"D. y." står det efter en och annan gubbe i historieböckerna.
Och efter andra står det ”d.ä.”.
Vilket betyder ”den yngre” respektive ”den äldre”.
Inte för att jag är på väg in i historieböckerna precis – men jag tvingas inse att jag är på väg att byta mitt ”y” mot ett ”ä”.
Det är inte alldeles problemfritt.
Förr i världen var jag ofta yngst. Yngst i klassen, yngst på jobbet, yngst på kalaset. Ett handikapp? Nej, inte nödvändigtvis, ibland snarare en fördel. Yngst-stämpeln tillät ett och annat: tycka tvärt emot, bryta mönster, vara lite kaxig.
Och skulle man ändå komma fram till att det handlade om ett handikapp, så är det i alla fall definitivt ett som går över.
Det har mitt gjort.
Vilket framstår i blixtbelysning här och nu, när jag just fått en inbjudan till ett 60-årskalas.
Det blir säkert jättetrevligt, med god mat, mycket vin, musik, glada människor i alla möjliga åldrar, storlekar och kulörer.
Men det besvärliga med detta är ju att hon, min kompis, festföremålet, blir så himla gammal!
Besvärligt därför att jag inser att innan jag hinner blinka är jag där själv. På väg i raketfart.
För hur man än försöker gör det ingen skillnad: man blir äldre. Och alternativet är värre – var det Oscar Wilde som sa det först?
Inte borde det vara så mycket att orda om. Ingen man känner blir yngre. En del som åldras blir inte bara klokare, de blir rent av snyggare också. Gladare, lugnare. De får nya jobb, nya kontakter, nya framgångar, ny trygghet. Plus en och annan rynka, visst. Bara att acceptera, var så god!
Jag undrar bara hur länge man ska vänta på att det där accepterande stadiet ska inträda. Inuti är i alla fall jag fortfarande både ung och smal, även om jag erkänner ett visst släktskap med den där människan jag möter i spegeln, hon som vare sig jag vill det eller ej blir alltmer lik min mamma…
Medan jag väntar ska jag försöka komma på en skojig present, en som passar en ung och glad 60-åring, för födelsedagsbarnet är av den typen.
Så än är det inte dags att mata duvorna. Inte för en 60-åring av 2005 års modell.
Som tur är.
Vid närmare eftertanke kan man kanske satsa på att behålla ”d.y.” ett tag till?
Copyright Klimakteriehäxan
Kram och tack klimakteriehäxan för en fin lässtund. Skön, tankvärd och rolig avkoppling i sena söndagskvällen. Fortsätt skriiiiiv!!
SvaraRaderaSå bra, så bra...
xyz