminna dig själv om när vardagen tar över igen? Att man ska vara glad över att få ta del av nya vardagar.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

42 000 000

-Så många människor bor i världens största stad som numera heter Jakarta och är Indonesiens huvudstad. Tidigare har Tokyo varit störst men nu passerats på grund av att FN tillämpar ett nytt sätt att beräkna befolkningens storlek. 42 miljoner! Det går inte att ta in ... och jag är glad över att inte bo där ... vill inte åka dit heller!

Still going strong

Nyårsafton är verkligen ingen tv-kväll i mitt liv. Har exempelvis inte sett "Grevinnan och betjänten" på åratal. Firandet på Skansen kan jag också vara utan, har varit inblandad och fått min dos ... men det brukar ändå bli så att vi kollar diktläsningen, när Tennysons rader ska dåna ut över landet. I år förmedlades versen av Helena Bergström (och det gjorde hon faktiskt bra, fick t o m intrycket att hon körde utan fusklapp).

Sedan bryter allmänt hojtande och pussande ut både på scen och i publiken men när kalaset är över blir det långfilm i SVT. I går "Tjejen som visste för mycket" (Foul Play), Goldie Hawns genombrott, med snygge Chevy Chase och den underbart rolige Dudley Moore som sidekick. Filmen är från 1978.

Den där filmen har jag sett flera gånger men det gör inget! Den har åldrats väl! Visst går den i saktare mak än dagens nya rullar men det är inte dåligt, snarare tvärtom. Vissa scener är oförglömliga, som Dudley Moore i förförelsetagen (fast tjejen tittar åt ett annat håll) eller damerna som spelar Alfapet och kommer ihop sig om hur man egentligen stavar "motherfucker".

Med detta sagt ville jag bara komma fram till att om ni tröttnat på att titta på snöyran och mörkret kan ni se den här filmen i stället. Jag är redo för ännu en repris (pallade inte till slutet i natt, avbröt p g a gäspande)! Goldie, Chevy och Dudley are still going strong. Här finns de.

Copyright Klimakteriehäxan

Nya året kom med vintern

Jag är faktiskt inte jättetlat av naturen, men ibland kan den ju slå till ändå, lättjan. Som nu när jag tänkt skriva några rader om det just påbörjade året 2026. Scrollar bakåt här i bloggen och finner att det jag skrev för ett år sen, det gäller än. Så detta, gott folk, är inget annat än en mycket lätt uppdaterad repris från en slöfock som för dagen inte hade några nya idéer!

Tänk att jag minns hur märkvärdigt det var med nyår förr i världen. Hur man satt och övade sig på att skriva det ändrade årtalet, med den nya slutsiffran. Hur man påstod att det var "svårt", kanske inte väldigt svårt men i alla fall lite ... Hur man i dagboken summerade året som gått. Hur man valde att sortera sina minnen. Hur man förde över vissa saker till den nya fickkalendern. Hur man framför allt i de sena tonåren oroade sig för att inte ha en bra plan för själva nyårskvällen, det gällde ju att fira, "ha roligt" till varje pris! Hur man skrev en önskelista för det år som just börjat. 

Tack och lov har det där med byte av årtal blivit väldigt mycket mindre ödesmättat. Tror att dramatiken har minskat i samma takt som min ålder ökat ... Det har säkert också bidragit att jag inte så sällan jobbat i nyårshelgen, det var ofta priset för att vara ledig på julafton, vilket jag prioriterade.

Önskelistan blir numera aldrig nedskriven, men nog finns den där i bakhuvudet, även den uppdaterad med ålderns rätt. Om hälsa, om glada och lyckliga barn och barnbarn, om lugn och ro, och så förstås det som Sven Melander en gång präntade i alla tv-tittare och ett barn som inte kommer på "rätt" svar när Sven ställer frågan om den hetaste önskningen. Ungen skulle säga "Fred på jorden!" men kom aldrig på det ... Idag är det svårt att glömma hur mycket ofred vi har omkring oss.

Nu har jag i alla fall hängt upp ny almanacka på kylskåpet och ska jaga inlaga till min lilla filofax, idel blanka sidor. Känner inga problem med att skriva 2026 i stället för 2025 ...
Ute är det vinter som det nya året bjuder på med snöyra och kastvindar, isen tänker nog lägga sig. God fortsättning, igen!

Reprisernas repris: en besvärjelse, en het önskan även inför 2026.

Copyright Klimakteriehäxan