Vårrusig

Här sitter jag. Kvar vid datorn.
Och jag som var anmäld till Vårruset, för första och förmodligen enda gången. Ett lag med glada damer från jobbet skulle lufsa runt banan på fem kilometer och sen picknicka i den prunkande grönskan. Kul grej!
Pyttsan.
Jodå, grönskan prunkar, så långt stämmer det.
Och en massa glada fruntimmer ska riva av fem kilometer i egenhändigt vald takt, det stämmer också. Sisådär 16000 är anmälda bara i dag, en sån ofantlig massa!!!
Picknick får dom också, det är alldeles planenligt.

Men mitt lag – det finns inte längre. En efter en har de hoppat av, med olika ursäkter. Kvar sitter jag och stirrar ut på regnet som ömsom duggar, ömsom öser ner.
Nu skulle jag alltså dra på mig gympadojorna, knalla till tunnelbanan, trängas i överfull vagn, leta mig fram till lämplig startposition, hitta ett (torrt) ställe att lägga packningen på, lokalisera lagets d v s min picknickkorg, traska eller småjogga bland alla tjejer, tanter, amazoner som forcerar både vattenpölar och skogsbackar.

Allt detta hade varit helt OK och förmodligen riktigt roligt. En liten rus-kombination av motion, fniss, mat.
Om jag inte blivit ensam kvar, övergiven, solo.
Nu blev det en rusk-kombination i stället.
Inte vårrusig.
Vårruskig.

PS Jag hade glömt en väsentlig sak i utrustningen: säkerhetsnålar till nummerlappen. Ren orutin i springtävlingsbranschen. Då kan jag ju skylla mitt avhopp på det! Visst låter det lite bättre än att ha blivit övergiven? DS

PS2 Och vad gjorde jag klockan 19.30, när starten för min grupp - den sist i kön - skulle starta? Jo då satt jag vid köksbordet och lassade in långa kolhydrater (läs spaghetti) och protein (betyder i det här fallet köttbullar) som en sann idrottskvinna inför en krävande prestation. Får väl bränna de kalorierna lite senare. Kanske när solen skiner? DS

Copyright Klimakteriehäxan